Nu får det vara nog med bloggandet, iallafall ett tag - som om ni inte redan insett det?!
Jag startade min blogg för att använda den som en form av papperlös dagbok. Men hur blev det? Snarare en självkritisk och hårdcensurerad familjeblaska med en del trevliga inslag av ångestladdad inredning.
Jag har helt tappat sugen, lusten att formulera mig. Ids inte ens längre med att läsa andras vackra, ambitiösa och inspirerande axplock ur livet med stort L. Förundras endast över hur alla finner så många luckor i sina hypereffektiva liv som de kan spendera på att visa mig hur mycket de hinner med att åstadkomma.
Kan bara ana mig till stressen ...
Själv har jag ingen lust längre.
Jag måste leva där ute - i verkligheten, bland dem jag älskar. De som betyder allt.
Livet kväver och klämmer numera långsamt musten ur mig. Jag sitter fast i ett moment 22 och vet varken ut eller in längre. Snyftar tyst och ägnar mig mest åt självömkan. Att fly är lika illa som att fäkta. Allt jag någonsin flytt har hunnit i fatt. Och jag vågar inte öppna variga sår i er närvaro. Orkar heller inte med alla dessa tomma ord som ständigt florerar.
Jag saknar så min gamla tummade pappersdagbok som trots allt osade av mina allra innersta tankar. Mina drömmar, farhågor och alla frågor utan svar trängdes där mellan pärmarna, där den låg långt in under min madrass... Nu är den bortglömd, och orden hotar att spränga mig, för här inne törs jag alls inte vara ärlig som jag hoppades och trodde. Nej, på bloggen måste man vara lagom ytlig och opersonlig för att inte "fläka ut sig" som det så vackert kallas av alla förståsigpåare. Jag som vanlig småbarnsmorsa med självförvållad livskris har nog inget här att göra. Mina tankar var inte för alla att betrakta i eftertankens kranka blekhet.
Nu tar jag fram min dagbok ur garderoben där den legat gömd sedan hösten 2008 och så ska här skrivas igen, med vässad penna på vita ark. Om ditt och datt, vitt och brett, kreti och pleti - men mest om mina tårar, mitt tandagnissel, mina rädslor och mitt sökande efter andligt stöd, hjälp och ro.
Nu ska jag gå och klappa min madonna på huvudet och fråga henne hur man orkar se tiden an då inga sår någonsin verkar läka, och var man ska börja nysta någonstans i härvan som till synes är utan slut. Kanske boka en tid på en soffa någonstans.
Puss & Kram
