Skarpt läge...

Nymålad, men ännu inte shabbad, står min fars gamla byrå på plats igen. Jag fortsätter att leta franska strofer i min vackra bok - strofer som ska pryda väggen ovanför tillsammans med porträtten på mina underbara älskade.

Efter att ha stött och blött, vridit och vänt, funderat och resonerat, vägt för och emot, ditten och datten, tagit tjuren vid hornen samt målat kors i taket har planerna på Den Lantliga Romantiken som butikskoncept gått över i SKARPT LÄGE.
Nu har vi kommit så långt att vi näst intill spikat ett öppningsdatum i agendan.
Den gamla logdörren står öppen någon gång efter midsommar - med mig och grannfrun som glada värdinnor i vår lilla lantliga kuriosabutik där tidens tand satt sina spår. Kanske det kan bjudas på ett tilltugg eller två när vi klipper bandet till vår darrbenta livsdröm.

Nu tror ni väl att jag rökt häxpipa så här lagom till valborg - men nej då, detta är dagens sanning.
Vi slipar nu vidare på idéerna rörande vårt väl valda utbud som kommer att bestå av speciella och personligt utvalda föremål som små möbler och dekorativ inredning, spetsprydda textilier och andra guldkorn - även vår egen design och tillverkning - som kan förgylla vardagen för oss alla som fallit pladask för den dansk-franska stilen i vitaste vitt. Vi tror stenhårt på att ta till vara och förnya gediget hantverk - att tillhandahålla ett helhetskoncept där känslan av nostagi får ta plats. Erbjuda vackra ting till hemmet som hjälper till att skapa en rofylld oas i vår annars så stressade vardag.

En plats att njuta.

Och ta en kopp kaffe med dopp i bersån.

Skarpt läge var det.
Nu kör vi.

Holy Moly, Mrs Macaroni....

Nu står det en dam i mitt hem. En dam som kom i ett fint paket från fina Home No. 1.
En beundransvärd dam som det skrivits löpmetrar om. Som upphöjts till skyarna för sin renhet och jungfrueliga uppenbarelse. Som sedan årtusenden har skådat ner över oss förvirrade lamm med sin väna och empatiska blick. Vi har tillbett, beundrat och offrat för denna mödrarnas moder - Jungfru Maria, Den Heliges moder - Madonnan själv.

Denna dam pryder nu även mitt hem.

Och nog omger hon sig med en känsla av kärleksfull omsorg där hon står ömt med sin lilla Jesus i famnen.

Jag får nästan något religiöst i blicken.

Eller är det dåndimpen som svider i ögat. ;)

Tävling...

Kanske det blir min första Madonna i mitt hem under förvandling. En vacker skapelse från Jeanne dÁrc living lottas ut inne på bloggen Ljuvliga Liv.

Klart att jag tävlar. Hon skulle trivas fint ute i trädgården bland lavendeln.

Andra sköna ting att vila ögonen på står i finskåpet. Bland annat härligt lavendelsocker från Nea Nobelles Hus.

Idag fortsätter målningen av möbler.

Jag har också hunnit med att piffa lite på köksbänken där jag nu samlat mina cremefärgade köksredskap - kaffekvarnen och hushållsvågen...

Barnen är hemma idag så det blir mycket lek och stoj i gröngräset. Värst bara med alla jädra fästingar - nu har ju den stora krypletningen innan sänggående börjat på allvar.

Usch och fy.
Har ni vaccinerat er?

Hot stuff...

Vilken dag! Termometern tangerade nära på trettio grader i "orangeriet" - trots korsdrag och persienn-nerdragning. Ute värmde luften med sina modiga 22.

Barnen svettades och gnydde, ovana inför den heta anstormning vädergudarna tillhandahållit dagen till ära. Vi drack saft och åt bulle i skuggan av markisen.

Studsmattan gapade öde, tvätten på linan fladdrade snustorr och humlorna verkade mera förvirrade än vanligt då de körde sitt kamikazerace innanför rutorna.

Jag har börjat förvandlingen av min fars gamla fula byrå. Han snickrade ihop den under sin skoltid någon gång i början av 40-talet, så jag vill gärna ha den kvar där jag kan dra med handen längst sidan och minnas min fars livslånga intresse. Så nu blir den vit och vacker. Den ska prydas av mormors gamla spetsduk och andra sköna ting. Ovanför ska barnens porträtt hänga tillsammans med några väl valda ord - kanske något ur min franska ordbok...
Eller med latinets trolska charm - Ab imo pectore... av hela mitt hjärta.
Ni kanske har förslag på en liten strof om oändlig kärlek? Skriv!

Jag har även lagt ut lite krokar efter andra möbler att piffa. Gamla tunga och prydliga linneskåp som rymmer allt en trebarnsfamilj kan tänkas behöva gömma på pappersklädda hyllplan från svunnen tid. Livet blir så mycket snyggare att se på - att omge sig med.

Våra planer smids det vidare på, mina och grannens. Livet känns spännande och fullt av möjligheter, underbara vänner och lyckliga och friska barn.

Tänk så det kan bli ändå.

Om man bara vågar.

Fula fiskar lurar...

En skriverska av dignitet har besegrats.
Tillfälligt och sårbart.
Förhoppningsvis.
Dagens inlägg berör Gabriella Norberg som skriver på bloggen Fyra Gryn.
Finns HÄR på Allt om Barn.




Nätet, internätet, ligger skamfilat i luften och sveper i vinddraget. Sveper och svävar över oss uppkopplade satar som inte ont anande och med rent mjöl i påsen njuter av förmågan och tillgången till hörsamhet - att inte vara ensam med sina tankar. Att kunna få vara synlig men ändå inte. Att få vädra orden som legat i dammiga lådor - bortgömda men ivriga inför vind under seglen. Ord att dela med sig av som skatter till alla de följande. De som tar sig tid. De som kanske uppskattar ärlighet och kärlek av rent slag. De som kanske tycker om. Vi som inte behöver sparka på andra.
Små skatter som gnistrar när solen kommer åt, äntligen får de varsamt den allra vackraste platsen på nerslipade kobbar vid saltat hav.
Nätet bär med glädjebud dessa skatter längst ordflätor som bildar bäckar - ouppdämnda och fria från tankens kedjor - redo att stå på egna darrande ben.
Vi sitter ovetande och naiva vid den lilla porlande bäcken, bara en bit från den slitna kobben, och ser slemmiga trådar slingra sig, smutsa ner och förstöra.
Dessa elakartade inslag som undviker att fångas upp av nätets allra grövsta maskor. Försmådda och stinkande står de ogästvänliga och lutar sina snikna nunor i förakt. Dessa oönskade inslag vill lägga sorti över det vackra, det enkla och oförstörda, de föraktar den glittrande glansen i ordskatterna och viger sina taniga liv åt att söndra, tro sig härska - hata - spy galla - gömda bakom sina identitetslösa uppkopplingar, de som värnar om integritet bara för baktankens skull. De ovärdiga. De med falska vänner vid sin sida.

De besegrar och sveper bort de allra känsligaste orden, sveper ner dem tillbaka in i skuggan.
Kvar står vi som njutit, längtad och lyssnat. Kvar står vi vid en sinande bäck där porlandet tystnat.
Kobben känns tom och kall.
Öde och ful.
Som alltid.

Fynddag i sommarvärme

En fullkomlig dag. Dessutom miljövänlig, fan tro´t.
Recycle is my kind of fun.
Äntligen kom jag mig i väg på Lindenloppan som den så vackert heter.

En stor loppis som äger rum ett par gånger per år. Ett Mekka för de återvinningsfrälsta.

Här i Eskilstuna har vi annrs bra med välsorterade loppisar - en del enorma med i stort sett bara barnkläder och leksaker med ett gediget utbud och en vida spridd kvalitet mellan borden - Parken Zoo är då platsen för skådespelet, höst och vår. Lindenloppan har ett mera allmänt utbud och nu tog jag mig äntligen tid att sälla mig till den stora skaran besökare. Jag var relativt tidigt ute tyckte jag då klockan bara var strax efter 10.30, men loppisen börjar vid 10 och då har kommersen redan varit igång ett par timmar. Ni vet, uvarna - de världsvana samlarna och vidaresäljarna - hänger ju på låset redan vid sjubläcket för att hinna plocka russinen ur kakan ...

En svensk-fransk ordbok, skolupplaga tryckt 1912, aldrig öppnad, en riktig ordskatt, 30:-

Dagens klipp av alla klipp, en gammal kista med metall- och trädetaljer, lås och innertyg, 50 - JA ni läste rätt, 50 riksdaler. Jag prutade inte ett öre då jag redan kände mig som en diligensrånare där jag stod i mina Tizzlatofflor och frustade av lycka över mitt kap.

Känslan var som att kliva in i en godisbutik. Jag fick fynda redan vid det andra bordet. Jag siktade dagen till ära in mig enbart på saker som förgyller hemmet, och kanske då främst mitt framtida orangeri.

Eskilstuna är vida känt för sina beundrade vardagsföremål. Jag fick sex fruktknivar med tonat vita skaft i originalkartong, 40 raka spänn. Bakom skymtar ett annat uppskattat föremål: en gammal glasbricka med inlägg och målad dekor, prutade till 40 riksdaler.

Kan man annat än älska dessa äldre damers välstrukna och prydliga bord som dignar av gamla spetsar, manglade dukar, broderade tavlor och tjusigt pressglas. Mycket skräp måste ju också ögnas - man kan ju inte låta något gå obemärkt förbi då det kan resultera i att man missar guldkornen.

Samma dam med finfina saker fick även stoppa dessa föremål i påsen min: kristallskål och spetsdukar. En tjuga för skålen av gammalt snitt. Två ljuvliga spetsdukar - broderade och stora för 30:-/st.

Ett av dagens största klipp: en gammal tjusig och fungerande hushållsvåg tillverkad här i Eskilstuna på tiden när det begav sig, 60 riksdaler... Jag blev nästan tårögd av prakten - nostalgi på högvarv.

Medan sommarvärmen utanför den proppfyllda isladan tangerade tjugostrecket fyllde jag påse efter påse med sköna ting. När jag hade båda händerna fulla av gods kände jag mig färdig och möttes upp av ivrig familj. Tänk, då hade jag fått botanisera själv i över två timmar. Lite tid för en del - lagom och tillräckligt tidsåtgång för en hökögd och snabbscannande supershopper som jag själv tycker mig vara (ibland i allafall). Men tänk ändå så mycket vackert man kan få för inte ens trehunda spänn ... Och då är det dessutom något som någon annan trött själ har ratat i sin svagaste stund.

Resten av dagen spenderade vi här hemma i solen, vid grillen och vid ostkroksskålen.

Största My little Ponyhästarna fann jag på ett överbelamrat bord i sista stund, då mina påsar redan var överfulla. Men vem kan säga nej till dessa skönheter - för en femma styck? Inte jag. Och inte mina döttrar.

Nu sover barnen - brunbrända efter en strålande dag och glada över sina finfina loppisgåvor i form av tjusiga hästar med glittriga manar i regnbågens alla färger. Och med tänderna fulla av snaskrester efter en lördag sannerligen värd namnet...

Nu ska jag dra mig tillbaka till det blivande orangeriet med ett glas rött för att njuta av dagens sista suck.

Morgonstund har guld i mun...

Vilken helt fantastisk morgon.

Solen gassar redan upp termometern till hela tjugoåtta grader i solen - var ska detta sluta?

Vacker mossa täcker betongkanterna kring min örtagård som nu börjat vakna ur sin vintervila. Gräslöken spirar.

Måhända i solstolen med en god bok... =)
Men klockan är inte nio ännu och än återstår många morgonbestyr innan familjen kommer sig ut. Ungarna har redan hunnit studsa studsmatta - om än i pyjamasarna - till synes helt utvilade efter en relativt vandringsfri natt.
Jag la ner penseln när horisonten övergick rosa.

Igår kväll målade jag gamla avlutade fönster - piffiga och shabbiga - som ska hängas upp som dekoration i mitt framtida "orangeri". Har ni hört den förr? Jodå, jag har ju bestämt mig/oss för att köra den vita lantliga stilen fullt ut, och detta innefattar då således även vår inglasade altan på 7 gånger 7 meter. Mycket färg går det åt, men allt kommer åtminstone ur samma hink med tonad vit Servalack. Matgruppen ska vi spraymåla med oljebaserad färg. Känns enklare än att stå med pensel på tusen smalsmala ribbor -nu ställer vi hela rasket på ett underlag och vips...

Jag har också målat klart den gamla stringhyllan med tre hyllplan och två lådor under den lägsta hyllan, plus lite annat smått och gott.

Skönt att plocka fram sakerna istället för att de står oönskade och småfula i en skrubb någonstans och snyftar.

På tal om vackra ting så är det pysselkväll hos grannen ikväll!

Ljuvliga och värmande vänner - från Ateljé Margaretha.

Äntligen, då vi varit smittbärande lite till mans i byn och fått skjuta upp vår egentid ett par dagar. Nu blir det handledsvärmare, pärlor, spetsar, Chevré, och om orken skulle tryta ett glas Sherry i skymningen? ;)

Tills dess blir det en riktig utedag - picknick i soldränkt skogsbacke, lunch ute på alta... jag menar i orangeriet, lek och bus, gödsling och genomgång av rosor, samt lite krukplantering ute. Barnen gillar ju att sätta frön. Jag ska passa på att ta in några kvistar från körsbärsträdet och sätta i en hög vas. De är ju helt bedårande i sin enkelhet.

Hoppas ni kan njuta av dagen ni med.
Kram på er mina läsare!

Charmörer och andra glädjespridare

När man tar sig tid så här efter en veckas bloggfrånvaro, och botaniserar runt bland favoriterna hittar man än det ena än det andra. Små skönheter som lätt förgyller det allra glåmigaste och tröttaste vardag.

Istället för att putsa vinterskitiga fönster på altanen drömmer jag mig bort bland saftkalas, kanelbullar och förkläden inne hos Broarne - en annan nätfavorit klädd i lantlig stil med lite slitna kanter. Där har jag dagen till ära fått låna de flesta bilderna till detta inlägg.

Nedanför ser ni glada och spralligt gammeldags saker i modern tappning, från Rice.

De är duktiga de där danskarna. Blir nog många stopp under vår planerade Danmarksresa 2010.

Tappvänliga vinglas för småbarnsfamiljen.

Disken kan också den bli till ett rent nöje!

För att kunna uppnå rätt balans på livsingredienserna väljer jag gärna denna turkosa dröm.

Medan jag sparar till äkta vara - en antik fransk KIRKESTAGE från Camelot, ni vet ... danskarna - njuter jag av den här turkosa charmpricken.

Här under ser ni The Real Deal från Camelot. I Like!

Såja, då har vi piffet till altanen utstakat. Ett fyrverkeri i färger.

Eller kanske jag bara målar väggarna vita ...?

Lantlig romanik.

Jag försöker med hull och hår verkligen anamma en livsstil med forna anor.
Här hemma bakas det bröd med anis och färskstött fänkål, Mårbackapelargonerna står på fönsterbrädan och Tizzlatofflorna samsas med de grovstickade benvärmarna.

Vackra och charmiga ting vinner med hästlängder före vår nya tids maskintillverkade krafs - helt utan personlighet. Ett liv där vi många gånger tvingas in i fållor vi sedan ägnar resten av vårt leverne med att försöka komma ut ur.
Allt stöpt i samma mall - både människor och förmål - känns som en förlegad inställning till livet. Jag är säker på att vi alla är olika och bär på en hel massa egenheter som borde få utrymme i vår stund på jorden. De borde få slippa stängas in och gömmas bort för att skapa alldaglighet och en falsk känsla av tillhörighet med den stora massan.
Nej tänk så underbart om vi alla kunde våga vara oss själva, precis som vi vill.
Tänk om vi fick den möjligheten - jag tror vi alla skulle vara lyckligare om vi gavs chansen att påverka hur vi lever.
Wonder Who sprider skönhet med sina handgjorda ljuvligheter. En poncho helt i min smak - mohair med spetsar och brodyr. Gitte Lyng är handarbetarnas okrönta drottning. Titta in HÄR får ni se mera.

Jag väljer hellre lugnet före stressen när det gäller boendet. Jag uppskattar att kunna låta mina barn springa ut i gräset och försvinna in bland hallonriset med ett tjut, jag älskar att se glädjen i deras unga ögon då de berättar om myrorna i stacken, eller då de lekt i timmar uppe i skogen och fått avsluta det hela med en picknick i solen med mossan som filt.
Nu har jag lyckan att kunna leva så här, att varje dag få se solen gå ner över gärdet efter en lång och ljummen vårdag. Det är inte alla som varken får eller kan.

Med detta lugn jag omger mig med följer på något sätt en hel livsstil. Plötsligt finner jag känslan av ro då jag strosar runt huset på kvällen då barnen somnat, med en kopp thé i handen och sekatören i den andra. En stillhet som främjar tanken, en stillhet som skänker harmoni i min oroliga själ. Jag tar mig tid att verkligen se.

Nåja, flummigt kanske ni tycker, svårt att förklara kanske men jag ser omgivningen i ett klarare ljus - ett nytt ljus. Vill verkligen bara omge mig med vackra saker som får mig på gott humör - Ni kanske minns mitt finskåp, det är väl en bra beskrivning på det hela. Hela livet borde väl kunna vara ett FINSKÅP, ni vet där alla ens käraste skatter står gömda, men istället så lever man mitt bland sina kära utvalda ögonfröjder - en vardag i ett finskåp, det ni. Allting är ju ändå förgängligt och är till för att användas.

Vi har ju tankar på många vackra ting jag och sömmerskan Jenny. En hel brusande fors av idéer som skulle förgylla varje vardag för alla och en var.

Vi smider och ränker på hur, var och när.

Vackra pärlor som inspirerar hos Silke. Titta in HÄR.

Närmast på tapetet står det skrivet pärlor. Rader av de mest utsökta pärlor som ska sättas samman till bländande skönheter. Skulle egentligen starta en gammeldags syjunta - ni kanske kommer ihåg sådana som den äldre generationen levde för. En egen stund. Då de fick utlopp för sin handarbetskreativitet på ett fantastiskt sätt - samla kloka kvinnor till samtal i kombination med skaparglädje. Bara goda ting kan spira ur en sådan samvaro.
Då kan vi verkligen snacka om Mental Coaching på högsta nivå.
För nog är det väl något vi alla saknar? Tid att sitta tillsammans och dryfta livets alla sidor. Skapa förtroende hos andra och både kunna stötta och stöttas.

Ett gammeldags bollplank.
För modern och fortfarande livsviktig feedback.

Men ofta finns det aldrig tid.

Tycks det.

Vi sitter hellre ensamma på kammaren och funderar utan att få något svar.

Trivs ni med ert. Drömmer ni er bort. Tar ni chansen att forma era liv. Är ni modiga och vågar om ni kan. Törs ni bryta mönstret, den säkra och invanda banan?

Nu ska jag försiktigt rota runt bland mormors gamla spets och förgylla lunchen med en stund i solen, innan jag går på i ullstrumporna igen.

Piffet i det yttre rummet.

Medan jag sorterar det inre rummet - mig själv - så piffar jag i det yttre. Vi har en gigantisk inglasad altan som bjuder på en vidunderlig utsikt över den sörmländska jordbruksbygden. En mylla i ständig förändring skiftar nu i sin skiraste och mest grönskande kulör.

Jag ser rummet som en oas att njuta av - då kvällarna är ljumma och solens strålar letar sig in. Här sitter jag med fötterna uppe, tillsammans med en kopp thé och en bra bok på kvällarna då bara skogsduvorna purrar piffvänligt i backen.

En stressfri zon med plats för mycket skratt då andan faller på.

I framtiden blir rummet vitt med svepande tyger och en stämning av luftig stillhet.

Kanske har ni finfina förslag på piff?

Tar emot allt med hull och hår!

Den som kommer med det bästa tipset bjuder jag på ett glas rött vid nyinvigningen. =)

Tankesortering och uterumspiff.

Min hjärna spatserar på kanten till en avgrund.
Mitt hjärta värker av krävande kärleksförklaringar.
Jag ropar, skriker, bönar och ber. Jag gör det med stängd mun, förvriden i ett förtvivlat leende.
Min resa. Vår resa. Staden som formade mitt halva liv.
Hela mitt liv fram till nu. Nu är jag inte ensam på min färd.
Resan till min gamla hemtrakt kantades av vemod och sorg över en svunnen tid. En tid som är utom räckhåll, människor jag inte längre når, inte kan stödja mig mot. Jag fick nu luta mig en stund, luta mig i ren utmattning och med en varm hand strykas över håret, och jag hann för ett ögonblick sluta mina gråtna ögon. Längta hem. Efter något som redan skett.
Resan tyngde mig och fick mig ur balans.
Gav ingen rast eller ro - bara ett pulserande saknande, en ständig längtan bort. Vardagen som en instängd fluga under ett glas. En bitter eftersmak.
Ingen förändring - inte hos makthavarna - de som bor i mitt hjärta. De som borde höra mina rop och se min saknad, visa tålamod och förstånd då jag saknar.
Min saknad efter mig själv - denna bortglömda och avlägsna själ.
Hur ska jag hitta balans i mitt liv, bli kvitt min besvikelse - min vrede som blivit min ständiga följeslagare. Min parasit som förtar.

Jag skriver in mig själv i min kalender under saker att göra. Jag börjar där.

Ormgrop och spindel-ludd ...

Lånad bild

Snön har dalat hela dagen, blöt och tråkig - ni vet då den nästan hunnit smälta innan den når marken. En alldeles perfekt norrlandsdag att avnjutas på Tropikhuset i Holmsund utanför Umeå. Massor av läskiga creapy crawlies av skilda slag: ödlor, ormar, spindlar och silkesapor med nyfiken blick.
En orm så vacker att man skulle kunna tänka sig förgylla hemmet med denna ömsinta skönhet. Eller?

Barnen sprang runt och vi hade riktigt roligt. En spännande visning av småkryp som en decimeterlång kackerlacka, skorpioner och fågelspindlar.

Och ni må tro barnens beundrande miner då mormor fick hålla den stooora pytonormsmamman tätt slingrad runt sin arm.

Och kan ni tänka er att larviga jag vågade stryka med ett darrande pekfinger över den silkeslena bakkroppen på fågelspindeln som togs upp ur kartongen ...

Jättekul dag som avslutades med kaffe och karlsbaderkringla, gott thé från den lokala handeln, en påskkärring på rea och ett underbart kroppssmör från Bodyshop - Moringa.

Hoppas ni har det bra, och har överseende med mina sparsamma inlägg. =)

Stortrosornas paradis ...

Idag blev dagen SD - Stortrosans Dag.

Jag har kastat in handduken - gladeligen och med lättat hjärta - och härmed låtit sista motståndet falla: jag har blivit med stortrosor. Ni vet kanske inte vad detta betyder men kort och gott kan det väl sammanfattas med att arslet äntligen får den plats det förtjänar.

Att efter flera år gått och dragit upp, och sedan ner för att åter igen dra ner, åt sidan och helt sonika till slut fått finna mig i att ha ett stramt tygstycke löpande tvärs över min ändalykt. Obekvämt och utan känsla av klädsamhet drapera den minsta lilla del av ändalykten som numera är mer än en å en halv decimeter hög, eller lång eller vad man nu ska säga om en ända?

Bara att finna sig i hur verkligheten ser ut och ta tjuren vid hornen. Skita i alla de små slamsor till trosor som knappt täcker krackeleringen utan bara lyckas ställa till med förtret och irritation. Man har ju annat att hålla reda på än var fan underbyxorna börjar och slutar.

Nu strosar jag runt i trosor som minner om mormors, men ack så nice. De är prydda med spetsar och rosett, rosenband och stretchig figur - långt från larvigheter uppsydda till tolvåriga smågrabbar ... Så förkastligt att låta sig förnedras av storleksmaffian, denna kvinnoföraktande och anorektiska mobb som gör allt för att får mig att känna mig opasslig, tjock och ful i deras skitkläder som aldrig passar en kropp som varit hem åt tre barn. Nu vill jag bara känna mig snygg, lycklig med en trosa med tillräckligt mycket tyg för att täcka ett kvinnoarsle av normalt sittvänlig sort.

Här i Umeå skiner solen från en klarblå himmel. Vi har spenderat två timmar på välsorterade och spännande Myrornabutiken. Jätteroligt att botanisera bland allsköns gammalt avdankat husgeråd och kappor, kråsblusar, damhattar och klackskor i lack. Hittade tyvärr inte det där riktiga vrålfyndet så jag köpte bara en fin liten resväska till Lillmormor att ha alla sina småsaker i, hon älskar ju så att plocka i och ur, i och ur.

I morgon ska vi ta en förmiddagstur till Leos Lekland och låta barnen springa av sig. Vi har haft ett rätt besvärligt dygn medan barnen hunnit i kapp i tiden. Resan ställde vardagen lite på kant med sovtider och annat, men nu hoppas vi att allt så sakteliga faller in i sin normala rytm.

Vi längtar hem vissa stunder, och andra stunder letar vi Västerbottensgårdar med 70 kvm kök till salu. Mitt hjärta värker ständigt efter den gamla hembygdens trygga famn.

Och jag ska nog på ett eller annat vis hitta en stund för mig själv ... =)

Resa genom tid och rum ...

Nu har vi installerat oss hos vår käraste mormor i Umeå.

Efter en lååång bilfärd genom vårt vackra land anlände vi i gårkväll efter 10 timmars resa.

Sverige visade en av sina finaste sidor med kusten som numera är ett arv till världen med sin storslagna skönhet.

Gröna åkrar i söder och femton grader plus i luften.

Första fikapausstoppet gjorde vi i Tönnebro norr om Gävle. Frusen sjö och skrattmåsarna stod för pausmusiken - till allas förtret. Frasse hann sätta i sig en och annan fågelbajskorv innan vi fortsatte vår färd.

Höga Kustens tjusigaste och mest imponerande övergång i eftermiddagssolen.

Vi stannade för matrast vid Gävle och vid Höga Kustenbron. Barnen roade sig med att läsa, rita, slumra och snacka. De visade ett tålamod som borde vara stört omöjligt att frambringa i deras ringa ålder, men stilla och glatt förväntansfulla genomled de färden med mormor som ledstjärna i fjärran.

En förväntansfull femåring.

Vi åkte genom Sveriges allra mest bortglömda delar. Vårt norrländska kustband med ett kulturarv uppskattat av få. Gamla faluröda stugor som grånat av tidens tand och gistet lutar mot sin egen undergång. Med vemod passerades avfolkad och förfallen jordbruksbygd där alla ledsamt behövt flytta bort för att leva vidare.

Den gamla kyrkoruinen strax söder om Sundsvall.

Minnen från fornstora dar.

Äntligen visar Umeå upp sin bästa sida. Kvällen skymmer och staden slumrar in. Termometern visar 3 plus.

Vi är framme.

Packar pappas kappsäck ..

Nu har den stora sorteringen börjat. Någon kan ju tro man ska flytta.

För att resa bort en vecka med tre barn, en sambo och en hund krävs tankedrift på Full Power. Det ska ju kladdas, smutsas, lekas, geggas och ätas, sovas och strosas lika mycket borta som hemma. Så - tänk, tänk, tänk som Puh säger, här tänks det minsann. Nog för att det finns klädbutiker dit vi ska men visst vill man ha med allt?

Så jag packar med allsköns olika scenarion i åtanke. Man vet ju aldrig, som det så vackert heter.

Största problemet är nog att här har vi nästan sommar - dit vi ska har de nästan fortfarande vinter, med betoning på nästan, då det med andra ord är geggig och skitig vår ... och det är ju ett jävla väder som man helst slipper. Men nu har vi bestämt oss för att hinna med denna resa detta år så så får det bli - och därmed packas det för allt mellan solig försommar och isande vinterdag.

Ni kanske då har en aning om mängden packning - dessutom ska hunden rymmas ...

Testar blogga på ett mobilt vis denna gång vilket betyder ingen bildbehandling, så håll till godo.

Och ni, ha en fortsatt god helg. Här ska vi grilla strax. Påskmums. =)

En plats i solen ...

Våren fortsätter med sin gladaste min. Klarblå himmel över grönskande vall.

Här hemma har vi haft en heldag utomhus, med enstaka avbrott för matintag, sovstunder och skrivelse av slutplädering (inför min ansökan till MDH).

Vi bor ju på landet och bakom huset har vi en lekvänlig skogsbacke med den mjukaste mossa som täcker stenarna. De står som små troll med sina lurviga mössor bakom träden.

Barnen har sin lekstuga i backen och planer finns också för en sittplats på stenrösets topp där utsikten är vidunderlig över det sörmländska jordbrukslandskapet. En plats att samla kraft. Att andas.

Då jag har blivit sämre på att ha med bilder kommer här en liten uppryckning.
En glimt av vårt liv.

En fika på en färskfälld fura faller två små fröknarna i smaken.

En lekplats formad för storslagna drömmar. Naturlig och oersättlig i all sin enkelhet.

Pappas sågspånshög blir till ett gullregn. Som konfetti i fjunigt barnhår.

Vår baksida ska förvandlas till en oas. Snart.

Tittut.

Jag undrade då jag stod där i skogen, i gräsresterna från förra året, blekt barfota i mina mammacrocks - har fästingarna vaknat mån´tro?

Min Mårbacka slår ut i det soldränkta köksfönstret. Vilken underbar frukostgäst.

Såja. En liten bildkavalkad ur vår vardag, en solig dag i april. Nu ska jag skriva ut min motivering efter en sista korrekturläsning och sedan se reprisen på danska Sommer.

Go kväll på er alla =)

Att motivera sin motivation ...

Hur i herrans namn ska jag på en halv A4 hinna motivera varför just jag borde föräras med en av de åtråvärda platserna på min sökta utbildning.
På en fjuttig yta av ungefär 148,5 mm lyckas få rum med alla mina drömmar jag drömt under större delen av mitt 40-åriga liv? Larviga drömmar om att få införliva de färdigheter och talanger jag besitter i det korta liv vi får tillgång till här på jorden. Larviga drömmar om att få vara lycklig och glad och stolt över mig själv.
Få de beslutande och de allsmäktiga att gråta av medlidande och förundras över det brinnande intresse som bolmar och pyr bara på några enstaka rader av text - ord som ska formuleras till meningar och vägas på guldvåg likt ädla stenar.
Inget utrymme för lösryckta floskler eller tomma fraser.
Nej, nu ska pennans makt skipa rättvisa - skilja agnarna från vetet.
Men ändå ska jag framstå och verka avslappnad i mina ambitioner, inte ge ett desperat eller allför intensivt intryck, inte snyfta och gullbe på mina bara och redan skrapade knän.
Inte påminna om den stackare som ringde och grinade i telefonen för några månader sedan då de först försökte mota Olle i grind.

Hur kväver man en flammande eld på ett 80 gramspapper utan att det börjar ryka in - eller i värsta fall slocknar?

Mammahjältinnor

Dagen har passerat - huvudvärken har lagt sig. Ännu en sida i livets bok kan skrivas.

En underbar tolkning av en låt som på ett fint sätt lyckas beskriva min dåliga mammadag.
Hjältars liv består av strider. Men kärleken har överlevt även denna dag.

Hero med Moto Boy och fröken Perelli. Dagens låt spelar jag för alla er mammahjältinnor där ute!

En riktig skitmammadag ...

Mitt sämre jag.

Mitt huvud värker och spränger, mina ögon svider och mina axlar känns så spända att jag nästan mår illa i magen.

Dagen började väldigt abrupt och känslomässigt dränerande med att min femåriga dotter fick tokspel när vi skulle åka till dagis.

Jag hade redan under helgen förberett henne på att nu skulle vi byta till överdragsbrallor och den nya röda fina skaljackan i vårvärmen ... Bort med de söndernötta och genomskitiga täckbyxorna en gång för alla.

Men jag såg orosmolnen torna upp sig redan i trappan ner till hallen då hon verkligen inte ville ha fleecejackan under - istället slängde hon av sig den och stampade upp till sitt rum, vräkte ut halva garderoben och drog på sig en alldeles för tunn kofta. Vägrade lyssna - och jag valde min strid i stundens hetta ...

Redan då visste jag hur allt skulle sluta - vissa dagar är mitt tålamod enormt, och hennes vrede inte alltför djupgående.

Men inte idag.

Det här visade sig vara en urusel dag i våra liv.

Kläderna slängdes runt i vredesmod, jag skriker och sliter, hotar och domderar; hon tjuter, gapar och kastar kläder hon säger sig hata mest av allt på jorden, springer runt i huset - vrålande som en huvudlös höna - rytande värre än tigrarna på Parken Zoo. Allt går åt pipan och blir till ett inferno av opedagogisk och osund mamma-barn-relation - med totalt sönderfallen kommunikation.

Bredvid står två storögda småsystrar och begrundar scenariot med skräckblandat intresse och förskräckt uppsyn. Tysta som små möss. Så små de kan.

Efter en halvtimme sitter vi i bilen på väg till en dagisdag jag helst skulle vilja trolla bort - tysta och sammanbitna, urvridna och tomma på ord. Vad ska kunna ersätta allt det vi redan sagt, helst jag, i stormens öga.

Rödgråten och slutkörd anländer jag sedan hem med lillmormor, klockan har bara hunnit passera nio och hela dagen finns kvar. Men nu är orken som bortblåst, mitt samvete brottas med tanken på att inte hämta klockan två, ringa och be om uppskov - andrum. Låta sambon hämta med friskt humör vid fem istället ...

Men det går ju inte. Lotten är min - som man bäddar får man ligga. Mitt skägg sitter i brevlådan. Jag har skitit i det blå skåpet.

Jag har nyss med tungt sinne lyckats sammanställa mina färdiga arbetsprover som ska lämnas in på onsdag. Då är min ansökan till höstens studier komplett. Men glädjen förtvinar, förtas och ställs hela tiden mot sin värsta fiende - mitt tålamod har ännu en gång visat sig undermåligt och det gör mig orolig. Jag kan se mig själv sätta mig i bilen och bara åka bort, långt bort - ensam och hemsk - en riktig skitmamma som får folk att oja sig.

Men finns det verkligen ingen plats kvar för mig - jag AnnaKarin - i allt detta.

Är kombinationen så fullständigt omöjlig - larvig att ens tänka på? Hur gör alla andra.

Kanske är det som min egna kära mamma säger "... så är det när man ska ha många barn ...": ett uttryck helt fritt från lyhördhet inför mina vågade rop på hjälp.

Hur ska jag kunna hålla huvudet ovanför ytan - orka känna inspiration och kunna vara kreativ. Vara den bästa mamman dagar som dessa?

Nu ska jag snyta mig, sätta mig en minut i solen och vila innan jag ska hämta barnen.

Kanske våga hoppas att resten av dagen blir solig med blå himmel, med kanske bara lätta och tunna moln som städigt lurar i horisonten.