söndag 30 november 2008

Ett litet tips, för oss överambitiösa med lite tid över...

Länge länge har jag följt Spets och snor och njutit och drömt tillsammans med en beundransvärd person vid namn Helena som tyvärr har slutat skriva nu...
En underbar plats för lite lantlig charm, loppistips och inspiration, ambitiös skaparanda och massor av vackra bilder på en ljuvlig miljö helt i vitt. Jag brukar titta in där i bland för att se om hon verkligen inte har börjat blogga igen. Kika du med om du är intresserad av inredning, det finns en massa skoj i arkiven!

Är det fult att hota med Tomten...

Nog tryter tålamodet vissa stunder, ungarna är trötta, själv skulle jag bara kunna gå och lägga mig och slumra en stund på soffan om jag fick, och då slinker det ur mig: "är du inte snäll och gör som mamma vill så kanske Tomten blir arg och inte kommer med några julklappar"...
Låter ju vääldigt pedagogiskt så här i efterhand, men jag lovar, i stundens hetta känns det fullt legitimt att ge sken av att Tomten är någon med ständig kontroll på alla och en var. Han står i trädgården bakom buskarna hemma hos barnfamiljerna och ser minsann vilka som kivas, träter, tar kakor, luggas, nyps, vägrar ta på kläder på morgonen eller ställer till allmän oreda vid matbordet...
Nu vet ju inte mina barn att vårt pannrum redan är till bredden fullt med redan inhandlade och inslagna paket, så liite kan jag väl få skrämmas, eller borde jag skämmas?
Klart, Tomtens trovärdighet kan ju också naggas lite i kanten då julklappssäcken ändå är välfylld på julafton trots alla lillasysters blåtiror och alla stulna kakor som ligger gömda under sängen i ett litet skrin...

Advent är här...

Efter två dagar av kakbak känner jag mig rätt mör. Barnen de små har hjälpt till så gott de kunnat. Mjölet yr, hunden vill ut och kissa, bebisen skriker, någon luktar bajs, telefonen ringer, ugnsklockan pinglar, pepparkakorna äts upp alltefter de tas av plåten... ibland tror jag mig ana en alltför överambitiös stämning här hemma...?

Är det bara jag som gärna vill för mycket? Glömmer att jag bara har två händer, tre barn och en hund, och dessutom inte en enda burk kvar att lägga pepparkakor i då jag redan bakat en massa denna månad. Har jag hamnat i en Madicken-mamma-wanna-be-kris nu också? Strosar jämt omkring i mitt Opelförkläde (till Volvoälskande sambons förtret) och rör mig mest bara i anslutning till spisen.
Men vi har knaprat pepparkakor, tänt första ljuset, barnen har gått i tomtedräkter hela helgen och tyckt att vi har haft muusigt (mellanbebis uttryck), och i kväll kom då 1:a advents höjdpunkt: årets första skinkmacka med söt grovkornig senap på Skogaholms vörtbröd utan russin... Mmmmm ljuvligt, äntligen är denna allra underbaraste tid här igen.

torsdag 27 november 2008

En riktig jul...

Allt blir riktigt juligt nu när tomtarna tagit sig fram ur vrårna, tipp tappat på tårna... Frågan är var jag ska våga ställa dem denna jul? Ungarna far fram som tromber ibland och jag vill ju inte riskera att någon bryter av ett ben, varken någon av barnen eller någon av tomtarna. Nu står de på sin vanliga plats bland all bråte på köksbordet, inklämda mellan mina inrednings- och mattidningar och några uttorkade gamla stackars växter av modellen höstglöd. Glöden har falnat helt och övergått i något som mera liknar aska, så nu ska de kastas ut ut ut till förmån för flerstjälkiga och säsongsenliga julrosor.
Bredvid tomtarna har jag tänkt placera min egenhändigt tillverkade adventsljusstake av väl tilltagen sort. Jag har tröttnat på att hela tiden hamna i otakt när det gäller ljusförbränningen på smala, skrangliga och snabb-brunna kronljus och har därför slagit på den stora trumman och använt blockljus detta år! Nu kan jag tända ljuset/ljusen varje dag istället för en kvart varje adventssöndag för att undvika snedbränning. Tror det kommer att bli helt enkelt lysande...

Här ser ni även dagens leverans av mitt senaste Traderafynd: fin o bastant brödkorg i nyskick, från Bruka, samt fyra stycken fina dukar från Himla i pastelligt ljuva färger. Allt för en sisådär 60 riksdaler. Ett miljövänligt och klokt sätt att byta ut sitt nötta och slitna krafs mot nytt, och inte tala om att jag gladeligen utnyttja kära gamla Posten för leverans, när de nu kan stoltsera med en chef som numera kanske, bland de överfulla postsäckarna, i sann Karl-Bertil Jonssonsk anda, hörs mumla "att ta från de rika och ge till de fattiga".... När han nu helt avstår ersättning. Hedervärt. Gubben reder sig nog ändå.
Det är nästan så man får något religiöst i blicken, lagom till advent och allt.

Jag som barn...


Sitter och tittar igenom gamla familjealbum, istället för att skriva hemtentamen...
Här ser ni lilla jag i farmors gamla famn. Bredvid står min kära storasyster M. Så gammal man känner sig, när fotografierna börjar gulna i kanterna...
Visst ser jag väl söt ut? Kan säga att min Mellanbebis är väldigt lik mig.

Här sitter jag och min syster i den stickiga gamla fåtöljen hemma i vårt barndomshem i Västerbotten. Vi fick hemmasydda matchande kläder att vara fina i.

Många minnen väcks till liv.

Lite trist dag idag...

Har ställt in min resa ikväll, skulle träffa mina kurskamrater i grannstaden. Men isigt och barmark om vart annat, mörkt redan vid 15.00, svarta blöta asfaltvägar kombinerat med min syn som är jämförbar med en fladdermus... blind as a bat, åtminstone när det gäller mitt fyrtioåriga kontrastseende, eller bristen på sådant! Ingen bra kombination med andra ord.
Jag tog det säkra före det osäkra och ställde in. Vill ju inte ha en skräckfylld hemfärd mitt i natten!
TRIST, hade såå sett fram emot. Men det kommer väl andra chanser till samkväm?

Sitter med mina små kompletteringar på min hemtentamen. Den ska inte vara inne förrän v 51 men jag vill skriva klart, så jag har påsen ihopknuten... Men allt strul de senaste dagarna, då hela min lilla akademiska värld rasat samman, och fått mig att känna mig nerslagen, dum och tillintetgjord. Inspirationslös och ledsen. Hur kunde jag tro att jag hade en chans till en liten del av denna (för mig)avundsvärda kreativa och innovativa miljö av kunskap, där min skaparglädje och mina dolda och undanträngda talanger äntligen skulle få blomma ut i all sin prakt? Tillsammans med likasinnade (men inte i närheten så ambitiösa) skulle jag skapa sensation och framsteg för mänskligheten och dess utveckling mot ett kommunikativt samspel ingen sett maken till, där alla ska kunna ta del av demokratins verktyg... bla bla.. hur ska jag nu kunna få utlopp för alla ord och tankar som hotar att sippra ut ur mina öron. Ska jag åter behöva stänga av mina känslor och ta en annan väg, lägga undan mina drömmar och helt enkelt kasta bort nyckeln, att aldrig få chansen ändå... Sälla mig till de arbetssökande, leta ett nytt tidsfördriv, ett fördriv som jag spenderat hela mitt yrkesliv i. Likt katt runt het gröt. Aldrig i stormens öga. Bara i den blåsiga periferin. Nu hade jag en plan. Nu är siktet ur kurs.

Just så trist känns det idag.

onsdag 26 november 2008

Idag börjar kampen...

Jag har lämnat mina två äldsta tjejer på dagis idag. Den största dessutom i tomtedräkt...
De har inte varit där sedan torsdag förra veckan. Bubblan och Mellanbebis går ju bara femton timmar i veckan, och nu kom dessutom snöovädret i vägen... Men vi har fått mysa här hemma, och jag har försökt att vara pedagogisk utav bara sjutton.
Ja, efter ett dygn av gråt och tandagnissel över mitt plötsligt förlorade fotfäste när det gäller min planerade framtid tar jag nu tjuren vid hornen och börjar kampen mot alla dessa ansiktslösa personer med enorm makt. Måste få tag på gamla betyg, intyg, dokument av allehanda slag, böna be och säkert också falla i tårar. Usch, jag hatar att jag ska bli så känslig och arg att jag i all maktlöshet ska behöva börja gråta. Men det är ju såå viktigt för mig, jag har ju ingen plan B, att få chansen att gå denna utbildning jag äntligen hittat betyder just nu mer för mig än jag själv trott var möjligt! Hela mitt liv med alla dess drömmar har börjat få en realistisk form. Att sedan få dörren i ansiktet helt utan föraning, tog så hårt att jag blev totalt golvad!

Håll tummarna för mig, snälla!=/

tisdag 25 november 2008

Mellanbebis når en milstolpe på sin konstnärliga bana...

Förra veckan bara gjorde hon det, vi satt vid köksbordet och pysslade en helt vanlig torsdag, och där var den... EN HUVUDFOTING! Det är så himla kul när den bara dyker upp, så där helt apropå. Utan förvarning, i all sin kroppslösa prakt. Med sin stora, enkla men kraftfulla skalle och sina smala och rangliga ben, utan något som helst tecken på fot av nåt slag. Till och med mun med tänder samt vackra talande ögon fick hon till, vår lilla mellanbebis, som så sent som dagen innan bara ritade cirklar... Nu ska jag rama in denna milstolpe och ställa den bredvid storasysters första foting.

Julstöket fick stryka på foten en stund...

Vi har varit ute och lekt i snön i dag, jag och mina små snöänglar. Vi har ätit lussebullar och pepparkakor i kojan bland tallarna, intill myrstacken som gått in i vintervila.
Gjort riktiga snöänglar med både armar och ben.
Och hur var det nu: får man mask i magen av att äta snö?

Ser ju onekligen ut som det smakar dödsskönt i kistan med maskig smaksig snö...
En helt enkelt superbra och vintrig dag i dag!
Vi postade önskelistorna till Tomten idag. Med ett egenhändigt tillverkat frimärke med en snygg blomma på åkte det i lådan, adresserat till Nordpolen. Jag önskade mig snö HELA vintern i år! Tomten om någon borde ju ha något sorts inflytande i denna fråga...

Just fått dörren i ansiktet...

De ringde nyss från MDH och hade lite frågor om mina tidigare studier, samtidigt som de informerade om att mina betyg inte alls räcker till att söka in på.... Herre Gud, jag har ju gått på Umeå universitet på samma betyg. Nog för att det var 1995 men har verkligen världen förändrats så enormt sedan dess!!??
Nu gråter jag bara, min kurs (hur fick jag komma in på den?) jag gått i höst känns som ett hån, hela min framtid som jag känt mig såå glad, inspirerad och säker inför, står nu på spel... Nu börjar en kamp jag inte vet om jag orkar ta del av.

torsdag 20 november 2008

Gläntat på dörren till vuxenvärlden...

Idag har jag spenderat förmiddagen med att ha det mest fantastiska samtal med en kreativt arbetande person. Just denna person är informant i en intervju som ingår i min hemtentamen, som är den avslutande delen på min kurs jag gått under hösten.
Det riktigt spritter i hela mig, mitt huvud är fyllt till bristningsgränsen av tankar kring kommunikationsstategier, marknadsanalyser och varumärkesförstärkning.... Nu ska jag bara lyckas hitta ett bra sätt att kanalisera allt till en enda snygg och subersnajdig rapport!

Helt underbar känsla att få kliva upp på morgonen, göra sig klar, äta frukost, se sambon ta barnen till dagis, medan jag själv åker på mitt planerade och jättespännande möte... Kliva in i en miljö som sjuder av skapar-anda och idékraft, och där doften av kaffe, trycksvärta och prisbelönta kreatörer ligger som en slöja runt lyckad och fri tankeverksamhet. Jag längtar såå efter att snart kunna få ta del av denna värld igen, snart. Jag anar att många av mina nedstämda tankegångar på sistone har att göra med detta, någon form av mammablues. Jag känner ju ofta att mitt fokus har kommit lite på villovägar nu efter många år som hemmamamma. Jag har just nu ett stort behov att få tänka, vara och prata på ett vuxet vis, få ta del av världen där ute.

Så idag har jag fått fylla mina intellektuella förråd, till brädden!

tisdag 18 november 2008

Tänkte på en sak till...

Min blogg verkar bli ett sånt brev ni vet: ett sånt man ska skriva till sina nära för att berätta hur man känner sig och mår i relationen. Brevet är ett bra sätt att få fram det man verkligen vill säga utan att störas av en hel massa yttre käppar som ligger i vägen. Istället för att man står och skriker åt varandra och tappar fokus... ni vet.

Inget man tar upp i ett CV direkt...

Snabbt skyndar jag mig, när alla sova, släckta äro ljusen, för att hinna med ett inlägg om hur viktigt det är att få känna sig värdefull och omtyckt. Åtminstone om man heter AnnaKarin.

Jag är en sån som ofta tar kritik, om än befogad och normal kritik, på många gånger "fel" sätt. Jag menar: jag tar åt mig, personligen, av ibland bara ett sakligt men irriterat ord eller en objektiv kommentar, jag läser in en stämning eller blick, ofta bara någon larvig sak, till att bli något som inte finns. Men jag tar verkligen åt mig, går hem och känner mig ledsen och som om jag inte är delaktig. Alla andra har varandra, tror jag, och det är mig de tittar på och tänker en massa om medan de blinkar menande åt varandra med ena ögat, som i enat samförstånd...

Visst låter jag helt pucko, vad kommer sig detta av? Jag anar att ha varit utsatt för mobbing i skolan, där jag antog min komikerroll för att klara mig undan någorlunda helskinnad, men istället blev skrattad åt, kan ha lagt grunden till detta tunna skal som kallas självbild och ett svajigt förtroende för min egen person och ståndpunkt, samt den självklara rätten till detta.
Önskar att jag vore en sån som allt bara rinner av, eller som inte ens reagerar på sånt larv som jag gör: beteenden eller ord helt utan baktanke. Men för att ändra mig på den här punkten krävs nog en hel arme av psykologen Dr Phil den allsmäktige.
Jag känner mig ofta bara barnslig då jag saknar förmåga att stå på mig och känna mig trygg i mig själv, denna i mina ögon förmåga som skiljer vuxna från tonåringar. Jag är fullt medveten om att jag har en sårad själ på mer än ett sätt, och att det har satt djupa dystra spår i mig som person.

Nu som mamma har jag funderat jättemycket på min syn på mig själv, min otrygghet. Jag har i ett tidigare inlägg omtalat denna känsla som en uppkommen livskris. Men kanske är det bara därför: att jag fått barn och därmed åtminstone borde klassas som vuxen, och i och med det har jag hamnat lite i ett moment 22. Jag är egentligen en barnslig och omogen, otrygg typ, helt i avsaknad av styrka i själen, velig och rädd, cynisk och nära till misstro och svårt att våga visa mitt sårbara inre. Jag tror ju att alla tydligt kan se denna otrygga tonåring som nu har blivit mamma. Kanske det gör att jag känner mig mera blottad och på något sätt genomskådad, som det fejk jag ibland kan känna mig som.
Jag undrar hur detta påverkar mina döttrar, jag vill ju att de ska få bli starka vuxna, vackra kvinnor redo att slåss för sin rätt i samhället, med modet att låta deras drömmar leda dem i livet, kräva sin plats, säkra nog att visa sitt inre, utan rädslan att bli utnyttjad eller sårad. Nyfikna och med ett gott,stort, rött och friskt hjärta i kroppen och känna ära i att våga bära det i handen ibland.
Sån som jag är så är jag lätt att göra glad, jag suger åt mig som en svamp och för ett ögonblick får jag en realistisk inblick i hur världen egentligen nog ser ut, om än inte alltid i mina ögon: omgiven av männinskor som tycker om mig, som gillar mitt naiva och larviga men komiskt spralliga och positiva sällskap, som tycker om att prata med mig om livets svårigheter eftersom jag nog lyssnar rätt bra, söker råd av mig och faktiskt visar uppskattning för dem de får till svar ibland...
Varför är det en sådan konflikt mellan hur jag ser på mig själv och hur andra nog gör det? Jag har ju inte direkt förut talat med någon i min omgivning om det här, nu bara för alla ni tolv som kanske tittar in till min blogg då och då...

Känn er alltså mycket utvalda och särbehandlade! Men jag vet ju också att ni som läser här hos mig har orken att lyssna och säker också tycker liite om mig...
Tack för att ni finns, alla mina högt älskade vänner.

måndag 17 november 2008

Tummhållning lönar sig...


Mormor kommer till jul!!!
Nu är hon inbokad på ett nattåg dagarna innan jul, som tar henne hit ner till oss. Jag är sååå glad, både för min egen mammalängtande skull, men mest för mina mormorskärlekstörstande barn! Vi får ha henne här i en hel underbar månad! Bara det är värt en skinkmacka med skånsk grovkornig senap och ett glas must.

Julen blir så bra man kan önska, om man bara håller en tumme eller två!

Att sälja minnen...

Nu är det gjort, jag har påbörjat försäljningen på Tradera. En hel massa fina bebiskläder som mina små prinsessor haft under sin allra spädaste tid i livet. Deras första plagg sparar jag i silkespappersklädd låda, jag sparar också små små tossor och luvor och andra bebisdoftande plagg jag bara inte har hjärta att göra mig av med. Men nog känns det bra att rensa lite i förråden nu när ingen är liten nog längre. Istället kan jag köpa nya, lite större kläder som sen också blir fulla av minnen...
Och sen också lika svåra att göra sig av med...

söndag 16 november 2008

Jag ser det snöar...

Jag kan bara säga som Fylking, äntligen! I dag har snöflingor stora som lovikavantar sakta dalat ner mot marken. Så tätt att vår utsikt mot gärdet varit en enda hel snöflinga vissa stunder. Och nu i eftermiddagsmörkret sitter jag framför en sprakande brasa och tittar ut, tänka sig att jag ser hur mycket ljusare det blir med lite vitt på marken, om ändå bara för en stund. Jag är verkligen ingen beundrare av dessa sörmländska snöfria, mörka, bistra vintrar. Ungarna blir som stora lerkockor innan de ens tagit sig ut ur hallen... För att inte tala om när man ska hämta dem på dagis. Min äldsta dotter går på uteavdelning, och då menar jag uteavdelning och inget larv som är inne om det regnar... Ibland funderar jag på att sätta henne bak bredvid barnvagnen istället för i stolen så som hon ser ut vissa dagar, jag kan säga det magiska ordet: extrakläder.
Så snö vill jag ha, massor av tjock, torr, ren, knarrande, gnistrande och gärna pudrig snö på skorpa så man kan ta skidorna på en tur. Med lite varm choklad i ryggsäcken, -7 grader, och en apelsin ni kanske minns man åt ute, och sedan blev så kladdig att vantarna sedan satt fast i fingrarna resten av den dagen...
Det är vinter det, istället för att gå i lera och sörja ända tills våren anländer...

lördag 15 november 2008

Lite larvigt kanske...


...men jag tycker det är mysigt med fina vackra ting runt mig, såna jag bara kan gå fram till ibland när andan faller på, lyfta på, smeka över ytan med fingertoppen, insupa den lite dammiga enkelheten och sedan ställa undan igen. Egentligen inget värde och absolut oftast ingen nytta, men om det ger mig en känsla av vemod, historia och en svag doft av dåtid blir jag glad.
Kanske har jag levt i en svunnen tid, i ett annat liv? Kanske är jag en riktig auktionsloppa, eller loppisloppa, vad vet jag. Har ju inte så mycket tid att ägna åt detta, ännu, men kanske senare i livet? När jag ibland får chansen så tar jag den, omgående, om än bara för en stund. Jag kan spendera timmar botaniserande bland hyllor av "junk", kvarlämnat och bortglömt av sina tidigare ägare, men oj vilka skatter. Gamla vackra rosenprydda moccakoppar i tunnaste porslin, som någon gammal dam bara tagit fram ur gömmorna när hon haft "finfrämmen", som man säger i norrland. Eller små, små onödigt söta svanar i glas, med vingar av silver. De står i mitt onödiga finskåp här hemma, fyllda med den lilla uns av socker jag fick plats med... Sååå söta.
Skåpet ja, inköpt bara för att förvara dessa för mig dyrgripar, mina ögonstenar och skatter. Ni vet: sånt man hittade som barn, lindade in i en bit papper och gömde på ett hemligt ställe. En bit av en snäcka, en kotte eller en död fjäril. Kanske har jag fortfarande behov av detta även som vuxen.
Kanske är jag helt enkelt i behov av en Whiskey eller två?

fredag 14 november 2008

Dags att tänka på...

...vad vi ska göra nästa sommar. Kan ju verka märkligt att göra det redan nu, när klappar snart ska slås in och köttbullar ska trillas. Men nog är det dags för semesterplanering inför sommaren 2009, om man inte vill, så att säga, stå med lösskägget i brevlådan. Allt blir fullbokat och guldkornen går åt först, som med det mesta i livet.

I somras gjorde vi vår familjs första besök på Astrid Lindgrens värld i Småååland. Helt underbar plats, otroligt väder gjorde såklart sitt till, men en jätterolig och spännande plats på Sveriges karta av pärlor. En familj som vår, tillsammans med en annan familj som vår, lekte, klängde, sprang in och ut, upp och ner, runt runt, i två dagar. De små husen och gatorna, i perfekt barnstorlek, var som ett gigantiskt lilleputtland. Och barnens ögon var lika stora varje gång Kling och Klang cyklade förbi...
Karamellbutiker, glass och pannkaksätning i en salig röra, ja har ni inte varit där så åk! Men som det verkade är alla redan där, jag menar alla. Och nog för dem som för oss: ett besök varje år i många år framåt står som skrivet i sten.

Så nog är det läge att boka, om man vill bo i en lite röd stuga, så nära Pippi det bara går, om man är några av hennes största, men blott drygt en meter höga, beundrarinnor!

torsdag 13 november 2008

Ett litet hopp har tänts...

Kanske, bara kanske lyckas vi få vår mormor hit till oss i jul?
...ååååh tänk så roligt det skulle vara, inte bara för mig att få ha min lilla mor här i juletid, men mest för mina små prinsessor som så sällan får chansen att träffa henne. De bara älskar att få smyga ner till henne tidiga mornar, krypa ner bredvid henne och lyssna på saga efter saga i hennes mormorsvarma och trygga famn.
Jag avundas så alla er som har era anhöriga nära, på gott och ont. Alltid möjlighet att få ta del av vardagen, alltid möjlighet till en pratstund om det som känns svårt, fast man är fyllda fyrtio. Att bara kunna "svänga förbi", om än i all hast, om än bara för att få lite ovett, skulle göra mig så lycklig. Till min lilla mamma är det hela Sverige långt, så nu blir det inte så ofta vi kan träffas. Barnen har svårt att sitta i bilen så länge och priset för en tågbiljett är hutlöst för vår familj. Så att hon kommer till oss är det vanliga. Men hon är till åren och inte så pigg på att resa, men barnbarnen drag ju ändå.
Så kanske, bara kanske får vi fira en fröjdefull jul med vår mormors älskade, varma famn nära till hands...

måndag 10 november 2008

Midsommarblomster och annat plock...

Alla dessa mulna och unkna höstruskiga novemberdagar får mig att sitta och gotta mig i alla vackra sommarbilder. Bilder med sol, bad, blå himmel men även regn, rusk och snålblåst. Allt har sin charm.
Midsomrarna har sedan att antal år delats tillsammans med en annan småbarnfamilj, nu är det en tradition som det så vackert heter, och det skapar en skön känsla av trygghet i all daglig stress, att alltid veta vad vi ska göra i midsommartid. Ofta är inte vädret det bästa, lite kyligt som juni kan vara, men samvaron och tempot under festligheterna gör att man håller sig varm, både utan och innan...
Annars kan ju ofta planeringen av storhelger bli till en belastning för många. Delade familjer, med dubbla mormödrar, stressade svärföräldrar och allsköns kusiner, sladdbarn och plastmammor, och fan och hans moster, sliter och drar och vill alla vara helgens huvudattraktion. Jag vet familjer som åker runt i bilen, hela julafton, från ottan till sängdags, runt runt, äta äta, klappeli klappöppning, knäck och tomtar överallt... men vad är meningen med det? Vad lär sig barnen av det? Var finns det plats och tid för eftertanke och lugn?
Nä, usch och fy. Efter att alla jular som mer eller mindre singel, aldrig skapat egna traditioner och harmoni utan bara åkt runt runt, har jag nu äntligen fått börja bygga egna traditioner tillsammans med min familj, när vi har den, inte nu alla förunnade, möjligheten. Och vi har bestämt att inte kuska runt, bjuder gärna hit nära och kära, men för våra barns skull så är vårt hem också vår borg, vårt centrum och kärnan där alla minnen skapas. Jag vill att mina barn ska se tillbaka på sin barndoms storhelger och se en tråd: röd för jul, gul för påsk, grön för midsommar och glittrande för Lucia. En tråd att följa som kan kallas tradition, så de också kan känna tryggheten i en annars alltför stressig värld där besluten och kompromisserna ibland tar överhanden. Kanske även ge dessa barndomsminnen en ny plats, i sina egna liv. Jag kan ju bara hoppas att jag då är en av de som får en inbjudan till jul...

fredag 7 november 2008

Fredagsmys igen...

Känns som om det är fredag mest hela veckan, var tar alla de andra dagarna vägen? Inte för att det gör så mycket att alltid ha fredagsmys med familjen, men det påminner om att tiden rusar och att rätt som det är vill ingen mysa längre... Alla ska ut och i väg och så står jag där, ensam kvar med min bullplåt och ingen som vill ha.. Nej, så blir det väl inte, men visst ska vi ta vara på den tid som finns tillgänglig och slösa den på de vi älskar och som betyder något för oss, de som ger oss energi och kraft att orka med vardagen, och får oss att le både med ansikte och hjärta. Vi kan ju aldrig veta hur morgondagen ser ut, vad som väntar runt hörnet och vad ödet har i julklappsäcken till oss denna gång. Jag försöker ta vara på tiden, göra de få minuterna minnesvärda, lärorika och inspirerande, men för det mesta bara låta alla måsten vara och göra bra saker, både för mig själv och för min familj. Bejaka det jag anser är meningen med livet. Så sätt er ner och ta en bulle istället.

torsdag 6 november 2008

Höstfägring...


Ännu en dag av det mest fantastiska och trolska skådespel som hösten kan bjuda på. Varje dag i en vecka snart har vi upplevt detta vackra svepande skådespel över vårt landskap, älvorna dansar och festen verkar aldrig ta slut.
Vår grusväg kantas av öppna landskap, här trivs vi bäst, där själen kan få ro...
I tre år nu har vi låtit våra barn vara fria att utforska naturen och alla dess gömställen och skatter, byggt kojor och haft picknick i backen bakom huset, där trollen bor. Långt från stress och onaturliga faror. Här samlar vi kraft.Snart ska vår skogsmus som bor i ekbacken få tomteluvan på.

lördag 1 november 2008

Kylan har anlänt...

Äntligen, verkligen äntligen har det blivit kallt ute. Som utvandrad norrlänning, inflyttad till Sörmland har jag enormt svårt att acceptera att vintern ska konstant bestå av, om inte snöglopp så av sunkväder. Sunkväder är för mig mulet och duggregn dygnet runt i sex månader. Och då menar jag inte sommarhalvåret. Nu har ju vintervädret förändrats överallt, som tack till vårt glada leverne, men jag vill gärna åtminstone ha en kall vinter, om den nu inte får vara vit.
Härom dagen sjönk alltså temperaturen ner under noll, och jag sprang jublande ut till vår vedbod efter ett stort lass ved. Värmen som strålar från en brasa är svår att förklara, men den ger rosiga kinder och en stämning av frid. Min stora dotter sa: så här kan vi väl ha det på julen, mysigt. Ja kära barn, det behövs ju egentligen bara en glittrande julgran, några tindrande barnögon, lite glögg i mugg, några granris på spiselkransen, iskallt ute och en sprakande brasa inne så är julen perfekt. Man kan kanske göra änglar i lövhögen istället för i snö.