Hur mycket kostar Modig vuxenhet...

Jag är så trött på silkesvantar, bleka uppsträckare och omodiga vägvisare.

Min femåring kom härom dagen hem och berättade stolt att de minsann hade ätit i stora matsalen. Alla små har så smått börjat ledas in mot skolvärldens vardagsbestyr: som förutom att lära sig läsa och skriva även innefattar att kunna äta tillsammans i en skolmatsal.
Nu går ju min dotter på en relativt liten och förskonad plats i världen. Med förskonad menar jag: fortfarande känner en del föräldrar varandra och fortfarande inga större orosmoment i korridorerna. Skolan innefattar, förutom förskolans grupper, årskurserna 1-5 och håller sig innanför ramarna för vad jag kallar liten skola. Trots detta är klasserna enorma... "Vi har inga pengar", är det vanligtvis använda uttrycket. "Trycket är för högt", "stora och oväntade barnkullar"...
Barnen kommer att bli ca 34 st i sin sexårsklass till hösten. Antal vuxna pedagoger hamnar någonstans kring tre (3!). Jag blir illamående av oro och drabbas natt som dag av känslan av vanmakt då inget verkar gå att förändra: svaret man får är att det "kommer att gå bra"! Gå bra? För vem då, de puttas, spottas, skriker, kastar och får inte vara med: redan nu!
Kanske går det bra för Kommungubbar som slipper ge vika för min oro över mina barns skolgång. Att de inte ska få plats synas i sina behov och svagheter, men också då de förtjänar att uppmuntras och belönas för att de är enträgna, arbetssamma och gör sitt bästa? Vem ska ha tid med såna till synes larvigheter som att "se" mitt barn?
Hur ska studiero finnas i en enda vrå då alla bråkstakar dessutom numera går i samma klass? Inga OBS-klasser finns ju kvar och alla ska vara integrerade och aldrig slutas ut, tänk vad synd det är om de som måste ta en konsekvens?
Vem är vinnaren. På vems bekostnad? Knappast den bråkiga ungen som inte kan sitta still och hålla tyst i två minuter under en lektion, och knappast hellre de barn som gärna tar till sig undervisning och tycker det är roligt men mister både stöd och ordning? Nej, vinnarna är de politiker som på ena arselhalvan sitter och grinar om att ungarna inte kan läsa när de går ut nian, och andra sidan sitter och säger sig värna om framtiden...
Någon krona spar de väl på att skjuta barnen på framtiden och att aldrig behöva uppmunta tanken att pedagoger i småskolan är ett "jobb" som värderas av samhället.

Tillbaka till min femårings lunchupplevelse i skolmatsalen.
"Å vad spännande", tyckte jag, "hur var det"?
Hon tyckte det var jättejobbigt att sitta där och äta istället för på sin vanliga förskoleavdelning med bara de sina tjugo.
"Varför", frågade jag, och försökte dölja min luttrade suck.
"Alla bara skrek och bråkade runt", var hennes svar.
"Men vad sa fröknarna?"
"Ingen lyssnade för att alla skrek."
"Skrek ni också?"
"Nej, vi var lugna, det var bara de stora barnen."
Mitt svar till henne, min rara femåring som har ett helt underbart liv framför sig med alla möjligheter i världen till att bli precis exakt vad hon vill, var: "Nästa gång du tycker att de skriker och inte lyssnar på någon vuxen, säg till att det finns en hel fotbollsplan utanför matsalen dit alla de som inte kan ha en normal samtalston när det vankas mat kan få bära sina tallrikar och sitta. Så ni andra får matro och slipper att gå resten av dagen med stressmage redan i fem ynka års ålder. Säg det nästa gång!" Det var mitt svar.
För hur sjutton ska samhället kunna fungera om en del människor får bete sig precis hur som helst: barn som vuxna. Barn BLIR vuxna!
Jag blir så urbota förbannad då de få vuxna som har hand om våra barn visar svaghet och inte vågar ryta till och ställa krav. Vem ska då göra det? Det lakas ju också ur här hemma, då det blir dubbla budskap. Vad gör det att vi lirkar, lyssnar, gapar eller förevisar i god ton? Som att hälla vatten på en gås då de ser hur verkligheten utanför tolererar vilket beteende som helst utan invändningar, ifrågasättande eller ens uppföljning.

Nä, ut i snödrivan med dem bara, de som gapar och inte kan lyssna med öronen de fått. Så kanske de åtminstone lär sig lyssna och ta hänsyn innan de går ut nian.

Vi målar och spikar, vi bygger ro och harmoni...

Vi bor i ett mexitegelhus från 1976, med en skogsbacke bakom köksknuten där man sommartid kan sträcka ut en hand och plocka färska blåbär till filbrytan lagom till att morgondaggen dunstar. Barnen sitter på knä i riset mest hela sommaren och mumsar, när de inte rumstrerar runt nere i det gamla hallonsnåret där bären liknar stickade små tomtenluvor.

Inne i vårt hus hade ingen någonsin i tiden nänts röra tapeterna sedan de sattes upp 1976, i alla rum - ett lager tapet. Enkelt att bara spalta och riva bort. Under behövdes knappt ett enda drag med spackel, ytan var slät och som ny.

Vi har gjort rätt mycket förändringar sedan vi flyttade in 2006, från att vara en murrig urrig rövarkula med furugulnat innertak, utan ljusglimt i de mörkbrunt vävda väggarna till en nu ommålad fröjd i vitt med inslag av guldig medaljong, och sparade detaljer från en blommig sovrumsdröm i original. Vi tog tidigt ner en vägg som gjorde köket till en enmansplats i sina forna glansdagar: då husets fru stod i förkläde vid spisen medan maken lojt läste avisan på andra sidan om den uteslutande väggen. Nu är vardagsrum och kök en stor fin sällskapsyta att nyttja till fullo. Köket är för mig hemmets kärna och därifrån utgår all aktivitet: därför ska det vara tillgängligt och inbjuda till vänskapliga samtal med både nära, kära och främmen. En glad och varm plats som doftar pannkaka med kladdig jordgubbssylt och ett kallt glas röd mjölk.

Just nu håller vi till i trappan. Vi målar den gamla ädelträpanelen på väggen vit, trappan som drar ner stämningen med sin smutsgula gamla furuglans ska även den få en släng av penseln. Den kloka mattan som ligger smidigt nersänkt i stegen och värnar om liv ska bara få en ny efterträdare då den slitna nu går i välförtjänt pension. Den har säkrat stegen hos många små snabbfotade fötter i sina dagar.

Vi strävar efter det ibland så obarmhärtiga ljuset som ni kanske förstår. Det vita som för en del kan verka så tråkigt och fantasilöst vid en första anblick, men med alla sina rena nyanser, ytor och skuggspel blir till en kavalkad av lugn rörelse. Omgivningen i vardagen blir stilla och förnöjsam utan behov av att överrösta: det vita skänker harmoni och jag kan förstå varför de flesta faller för den oskyldiga romantiken snarare än det skrikigt vulgära: än om det sker i välmening. Och än vad lockande och pockande trender viskar.
En taggig vildros i all sin enkla prakt.

Jag tror att vi alla söker lugnet i vår så stressade tillvaro. Kanske vill vi försöka leva i en liten vrå av drömmen om att gå i slitna träskor och raggsockor, med bullar i ugnen och känna vingslag från en annan tid - med värderingar vi glömt - smeka mot de gamla spröjsade tvåglasfönstren. Vi behöver en paus att hinna andas. Att hinna sträcka ut en morgontrött hand i blåbärsriset en tidig sommarmorgon, då daggen ännu ligger kvar, för att plocka det där allra största bäret - innan någon annan vaknar och väcker världen.

En ordskatt i nittioniokronorsklassen

Tänka sig ett mera innehållsrikt köp än synonymordboken med sina fullmatade sidor med ord av sällsamt skådat slag.

Vad får man idag för 99:- egentligen?

ett kilo frysta storräkor från Kina hos Ica Maxi

2 cigarettpaket
4 stycken pågenlimpor av finare slag

en ful blus på rean

ett par halvkassa torkarblad till bilen

9 liter bensin

2 fikabrickor med kaffe och dopp

eller en tur & returbiljett med tunnelbanan mellan centralen och Globen om man är utsocknes.

... jag valde istället "200 000 sätt att säga rätt på ett annat sätt", som rubriksättaren själv uttrycker sig på bokomslaget till denna skattkista av liktydigheter.

En magiskt kväll i den tystaste av kassaköer. Jag gick som i trans mellan hyllorna, fick verkligen hålla mig själv i kragsnibben för att inte få totalt köpfnatt där jag grävde bland titlarna. Ratade en del till förmån för annat. Jag har också andra bokpaket på väg genom svedala med posttjänst och små rara men mycket efterlängtade bokpaket att hämta hemma hos hjälpsamt boklangande människor med ena foten ute i verkligheten och ett hjärta av guld.

Foto: Scanpix

Årets bokklipp blev förutom de ni ser på den översta bilden en del memoarer: en av Göran P, den gamle sosserackarn, och Barack Obamas lilla storslagna för de entusiasmerande och välformulerade ordens skull, rosaskimrande prinsessböcker för de tiarafrälsta med sagolika drömmar om livet, hiskliga äventyr med pirater och banditer inträngda mellan svarta pärmar med skräckinjagande Jolly Rogervarning, konstnärliga handböcker innehållande skisstekniker med enbart pennan som verktyg, hur man kan Flyga Drake utan att tappa mark, en och annan bok om snälla feer vid namn Disa och Saga samt sist men säkerligen tyngst i årets välfyllda påsar: Norstedts uppslagsbok med sina 1 488 sidor och en matchvikt på nära två kilo lagom till ett lördagsmys från A till Ö, en skål chips och ett glas rött.

En bok att bita i. Sätta klorna i. Lägga vantarna på. Komma till skott med.

Men först ska jag nog tugga i mig synonymordboken, bara för er kära läsares skull...

Fem barn... Pappa Bob plastar in

Foto: Jack Mikrut/Scanpix


Låg på sängen en stund för att vila upp mig inför bokrearesan som går av stapeln klockan 23.40 denna afton.
Vilan hamnade i vrångstrupen då jag zappandes trädde in hos familjen pappa Bob och mamma Maria. Jeasus, vilken felinformerad person den ömma fadern måste vara, där i sitt blanksanerade utställningshem. De rara små trillingarna, som jag utgick från var näst intill spädbarn med tanke på att de vallades runt av sina övervakare till päron. Herre min je, avsnittet till ära fick vi ta del av den stora händelsen: barnen - spädisarna som visade sig vara två (2!) år - skulle själva för första gången få hålla i sin egen sked och äta... "Ja, de är ju såååå duktiga för att bara vara två (2!) år", sa den glada mamman med torktrasan i högsta hugg. (Jag kan se den oundvikliga blöjavvänjningen på tre snustorra sjuåringar framför mig.)
Pappa Bob hade helst sett köket inplastat innan denna begivenhet påbörjades men lät sig tålmodigt hållas. Varför satt förresten inte pappa Bob med och åt för att sätta en spillfri standard? Om det varit deras förstfödda hade jag förstått dem, om än bara en aning, i deras fullständigt oförståndiga tro att bebisar nog egentligen är vuxna trots sin smärre kroppshydda. Men i familjen fanns redan två äldre systrar som till synes verkat ha anlänt en efter en med något års mellanrum. Men kanske hade småbarnstidens glada men fullt normala matkladd - som dessutom inte är varken speciellt långdraget eller svårartat - totalt hamnat i skymundan och helt enkelt glömts bort under tiden deras storartade och känsliga hus byggdes. Eller också fanns det tid, innan husbygget, att plasta in själva bebisarna då de tidigare kommit separerade till världens renaste familjeidyll.


Program som dessa förstår jag mig inte riktigt på, vad är syftet? Förutom att få alla ännu barnlösa fullständigt skräckslagna över denna drös av kladdiga, oförskämda och skrikiga ungar som med velig hand och dämpad röst resultatlöst läxas upp på bästa sändningstid, denna gång med hjälp av världens mest segdragna pedagogik: pappa är rädd för lite skit, måste torka, måste torka, inte spilla, inte spilla.... Tänk ändå om föräldragrupperna kunde lära ut hur man TAGGAR ner innan bebisen (eller i pappa Bobs fall: pluralform) kommer till världen. Det finns ju tid att träffa andras kletiga och läskiga bebisar för att hinna vänja sig en aning. (Det är ju ändå faktiskt helt normala företeelser man fick se i programmet.) Istället för allt lull lull. Det är ju inte direkt så att man förbereds på ett verklighetsbaserat vis inför den stora och livsomvälvande händelsen. Jag hade nog hellre åkt i storbussen med tiobarnsfamiljen från Älvdalen där man totalt prioriterade barnens naturliga tillstånd, om nu valet var mitt som påtänkt tillskott i valfri familj. Inte verkade de vara så eftersatta trots att pappan inte verkade ha tid att städa då sopberget svämmade över bredderna.

Förstår dock fortfarande inte riktigt syftet, ska jag bli irriterad och tycka "Vilken jävla larvpelle"? Eller avskräckande? Måhända för att väcka beundran för att någon normal mänska orkar med ett slikt familjeschabrak. Eller för att påvisa att dessa personer är inte normala mänskor. Eller i rent underhållningssyfte typ lyteskomik (elefantmannen om ni minns), kanske i stället för forna tiders Big Brother, (Linda Rosing om ni minns)?
Personligen kan jag inte annat än beundra den månatliga storhandlerskan med dubbla vagnar i styrbredd, 10 barn därhemma och en matnota på 12 lakan, ren och skär logistikexpert i världsklass värd dagens allra fetaste bonus, helt klart.
Och med en kramig sopgubbe som far till alla barnen.

Men klart jag har ju bara tre barn, som enligt Bubblan - storbebisen på fem år - är det bästa antalet barn man kan ha i en familj. Så vem är jag att uttala mig, kanske är det jag det är fel på?!

Kåldolme vs Kålad pudding

Bild lånad från www.receptsamling.com

I ren och skär husmorspanik köpte jag ett enormt stort kålhuvud idag. Tanken den goda var att åstadkomma den klassiska fenomenet kåldolmar, skysås och lingonsylt i drivor till middagsmat i det husmanskostiga men världsliga köket här på Stenkulla gård

Tanken var smaskig då jag stod och vägde det ena huvudet mot det andra i bruset av Ica Maxis bakgrundsreklam. Jag var på en liten tur för att se om det verkligen inte finns någon modig liten matbutik som vågar tjuvstarta den förbaskade bokrean? Nej, det verkar vara en handling förenad med prygel av värsta slag om en endaste liten bok hamnade i orätta händer innan startskottet går: i morgonbitti nollsjuhundra timmar, Sharp. Semlor säljer de ju från midsommar, för att inte tala om kräftor och surströmming. Men dessa kulturskatter från fornstora dar kanske inte anses lika mycket värda att bevara som en sketen bokrea?

Då jag som liten välsignad trebarnsmamma inte har dagisdag på tisdagar och dessutom fogligt väljer att med ömsint hänsyn INTE ta mina tre barn under fem år på bokreahets bland andra fanatiker/bokmal (ett scenario som bara som tanke ger tunnelseende vitfläckad blick), står jag så att säga med skägget i boklådan.

Så eftersom en vagn helt utan varor efter ett långväga Maxibesök i dollarkristider som dessa känns uteslutet, tog jag mig istället an matavdelningen. Ett par litrar mjölk och en kattyogurt går ju alltid åt i vårt mjölktandsvärnande kök. Jag rafsade åt mig lite dagligvaror och fick sedan den fenomenala idéen att göra kåldolmar till min internationellt matintroducerade och därmed för det mesta allätande barnaskara. Så fick det bli, ett perfekt huvud blev resultatet.

Jag tog den medföljande hemmabebin med hem tillsammans med min matpåse och tidigare uthämtade bokpaket av ordinarie pocketpris.

Det visade sig sedan att den missräknade tiden, då den kokta skallen av kål fick ligga kvar i spat´ medans jag åkte på dagishämtning, inte var den bästa idé jag fått i år. Resultatet blev - en timme senare - att bladen inte gick att lossa i ett någorlunda inslagningsbart skick... En enda strimlad röra låg istället på skärbrädan och osade illavarslande kokkonst i totalt orullbart skick.

Där uppe i ugnen står nu en kålpudding i utbyte. Lite för löskokt kål kanske inte gifter sig alltför gärna med den något bleka köttfärsen, men det doftar väldigt gott ändå. Jag tror väl att det säkert går ner med lite kokt potatis och en skopa lingonsylt som grädde på moset.

Den svider lite i mitt husmoderliga bröst när inget av min skapelse liknar den glättade kokboksbilden säkerligen tagen i bedårande och förskönande ljussättning i det vackraste av visningskök. Men jag anar att alla katter ser likadana ut - bara man dämpar belysningen med hjälp av lite finurlig stearintändning vid middagsbordet, och låter skenet bedra i skydd av skumrasket.

I natt åker jag väl sömndrucken på bokreans mittinattenklockantolvtillhalvtvåöppet för oss riktigt ivriga och boktörstiga. Kanske en eller annan tjusig kokbok från världens alla hemmafrustinna kök slinker ner i korgen.

En italiensk Trippa Romana vore kanske något för oss som stolta vågar stå vid spisen utan att skämmas.

Nu blev jag plötsligt på hugget igen...

Om Marcus Birro får mig att bli Romasupporter på äldre dar så ger Carola mig något smått religiöst i blicken ...

... en klar tolva. Känn på den du G:son.

Melodipesten Fortsätter Utan Carola...

En hel radda bleka och glåmiga uppvisningar i hur vi kan ta hem en tvåpoängare eller två då det bli dax för övriga Europe att lägga sina röster i hatten passerade i revy i kvällens deltävling. Herregud är detta de som kallas favoriter av de "kunniga": EMD i hattar och frack? Velvet i kamelfotsbralla och snap-on kjol? Eller en lam Bard i ridhjälm (och hon den andra hade hon också hjälm föresten ...)? Och långhårige jävla G:son, hur många låtar kan karl klämma ur sig på en vecka egentligen?
... åh Carola, du vår tindrande stjärna på den svenska schlagerfestivalens himlen, du kan konsten du att ta oss med på en sångresa utan like, som lämnar oss stående där: gåshudiga och med gapande munnar och tappade hakor, hur sura rävarna än försöker vara så är ingen är någonsin som du!
Jag ber dig. Fräls oss från detta ...



Ni verkar också helt ha glömt att tävla här hos mig!

ACDC in my heart...

Let there be ROCK...

Hade gärna stått längst fram i Globen, med svetten lackande och håret piskande i takt med gitarrer som försätter en i transdans.

Festliga Fredag blev till Partycrash From Hell...

Fantastiske Morgan. Bild lånad från Let´s dance, tv4.se. Foto: Linus Hallsenius/TV4

Ja dåså, som man kunde ha anat i förväg: att varje fredag göra om det säkra misslyckandet med att låta barnen vara vakna en stund längre ... slutar bara på ett enda sätt, flopp.

Barnen blir övertrötta ungefär två minuter efter ordinarie läggningstid. De tjoar och springer vrålande genom rum efter rum, kastar leksaker, klossar och dockor till varandra, på varandra och slutligen på blommor och husets övriga inventarier ... och då har det bara gått ytterligare fem minuter. De är som elektriska ålar, åmar sig ur ens tandborstgrepp och fnittrar hysteriskt åt varandras tilltag ... Så, Festlig Fredag framför Let´s dance förvandlas snabbt till Partycrash from Hell då vi ser oss tvungna att avbryta festligheterna på grund av de små monster som lirkat sig förbi de vanligen obarmhärtiga dörrvakterna och sedan fullständigt havererat kvällsstämningen bara genom ett totalt småbarnsligt glädjefnatt.

Att man aldrig lär sig, att vi vareviga fredag står som två oförstående vuxna fån och tvingas inse - som alltid - att barnen mår bäst av att läggas exakt samma tid som alla andra kvällar på veckan. Vi mår bäst av de lägger sig samma tid som alla andra dagar ... Men vi hoppas ju alltid att just denna kväll ska de sitta som små vuxna raringar i soffan och kunna leverera delaktighet i en någorlunda sansad samvaro, där vi inte kastar soffkuddar när Carljan försöker fixa en quick quick slow, eller skrikande drar runt en trött hund i svansen just då Laila Bagge sätter en niopoängare med sin dubbelaxel-tåloop.

Bita i det sura äpplet kallas det väl.

Men kanske går det bättre nästa fredag? Eller om tio år.

Det måste göra skitont när knoppar brister...

... varför skulle annars våren tveka?
Krokusen står i köksfönstret och förtrollar med sitt vackra och invecklade röda hjärta där inne i mörkret.
Idag har det rasat snö från taket med ett dån, istapparna har droppat och stänkt mot plattorna inunder.
När jag var en liten flicka satt min mamma varje vårvinter på en spark som stod parkerad vid en soldränkt ladugårdsvägg. Hennes ansikte var vänt mot de värmande strålarna, och hon log kärleksfullt. Jag undrade alltid vad det var hon tänkte på där hon satt, leende mot solen med mjukt slutna ögon.
Nu vet jag.

Who let the dog out...

En strålande vinterdag idag. Våra bacillusker verkat har gett vika och vi har vågat oss ut i den friska kylan. Som hund är det himla skoj att få vara fri som en fågel, vår york Frasse löper som ett oljat (eller var det skållat?) troll längst vintervägen och vill helst inte följa med in ens när det vankas lunch. Vi har tittat till myrstacken efter livstecken, lekt kurragömma bland stenrösen och tallkojor och solat näsorna lite röda i det knasterkalla solskenet. Ljuva tider.

Idag är det för övrigt festliga fredag här hemma. Allsköns skojiga påfund vankas då helgledighet står för dörren, såsom långfrukost efter sovmorgon, konstnärligt pyssel för stora och små och ett och annat kakbak. Tro inte att vi tar det för givet då vi ändå är mer eller mindre lediga, å nej, när fredagen kommer känns det allt lite speciellt ändå.

Kanske vi åker lite skrillor i helgen, tittar till någon dammig loppis och bjuder några glada vänner på middag?

Vad gör ni i helgen?

Förutom då att vara med i min lilla tävling?

Tävlingar hit eller dit ... (en dag händer det)

Ny tävling! Claudia Galli vår vän, som snart också kommer att visa sin vackra nuna och sin skarpa humor i Parlamentet lottar ut biljetter till föreställningen Brådis. En pjäs helt i min smak, stessad som jag kan känna mig bitvis.

Klart också jag är med, då den där jäkla Gry verkar ha tappat bort mitt mobilnummer i röran ... Idag var jag så himla säker på att samtalet 13.10 skulle gå till mig att jag nästan började grina där jag stod med en unge under armen och en säck bajsblöjor i handen, då signalerna inte gick fram hos mig, utan hos en annan jädra trebarnsmorsa i mellansverige som hade det såå jobbigt... fnyyys ... snyft snyft.

Ja, ja. Hoppas som alltid på vinst.

Föresten har jag en dubbeltriss som ligger och bränner i börsen efter kvällens förnedringsresa till klädmekkat från Hell tidigare i afton. Jag tror verkligen helt klart att en dag händer det, en dag står jag där med andan i halsen och bröstsmärtor med en färskskrapad vinstlott i näven. Nog måste jag väl även delta i helgens dragning om tidernas största vinstutdelning, NÅGONSIN! Flera miljarders miljoner ...

Visst är det kul att tävla, skrapa och spela på en och annan gammal krake. Men om vinsten blir lättare att komma åt då halva världen lägger ett bud ... tja knappast troligt, men man måste ju vara med annars händer det ju aldrig!

Förresten! Ni glömmer väl inte att TÄVLA hos mig! Gör det HÄR.

Uppväckelsemöte bakom provhytternas avslöjande dörrar som knappt döljer en femåring...

Kanske lilla jag i det bedårande vårljusets glans.

Nog är det väl rent ut sagt för jävligt, alltihop.

Jag kommer mig inte iväg så ofta till butiker där jag själv kan botanisera bland klädtrasorna. Sist var när Bondbrud på Rymmen hade premiär: det var i januari! Nu var det dags igen. Jag fick en obevakad frigång, som jag så tacksamt kallar det då jag åker iväg - ensam - till ett fullspäckat och tidsbesparande köpcentrum här i kommunen. Om jag åker då sambon kommit hem har jag två eller tre timmar som bäst fram till avhysning.

Jag hade några tråkiga ärenden att uträtta, men mest var jag bara i behov av någon timme med mig själv. Kunna andas egen luft och gå en stund rakt fram utan att behöva jaga någon ... Våga gå in, längst in, på Duka Home eller Sia bara för att lyfta i alla deras två meter höga, smalsmalt instabila och familjeovänliga glasvaser.

Vad gör jag då, istället för att sätta mig på Wayne´s med en stor Latte och bara titta på folk i det trötta kvällsvimlet? Jo, jag går in på min favoritbutik, rafsar åt mig några av vårens allra vackraste och skiraste tunikor och blusar i solvarma och daggstänkta färgsättningar, spetskantade trekvartsärmar med smock och plisseringar över byst, under byst eller helt sonika i stusshöjd, dubbla lager av tunnaste bomull som ligger i ljuvligaste drapering ... om man väger tolv (12) kilo och ingen stymmelse till bröst har! Där stod jag med min gamla mammakropp, som stolt har huserat tre finfina barn, näst intill naken i det gråkalla ljuset: degig och blek med en sommardröm som satt som plastfolie spänd över en skål med gårdagens potatismosrester: ja, faktiskt, så såg jag ut. Med överhänget och allt. Spegelbilden var obarmhärtig och jag kan lugn påstå att jag kände mig totalt larvig där jag stod. Undrade hur i all världen kunde jag ha undgått att se detta fördärv då jag ser mig i spegeln varje gång jag råkar gå förbi. Jag är ju varken blind eller lider av någon sorts fobi angående min kropp. Jag känner mig alltid ganska gullig då jag går här hemma: ibland i mina finaste Mollykläder för att sätta lite guldkant på den vanligen bajsdoftande hemmatillvaron. Och kanske mina speglar ljuger? Eller är det kanske ovanan med att stå avklädd där i sanningens ögonblick, då jag inser att mina klädval varken kommer till sin rätt på min kroppshydda, eller att de ofta aldrig ens passar mig i storlek. Jag får alltid skamset fråga det lövtunna biträdet om plagget inte görs i någon större storlek, och då inte värre än 40-42.... Jo, blir svaret, men de är slut i den storleken. Märkligt ... inte alls, då alla jag ser ser ut som jag! Men var sjutton ska jag handla då, var handla alla andra sina snygga kläder? Inte fan vill jag vanka runt inne på Kappahl vareviga gång ...

Mmmmm ... mos av Den Allra Vackraste och Bystiga Nigella Lawson. Foto: Fredrik Sandin Carlsson, Recept.nu

Kanske borde alla dessa hotta jävla kvinnobutiker med kläder gjorda för småbarn behöva börja tänka om, alla dessa jävla sk klädskapare också, varför tror de att deras butiker - en månad efter reans start - fortfarande har butiken full med ställning efter ställning prydda med en massa skit i storlek 0... Vem fan har noll i storlek - inte ens min femåring, vem fan har satt denna siffra på en klädtrasa? Ett hån helt enkelt. Ett hån mot mig som glad i hågen och redo för vårens nyheter kommer ovetande och nynnande in i butiken, där jag sedan ska tvingas känna mig förnedrad, ful och tjock då jag står där med ett plagg sytt för en man, eller liten pojke snarare? Ett hån mot snart världens alla kvinnor som inte obemärkt verkar ha lagt på sig ett kilo eller två sedan måtten låg på 90/60/90 ... Usch och fy farao, säger jag bara då vi nu förväntas pressa in alla gulliga fettvalkar i plagg som sträcker sig till något som liknar 70/43/70!

Jag slet på mig mina gamla paltor i storlek 40 igen och fick avsnoppad och osedd slinka tillbaka ut i folkströmmen: med en dålig smak i munnen och en dagens sanning slängd i ansiktet.

Jag fortsätter väl gå här hemma i mina invanda kläder som i mina till synes blå ögon gör mig rättvisa och gör att jag ändå känner mig lite lagom fin. Kanske inbillar jag mig, kanske lever jag i en drömvärld här i min lilla värld, men låt gå för det då.

Jag får väl ta permis om några månader igen, kanske ser jag annorlunda ut i ett förtrollande vårljus istället.

Eller ändå köpa nåt tjusigt och oanvändbart litet romantiskt stycke, som ett konstverk, och hänga upp det på en gammal galge i motljus, så där snyggt som de gör i Sköna Hems sovrumsbilaga, och nöja mig med det istället.

PS! Ni glömmer väl inte att TÄVLA! Gör det HÄR.

En gammal vän...

Det var länge sedan nu, som vi träffades hon och jag. I sommar blir det två år sedan jag av en händelse sprang på henne i min gamla hembygd. Hennes ansikte bara fanns där mitt i folkhopen, under sommarens sista suck, lika vacker som för tjugo år sedan. Vi bytte nummer och lovade försöka. Det låter som en dammig kärlekshistoria, och visst är det väl nästan så det är med vänner man en gång månat om, vårdat ömt, då för länge sedan - men sen en dag bara låtit försvinna in bland minnena.
Hon var norsk i sitt påbrå, ägde det mjukaste blonda hår och en rolig liten uppnäsa. Hon var beundransvärt kaxig, bodde i lägenhet och hade en tjusig storebrorsa. Jag var lantis och rädd.
Vi satt dåligt klädda i slitna jeans, i kalla kulvertar och tjuvrökte - Gul Blend tror jag det var - istället för att sitta i den trista gymnasieklassen och finna oss. Vi var rebeller trots våra blott sexton år och irriterande nonchalanta i vår verklighetsuppfattning. Vi var smala, kantstötta och fulla av ett lite sorgset sätt som drev oss ut i natten. Vi vandrade stolta gatorna fram, festade och gick hand i hand så som tjejer ofta gör: styrkta av varandras närvaro, i kampen mot det onda, allt det vi inte var.
Vi fick några år då under mina mest smärtsamma år, när jag gick från ung till förväntat vuxen. Vi gick tillsammans genom gråt och tandagnissel, husockupationer och punk. Jag minns det som igår.
Nu fick jag hennes sms igår, sent, just innan sängdags. Ett litet tecken som gjorde mig väldigt väldigt glad. Hon undrade om jag kanske inte ville ha kontakt. Inte orkade. Om jag kanske tyckte det av någon anledning skulle kännas jobbigt att pratas vid igen, nu som vuxna: riktigt vuxna, med barn och familj, företag och ansvar. Dit vi aldrig anande att vi var på väg då, för länge sedan i en annan värld. ...en vissen Svensson, bara värd förakt i sin patetiska men enkla lycka.
"Klart jag vill", sa jag, minnas våra minnen, minnas dem tillsammans och våga skratta åt alltihopa. Se de smärtsamma åren ihop med en gammal vän i dagsljus, ur en annan vinkel, då vi nu står här på andra sidan.
Klart jag vill. Det är det vänner är till för. Att hjälpa en ut till andra sidan.
Och stå intill för att hålla handen när vägen känns för jobbig att ensam våga gå.
Klart jag vill.

Tävla hos mig!

Tänkte att jag skulle kunna lura ut Er alla och en var ur skrymslena med hjälp av en
Nu-Firar-Vi-Ta-Mig-Tusan-Tusen-Stycken-Tävling!
OK, då så.
Något litet rart till hemmets lugna vrå kanske? Som kan återge en skärva av Din vackra personlighet, eller sprida den glada vårsolens strålar, där de glänser dovt i fönstrets vrå.
Två fina dubbelsidiga spegelornament med glasprismor från Sia. De kommer i egen ask och pryder sin plats var helst du hänger dem.
Hur blir då dessa skapelser med gammeldags charm dina?
Så här: lämna en kommentar här hos mig. Du får vara hur fåordig eller pratsam du själv vill.... =) och ange varför just DU vill vinna denna tävling. Länka också till mig genom ett inlägg på din egen blogg, låna gärna bilden om du vill.
Har du ingen blogg så bjud in tre vänner till min tävling via ett mail.
Vi kör i veckorna två, och avslutar den 3:e mars, låt säga klockan 24.
Låter det bra?
Kul. Kram och lycka till dårå. =)

Tusen, men var är du...

Ja, nu är timmen slagen, dagen D är kommen och ingen är här...?
Den tusende har trätt in i min mammatanke, fnulat runt, och sedan bara dragit: slunkit ut genom bakdörren, tyst som en mus, osynlig som en vindpust. Inte lämnat det minsta avtryck att läsa. Jag är ju så herrans nyfiken på vilka ni är. Är det mån tro en och samma enträgna läsare här inne flera, flera gånger om dagen, eller är det en och en, då och då, och aldrig mötas ni tu? Vad vet jag, önskar bara att ni ville stanna en stund: byta några ord ibland, kanske hylla mig eller såga mig mera än ni gör i denna stund. Jag står här ibland, ensam med mina tankar och känner era ögon bränna mig i nacken, men också, allt som oftast att era ögon ler mot mig i samförstånd.
Berätta, jag är en god lyssnare.

Småfolk, Ej sikke lej och Me Too...

Skulle sitta finfint med en vinst, det var länge sedan nu. Men turen kanske har vägt över idag, till att hänga över tungt åt mitt håll, då jag näst intill fått sätta ett kors i taket... Efter att ha suttit och målat fan på väggen hela förmiddagen.
Nu tävlar jag om ett HETT presentkort värde 1000 bagis på barnshoppingbloggen, i samarbete med Kullerbyttan barnkläder!
Tävla här du med.... Men kom ihåg - vinsten är MIN! =)

Ta mig tusan, strax 1000 besök...

Litet steg för mänskligheten, ett enormt steg för
En Mammatanke.
Någon har läst, begrundat och kanske känt igen sig i ett ord eller två.
Hur ska detta fenomen firas? Denna bloggbesöksstatistik som speglar mina skrivna uttryck. Tusen, smaka på siffran tusen... Ingen Isabella Blondinsiffra, men jag föredrar ju för det mesta The Real Thing framför den polerade ytans förgänglighet. Denna blogg är baserad på en sann historia, och skrämmer väl bort en del? Hörde att hon ska vara med i Robinson förresten, hon Bella, eller var det i Babel?
Hur ska jag då föreviga denna milstolpe då den tusende träder in: den rätte så att säga. Ska jag stå i dörren mån tro, med välkomstdrink och glad hatt, med glam och skojig gala i beredskap? Eller bara med en nonchalant nick, då jag helst av allt vill gå upp i limningen av pur glädjeyra!
Måste fundera en stund.
Ska bara ringa ett samtal i ren irritation först.
Till 153600...

Vedanta... eller bara skitnödig om sanningen ska fram.

Vad är det med oss egentligen?
Vad har hänt?
Var tog vårt glada jag vägen, och vem fan släppte in dessa skitnödiga, frånvarande och egotrippade typer i våra liv?
Inte var det jag.
Inte heller du kan jag tro.
Vad är det som låter oss lägga oss ner som vi vore besegrade? Varför orkar vi inte stå emot, greppa nacken och kasta ut denna idiot i snödrivan. Den kallaste av dem alla. Ta tillbaka vår makt över oss själva. Våga leva livet, som sig bör. Vi har allt. Lyckan ler mot oss.
Vad är det med oss egentligen.
Om jag ändå visste.
Har vi själva lösningen inom oss, men vågar inte se den i vitögat?
I spegeln.
Kanske.

Sportlovsvecka...

Hälften av mig känns nere för räkning.
Snoriga, gråtmilda och lättstötta står vi alla där i veckans gryning och väntar på nödlösning. Orkar inte torka näsor längre. Ögonen tåras och synen grumlas.
Sportgrenen i veckan blir att inte bli den som går in i väggen, först och sist. Sprängande huvuden hotar att kläckas, måste sätta mina tankar i säkerhet.
Spara dem till efterlevande i en flätad korg av lindrande ord.
Ställa korgen i hörnet av mitt inre rum.
Alla ropar där utanför. Glada tillrop från människor med full kontroll och sjukt bra balans. Vill inte veta.
Mina femton timmar per barn blir tusen timmar på en veckas dag.
Sporten blir att orka i mål. Jag har inte en sportslig chans.
Utmattad faller jag snubblande på mållinjen. Ingen hejar på; Springer inte längst med.
Hinner inte upp på liften som tar mig till toppen av backen.
Bakhalt helt enkelt. Felvallat, och all snö som lyser med sin närvaro.
Jag har snöat inne.
Lunchtid nu.

Annars. Vad gör ni i dag då?

Mitt hjärta är ditt...

Kärlekssångernas kärlekssång. Kärleken kan beröra oss ett litet ögonblick, och finnas kvar i en evighet. Ha en underbart kärleksfull dag, kramas och var snälla mot varandra. Peace =)

Juckdräkter och Sjörövarfabbe farfars far...

Vet inte vad som har varit värst eller bäst denna hemskheternas fredag den 13:e. Att min kroppsliga flunsavärk får mig att misstänka allt från MS eller hjärtmuskelinflammation till Borelia eller kanske en släng av panikångest på grund av min pågående bokskrivning. Har ta i trä inte behövt vara sjuk så ofta i livet så kanske får jag igen det nu. Önskar att jag slapp denna inkapslade känsla och istället blev tvångsinlagd under täcket med 40 graders feber ett par dagar. Nåväl, jag reder mig nog, L säger att vi får väl sätta in hiss i huset så jag kan komma upp och ner, så det är ju en lösning för en stapplande gamling som jag.
Kastade ett rödkantat öga på Let´s dance i kväll. Barnen dansar gärna runt i kapp till musiken, och tycker om att beundra de prinsessliknande klänningar som ibland pryder deltagarna. Men herregud, vad hade hänt ikväll? Vad hade människan på sig? Carljans juckdräkt, var det så man skulle säga om man ville köpa kreationen i butik??? Den hade säkerligen sett bättre (åtminstone haft ett högre underhållningsvärde) om den suttit på Carljan själv. Annars gillar jag den mannen skarpt. Att ha haft en mor med mottot: livet ska vara en kalas, alltid, är väl bara så ljuvligt. Han måste ha haft en fantastiskt kalasrik uppväxt. Ett positivt energiknippe, helt klart. Åker väl aldrig ut ur detta drama...

Foto: SVT

Kvällens mest plumpa kommentar måste ha kommit från George Scott himself. Då David undrade om Scott ville knocka Tony efter hans kritik blev svaret från Scott ungefär som följer: "...nääää, riktiga män ja, inte fjollor..." Jag trodde jag skulle rulla ur sängen, där kom den passningen. Att inte han inte gick ner för räkning efter denna direktsända padda fick iallafall mig att kasta in handduken och byta kanal.

Foto: Scanpix

Istället fick lilla färgklicken Kitty respass.

Och jag tittade på Jan Guillou istället, och smålog åt hans dåraktiga försvarstal hos Skavlan på SVT. Lisbeth Salander som Pippi Långstrump, jo jag tackar jag. Som att jämföra Terminator med Svampbob Fyrkant... ni vet: "I want your clothes, your boots and your motorcycle..." kontra: "Patrik Patrik hjälp mig, jag kan inte hitta mitt högerben..."

Surt, sa räven...

Jag läser en av böckerna på min lilla lista, har hunnit fram till mitten ungefär i boken Tusen strålande solar av Khaled Hosseini. Jag får verkligen kämpa för att vända sida i denna otroligt gripande bok. Det gör ont i mig bara av att inse innebörden i orden, kan det verkligen finnas människor som lever på detta fruktansvärda vis? Finns det verkligen människor som i en Guds namn och med rent samvete kan behandla sitt folk värre än skit under skorna? Jag våndas, tvingas ideligen pausa i läsandet, gå och ta ett glas vatten innan nästa sida tas an. Obeskrivlig mardröm väntar bakom varje tummat hundöra. För första gången är jag oroad över att få veta vad som sker... Läsvärd: utan tvekan. Kärlek, omsorg, kvinnlig vänskap och skam ställs mot ett patriarkat av vidrigaste sort. Här gäller ett öga för ett öga, med livet ständigt som insats i ett sedan länge sönderbombat och förlorat land. Jag ryser. Av läsbehag.

Dagens låt...

James Morrisons underbara Broken strings.

Kram på er.

Rensar ut gammalt skräp...

Jag är inte frånvarande. Jag är här men samtidigt inte. Jag skriver och skriver på andra tangenter, om mitt liv fram tills nu. Sida upp och sida ner av ord, fragment av mitt liv som jag egentligen inte kan se tydligt, men de finns där nu, svart på vitt: händelser som format mig till den jag är idag, en virrig och vilsen, halvilsken typ som känner mig på gränsen till vad som kanske kallas nervsammanbrott, trots mig glättighet...
Jag formulerar meningar om varför jag blivit den jag känner att jag är. Inte den jag borde ha fått vara, mitt ödes lott, utan någon annan jag inte känner igen alls. Jag har en mask av stål och lurar de flesta, men nu ska jag ta mig ur denna fälla jag satts i. Än om skammen kommer att släppas fri för alla att peka finger åt, är det bättre än att bli fullständigt uppslukad av självförebråelser, cynism, och tvingas leva i skuggan av en livslögn. Sluta ljuga mig själv rakt i ansiktet... våga låta mig själv sörja att livet blev annorlunda, en dag för länge sedan, i landet långt borta... Kanske förlåta en dag, åtminstone mitt egna oskyldiga jag.

Tävling!

Nu är det dax igen, min favoritsyssla inne hos gulliga Claudia Galli och hennes hundar är att TÄVLA om allsköns trevliga prylar. Denna gång en snygg hoodie från Arctic Kid i marinblått. Kan nog tvingas på stora Bubblan om hon får välja resten av styrseln: typ snurrklänning i somrig stil och prinsessgympaskor till....
I övrigt en febrig och gråkall dag. Vi fryser om våra händer.

Livets gåva...

Har ni inte redan läst hans vackra ord så måste ni bara. Jag har sagt det förr, jag säger det om och om igen: Marcus Birro har guld i mun, morgonstund eller inte, orden glittrar och klingar som ett smycke - en fröjd att få ta del av den mannens tankar. Nu glittrar det om möjligt än mer om hans texter sedan den 5:e februari då deras son kom till världen, till slut.
Läs och njut.
Krama varandra.

A Flying fox in the Mailbox...

Jag är idag, trots ledbruten och nerbäddad, en överväldigad, tårögd och hjärtligt själaglad mamma. Molnen över det gråkalla landskapet liksom skingrades som av ett fingerknäpp i morse, då min käre L kom tillbaka från postlådan med inte bara dagens avisa, samma gamla hund utan också med ett PAKET, till lilla mig. Ja, just det till den slutkörda och tillfälligt huvudknoppsyra Mamma Stenkulla.

Inte kunde jag väl någonsin ana, där jag låg och tyckte synd om mig själv i sovrumsmörkret att världen har välsignats med en sådan omtänksam och ömsint liten människa som kom att tänka på mig där i storstadshetsens Mekka så till den milda grad att ett litet paket kunde slinka ner i postens stora gula, adresserat till undertecknad.

Tänk så glad man kan bli av ren och skär vänlighet, bara av att någon plötsligt, utan egentlig anledning eller vinst, tar sig tiden att tänka: hon är en gullig typ, hon ska få den här, den passar henne och gör henne gott. Jag rev upp mitt paket omgiven av denna varma känsla av givmildhetens glada budskap. Kände ljuvliga dofter slå emot mig redan efter första pappersrevan. Innehållet blottade sig och jag lyfte upp min gula gåva och tryckte den mot min kind. Så glad, så glad.

Mitt hjärta har hela dagen varit renskrubbat av honungsblom och silkeslen puderdröm. Ikväll tar jag med mig en Flying fox till sängs. Kanske skrämmer jag iväg en och annan virusfuling om jag lär mig morra då jag ligger där insvept i sällsynt mammalyx och med en räv bakom örat.

Tack.

...och tack igen.

Stackars liten mamma...

Huvudet dunkar, dunkar och riskerar att snorsprängas. Ryggen känns som om jag stått böjd över ett soldränkt grönsaksland i högsommarvärme, jag är yrslig och matt, kissnödig och öm i benen, helst i baklåren där jag alltid fick kramp som gravid. Ja, fan tro´t, husets moder har åkt på någon bacillusk i form av kan hända vintervirus. Jag skulle gärna lägga mig i sängen, insvept i duntäcket (ja, inte vet jag var ifrån, men inte tänker jag bränna det heller då det säkert varit mitt i 10 år...) sätta teven på lagom volym och bara falla bort i slumrandets värld. Den där dåsiga och avslappnade, då alvedonet har gjort sitt.
Men så är ju inte fallet för en småbarnsmamma, ligga och dåsa, hej hopp. Nej, ut i backen med de tre piggare barnen och åka stjärtlapp i det underbart vintriga landskapet, där det inte finns plats för något lipande sillmjölke till morsa så långt snön når.
Jag smyger i säng när mörkret faller på och barnen pudrats trötta av John Blund.
Glad så länge det inte är lusetid.

Nya sovvanor...

I vår familj ligger man verkligen inte som man bäddar. Hos oss ligger man där man kan, får och inte blir nersparkad.
Stora Bubblan sover i sin säng, i sitt eget rum tills vi (mamman och pappan) dragit oss tillbaka vid 24-snåret. Då kommer hon yr i kåpan med sina smalsmala ben och kalla armar och kryper ner bakom min stora rygg, nära nära, stryker mitt hår och somnar. Mellanbebis, strax tre, ligger numera i storans rum, i undre regionerna av våningssängen. Hon har fått en stor fin madrass och ska nu alltså dela rum med syrran. Väldigt muusigt anser Mellanbebis om detta nya tilltag. Lite läskigt att plötsligt ligga mitt emot ett fönster däremot... Hon ropar svagt vid 02, "paaappaaa"... Han skyndar och byter plats till en mer trösterlig: Bubblans lediga i överslafen.
Lillmormor har med andra ord följ med strömmen och flyttat ur nattnästet, huvudboet, in till Mellanbebis utrymda boning. Ett varmt och skönt rum med leksaker färdiga för omkringkastning. Här står sedan en natt hennes vita och av nu tre barn kanttuggade spjälsäng. Jag har rumsterat och donat, fäst sänghimmel för henne att dra ner i vredens stunder och rensat ut pilliga leksaker lämpade för tre pluss som inte äter lego längre. Hon sov rätt sött där i natt ändå, där i det varma mörkret, snorig och frustande, lite snyftig och mest utan täcke. Några rundor av kontroll hann jag med då jag som mamma sover med ena ögat på glänt och hjärtat utanpå kroppen. Jag klev med tungt steg ur sängen vid 05 för att koka välling till två (ibland tre), förbereder alldeles för heta flaskor så de är lagom ljumma att sörpla i sig då ljuset sveper in vid 07.
Jag slumrade om när jag läst nyheter och druckit morgonkaffet. I en säng nu fylld av snoriga och kramvarma barn. En etta hade räckt oss.
Så sovvanorna har ändrats, vi rör oss i andra banor nu. Att ligga som vi bäddat gör vi senare. Om vi orkar alltså.

En liten vacker ask...

Här hemma i bokhyllan, längst upp, längst in bakom månadsänglarna tre, står en liten liten pyttig ask. En rund liten mörkt blodröd ask av glas med spetsmönstrade kanter av metall. När man tar av det runda och lite kupade locket möts man av den silkesklädda insidans mörka och veckade skrymsle. Där, i botten ligger de: tre små skrumpnade navlar från mina älskade barn. De små och numera hårdnade navelstumpar som länkat mina barn till min för evigt beundransvärda kropp. Ni vet, de där resterna av navelsträng man tvättar och tar hand om i en vecka eller så, och som sedan en dag plötsligt ramlar bort. Stumparna lämnar efter sig en grop som sedan blir till en liten riktig bebisnavel, knapp eller vanlig vet nog ingen egentligen.
Jag har aldrig nänts kasta bort dessa sista små fysiska bevis på att vi varit ett, att vi närt oss av varandra, mina barn mest av mig, min näring kom av deras blotta närvaro där under mitt hjärta.
Minns då jag gick på efterkontroll med vår minsta dotter, då bara 5 dagar gammal, upp till BB för läkaren att granska. Han tittade på navelstumpen och sa: "-Den här kan vi ta bort". Med ett enda svep hade den gamle oförstående virat in stumpen i en pappershandduk och slängt den ner i pedalhinkens mörka gap. Jag kastade mig fram och satte foten på pedalen varpå jag snabbt tog tillbaka dyrgripen med orden: "-Jag sparar på de där...". Han såg på mig en smula förskräckt och tyckte sig nog mött en märklig typ denna morgon. Lite som att samla på uppstoppade djur?
Jag vaktar denna lilla mörkt blodröda ask av glas med mitt liv. Men dessa sista stumpar av livlina som kanske består i evighet betyder så mycket: Närhet och ansvar, evinnerlig väntan, smärta, naturkrafter och sedan mötet med ett underverk med den mest vidunderliga blick; djup, mörk och intensivt betraktande, där man kan ana den oändliga kärlekens närvaro.
Jag går förbi och tar varsamt ner asken ibland, skakar den lite försiktigt för att höra livets länkar skramla runt där i sitt lilla veckade skrymsle av silke.
Ställer tillbaka asken lika försiktigt. Jag känner mig varsamt ödmjuk inför livet.

Snöänglar, gubbar och en och annan snorelva...

Idag har ju snön dalat i en strid strid ström ute. Vi bor vid ett vidsträckt gärde som plötsligt kändes väldigt litet idag. En gråvit massa av fallande snö bröt av den vanligen näst intill oändliga utsikten. Vi låg och drog oss i värmen, jag och barnen, länge och väl, till tonerna av bolibompa med allas favorit Supersnälla SilverSara. Tände sedan ljus på bordet, alltid tända ljus på bordet.
-Muusigt, säger mellanbebis strax tre hela år fyllda med munnen full av smörgås.
Vi äter frukost och pratar lite som man mest gör med barn; om smått och stort. Varför är skinkan blöt, vem fick yogurt först, när är det måndag och om att katten har bajsat på altanen (detta sista ämne har dryftats i vårt hem ungefär två veckor nu...).
Vi sätter sedan på oss alla våra ytterkläder, jag och tre små, för att kasta oss ut i snön som lagt sig som ett varmt och eftertraktat täcke över vår lilla värld. Som gammal norrlänning kommer jag nog aldrig någonsin kunna finna mig i att snön som faller kan vara försvunnen inom någon timme. Jag har tidigare levt med att den stannar, åtminstone någon vecka eller så. Här får man kasta allt man har för händer, slita på sig overaller och galonställ, dra mössan över öronen och helt enkelt åka stjärtlapp tills svetten lackar. Än om det oftast bara är ett frostigt gräsöverdrag man åker på... När man vänder bort blicken ens för ett ögonblick så kan allt vara förbi.
Så idag har vi åkt, åkt och åkt lite till. Vi har kastat snöboll, gjort två snögubbar och en gumma samt torkat snor. I kubik. Lillmormor, vår numera ettåriga minsta prinsessa har blivit förkyld. Nyser och rumlar runt med en plötsligt konstant och halvgrön elva av snor under sin lilla knapp till näsa.
Nu hänger det en hel radda genomblöta kläder på tvättstugelinan, ute droppar det ur träden och våra fina fina gubbar, och gumman så vacker med hår och allt, med knappar av kottar och mun av grus, står och lutar betänkligt i blian ute i mörkret. Lite så där på lyran. Mitt i vår säng ligger en femåring med en väldans lös framtand redo för tandfen. I spjälsängen intill ligger en snorig och varm liten bebis och snusar, och i sin egen säng, i ett rum fyllt av pryttlar ligger en bestämd liten tjej, strax tre år, som idag sa: -Mamma jag älslkar dig.
Vi frukostbordet i morgon blir det genomgång av varför snö smälter, om när får man öppna lördagsgodispåsen, och sist men absolut inte minst: att katten har bajsat på altanen.
Vilket välsignat liv jag har att leva.

Tävling!!!

Jag gillar namnsmycken av alla de slag! Med pärlor, stenar, hjärtan och silverhängen... Nu är jag med och tävlar om namnhalsband från Bicone Design, tävlingen hittar ni hos Tre underbara ungar. Tävlingen avslutas 14 Februari.

Håll tummarna för mig.

Och om ni måste... tävla vet jag!! Men vinsten är min ...så det så... =)

Birros bebis...

Marcus Birro och hans hjältinna Jonna har fått en son. Ett litet knyte att förundras över. Gå in här och läs hans förunderliga ord om förtvivlan, längtan, hopp och drömmar. Drömmar som nu idag har blivit en verklighet att njuta av.
Grattis från mig!

Meningen med bloggen...

Igår pratades det om detta med bloggskrivandet som en form av dagboksanteckningar ur vårt privatliv. Att vi lagt den gamla vanliga dagboken åt sidan. Och varför? Kitty Jutbring i Ekdals kvällsöppet funderade över ämnet bland dunet som annars yrde i studion.

Jag vet ju själv att jag fortfarande har den gamla tummade pappersdagboken längst in under kudden, där jag alltid är lika rädd att någon oinvigd ska finna den, och läsa den ordagrant men också se mellan raderna av mina innersta och mest intensiva tankar. Jag har satt mina dagars innehåll på pränt i många många år. Mår fysiskt illa då jag läser idag närmast uråldriga tonårstankar av vanmakt och smärta; ord skrivna av den mest ledsamma och vilsna barnunge. Jag blir tårögd och kan ibland inte alls ens tro att det är jag som skrivit. Men så är det. Bok efter bok, blad efter blad nerskrivna i stundom de gladaste men också, och oftast de mest sorgsna ögonblicken i mitt liv.

Varför lät jag den då bara bli liggande där, bortglömd och saknad långt under kudden, den där dagen då bloggen kom in i mitt liv?

Jag älskar att skriva på silkeslent papper med bläck svart som sot, och ser orden som än mer vackra i en handskriven form. Jag hatar stelbenta mail utan personlighet och värme, utan handens lutning, utan avtryck av pennans udd. Men i bloggen får jag skriva, skriva och åter skriva, utan uppehåll, skrivkramp eller pennbyte. Här kan jag låta orden flöda och och fylla en sida av bara mina tankar. Det gjorde jag aldrig i min pappersdagbok. Då fick jag lov att tänka mera, väga varje ord och därmed mista en del av min ordvävningsteknik. Men inte skriver jag sådant som finns mellan de tummade bladen i min gamla vanliga dagbok. Orden där i osar, smärtar och immar igen rutorna. De är tårdrypande och ynkliga, utlämnande och nakna. Där skiftar skrivstilen ibland från stor och bestämd till liten och svårtydd. Dessa förr så tydliga skrivtekniska egenheter får nu leva vidare i mitt huvud nu i stället. Här får ordet större plats istället.

Jag skriver fortfarande personligt, mycket mera egentligen än förr. Men jag utelämnar det som verkligen är mitt och bara mitt, det som ingen får läsa, sådant som gör att ingen får läsa ens dagbok, det privata. Kitty undrade vad som fått oss bloggare att vilja skriva personliga saker inför allas ögon att se? Jag själv glömmer att ni sitter där och läser. Men jag glömmer inte bort det så att jag ångrar mig efteråt. Kanske tar jag bort min presentationsbild och mitt namn? För att känna mig mera anonym, kanske inte. Känns ju egentligen ganska larvigt - jag har ju inget att dölja, jag är väl inte den mest irriterande människan i denna typen av forum. Mest då för min familjs skull.

Jag skriver ju det jag tänker; det som nog många egentligen säkert tänker. Iallafall jag. Jag skriver sådant vi pratar om vid köksbordet. En mammas tankar. Mina favoritinlägg är ofta generaliserande, många gånger fördomsfulla och jag verkligen älskar att dra allt och alla över en och samma kam. Pikar gärna neråt, men slår mycket hellre högersving uppåt.

Som ni ser kan allt detta omöjligen rymmas i en ynka liten pappersdagbok. Jag saknar heller inte nämnvärt att inte kunna skriva om det mest trista i mitt liv, jag berör ju det bara på andra sätt här i min blogg. Tar upp det mera som ett allmänt inlägg om ett samhällsfenomen istället för något personligt bagage att dra runt på, suckandes och pustandes i min ensamhet. Det ger mig en form av distans som jag känner får mig att må mycket bättre. Jag har på så vis tagit mig ur en bubbla, ut ur ensamhetsskrivandet då ingen varken kunde eller fick lyssna, kommit ut bland allas kritiska och öppna ögon. Känns friskt och levande med all luft som jag kan andas medan tangentbordet smattrar, hellre än som förr: insnärjd under ett varmt täcket, i konstig skrivvinkel som både fick min penna och nacke att sluta fungera.

Nu finns det ingen återvändo, jag skriver för livet, sida upp och sida ner, skulle kunna fylla en bok, kanske, vem vet egentligen. Sambon tycker att jag borde, men jag är rädd att kanske aldrig lyckas få ett avslut med knorr på min aldrig sinande svada...

Jag skriver för min egen skull men vill gärna samtidigt underhålla er med små inlägg då andan faller på, jag ser ju att ni läser mina väl valda ord ibland, men mycket står i vägen vissa dagar. Då behöver jag andrum och tankepaus. Livet är komplext och skört och måste skötas med största omsorg och med total hängivelse. Och många gosekramar och småbarnspussar.

Så, där har ni mitt svar på varför jag gått över till bloggen när det gäller skrivandet.

Jag fick aldrig reda på vad Kitty egentligen tyckte i frågan...

Jag har registerat mig på:

http://bloggkartan.se/registrera/5255/eskilstuna

Hjärngympa...

Har suttit och tänkt mammatankar nu i flera dagar; vid köksbordet och inte här, till ert förtret... Men det finns så himla mycket för en hemmamamma att fundera över och irritera sig på att jag snart inte vet var jag ska börja, eller sluta. Måste nog gå någon typ av kurs i avslappning och bortkoppling - av hjärnan mest!
Ett litet urval: För det första har det i en södermanländsk pärla framkommit att ansvarig personal klämt in hela 27 barn i en förskolegrupp... Målet för stadens förskoleavdelningar har i maktens korridorer satts till 17,5 barn/avdelning; någon gång för en sisådär sex sju år sedan, tror jag. Målet skjuts ständigt på framtiden med hjälp av de välsignade orden kronor och korvören. Jag tror ibland att proffspolitikerna sitter där uppe i stadshuset och olar, ni vet så där som femåringar gör (ini mini maini moo...), om vilken av frågorna som ska få högsta prioritet detta budgetår? Och som synes drar barnen alltid det kortaste strået i kampen om medlen. Rondeller, badhus, trehundrafemtioårsjubileum och allsköns andra anledningar gör att våra små änglar åter igen får stryka på foten. -"Det gäller bara för ett läsår", sägs det. Vet dessa vuxna plånbokshållare att ett läsår är enormt länge i en fyra/fem-årings intrycksfyllda liv. Vem av denna grupps tre pedagoger ska ha tid att se till alla barns behov? Vem ska hinna luta sig ner över lilla Olle och fråga varför han gråter ensam i ett hörn, eller ta lilla Frida i handen när hon känner sig lite osäker inför den stora gruppen? Pedagogisk verksamhet? Förvaring med en arg mammas ord.
Ibland undrar jag varför förskolepersonal inte verkar ha någon arbetsmiljöinspektör, eller någon form av fackförbund som vakar över deras väl och ve. Räknas inte deras arbete som ett yrke eller arbetsplats? Varför har EU begränsningar när det gäller tak över kreatur och hönor i bur, men inte barn/kvadrat?
Barnen får väl vi föräldrar stanna hemma med den dagen vi kan leva på en lön... Läste någon gubbigt idiotisk kommentar från en pappa som undrade om det inte var möjligt för mammorna att vara hemma mera med barnen, som det gjordes förr, då grupperna genast skulle minska i storlek? Jo jo, jämlikt vare här! Denna kommentator -"Pappa med barn"- har tagit bort sin bloggspot, jag undrar varför? Eller kanske åkte han på en hurring av sambon, barnens ömma moder?
Nåja, jag har inte ens själv orkat kommentera detta ämne i lokalblaskans insändarspalt. Det överlät jag åt de andra gaphalsarna. Jag tycker bara att jag mer eller mindre upprepar mig. Tror att jag ska starta en förskoleföräldraförening tillsammans med andra irriterade själar istället, så kanske något mera handfast kan göras.
Igår utrymdes en gymnasieskola här i vår närhet. En sanslös Pellejönstyp i tjugoårsåldern kom på årets mest korkade gag: vilket blev att skriva ett inlägg på nätet om att han skulle ta tåget till grannstaden och starta en massaker i skolkorridorerna där han en gång själv strosat på rasterna. Polisen agerade rappt och rejält, letade upp fanstyget och satte handfängslen samt slängde in honom i en cell i väntan på vidare utredning. Herregud, killen hade ju bara skojat! Lås in honom ett par år då som straff för världens sämsta humor! Han är hemma nu skulle jag tro, då han fick ta tåget hem igen efter att han säkerligen nerkissad grinat sig genom förhöret genomfört av lilla Chicagos mest hårdkokte konstapel.
Eleverna då, som stod gömda i skräck bakom studiebokshyllor och fröknar, med mobiltelefonerna för en gångs skull påpassligt i handen, hur drabbades de av detta skräckfyllda ögonblick? Kristerapiberoende livet ut? Traumatiserade? Apatiska? Skolvägran väntar? Nej, de skrev lappar och hängde i fönstren på denna skräckens skola. De fick nämligen sitta inlåsta några timmar medan lagens längsta armar sökte igenom lokalerna i jakten på mördare, blådårar och banditer med onda sinnen. På fönsterlapparna kunde nog i en annan värld ha kunnat läsas: mamma hjäääälp mig!! Men inte, här satt griniga fjortisar och tänkte på.... MAT. MAT! Har ni hört, skulle det vara av intresse då man riskerar livhanken, ser döden i vitan?
Men det förstås, man kan ju kanske göra paus i mördarletandet och ta en Semla i stället...

Slumpbarn...

Aftonbladet skrev härom dagen om flickan som blev bortvald när klassen skulle delas, eller att vara slumpen som Claudia beskrev det hela.

Jag rister i hjärtat och tårarna svider i mina ögon då man gång efter gång ska läsa om att barn utsätts för denna behandling, på grund av att vuxna människor ALDRIG verkar ha förmågan att tar lärdom av någonting, eller har de aldrig själv behövt gå gråtande hem efter skoldagens slut för att de stått ensamma inför alla klasskamraters åsyn, bortvalda och slumpade, sist valda under suckar och ögonhimlande? Jävlar i min låda, det är svårt att med ord beskriva den sorgliga känslan. Liten, ensam och ledsen gick jag ofta hela den långa vägen hem med vassa ord stickande i öronen; fulast i världen, äcklig eller bara allmänt ignorerad av de som räknades, de av högre rang...

Det behövs inga smaskiga tidningsrubriker för att jag ska förstå att det här är normala tillstånd som pågår dagligen för många barn där ute i en egotrippad miljö. I en skolvärld som dessutom förvandlats än mer till en hård, känslokall och mer eller mindre vuxenlös plats som styrs av barn. Med klasser som är så stora att alla former av oförrätter går obemärkta förbi, men sätter livslånga och svårläkta sår hos de som får stå där med skammen.

Tro mig; Barn kan vara elaka varelser när det finns utrymme och behov för dem att vara det.

Allt detta har följ mig under hela mitt liv. Ligger ibland som en tung tanke och förpestar min många gånger vacklande självkänsla; - Du ska inte tro att du är något... Nej, javisst, jag glömde bort...

Endera har alla lärare som står med förbundna ögon och ser på varit de som alltid valdes först i sin egen barndom, själva aldrig behövt stå sist? Kanske varit de mellanvalda, medlöparna, som ser om sitt eget, inte vågar kasta sten i sina glashus?

Jag kan inte för mitt liv tro att jag skulle kunna stå inför en skolklass och lägga valet i elevernas händer, då möjligheten att skapa slumpbarn med för evig sårad självkänsla finns som ett möjligt resultat! Aldrig, då är det hellre diktatur än demokrati som skulle gälla, om valet var mitt som vuxen, mentor och vägvisare: och risken fanns att kränka ett enda litet barn...

Det finns betydligt humanare sätt att lära barn göra egna val, ta initiativ eller bara helt enkelt skapa glada och välmående individualister. Varför alltid vara framåt på bekostnad av någon annan. Varför ska barn tillåtas att klättra på andra för att komma högre upp? Medmänsklighet och empati borde stå inristad i varje kursplan, likväl som förmågan att läsa och skriva.

Det är vi som vuxna som låter detta ske, vi som står och ser på gömda bakom vår egen dumhet, rädsla, ignorans eller bara rena blåögdhet; Eller bor därinne en gammal klättrare som inte vet bättre?

Jag tar mitt ansvar som förälder på största allvar. Lägger mig på Red Alert inför skoltiden, spänner på mig radarn och sensorerna och ber samtidigt en stilla bön till högre makter om att låta mig vara en mjuk, trygg och positiv plats för mina barn att falla på - både bra men också dåliga dagar, kunna vara den de törs luta sig mot när det ibland känns jobbigt, och att orka vara en mamma att fritt öppna sitt hjärta inför när dagen känns motig - vad än saken gäller, att hålla ett ständigt vakande men samtidigt tolerant öga. Acceptera deras val och tankar, vara fördomsfri och uppmuntrande.

Att aldrig låta dem bli slumpbarn.