En mammatanke...

Kära dagbok

2010-01-27T14:04:00.003+01:00

Nu får det vara nog med bloggandet, iallafall ett tag - som om ni inte redan insett det?!

Jag startade min blogg för att använda den som en form av papperlös dagbok. Men hur blev det? Snarare en självkritisk och hårdcensurerad familjeblaska med en del trevliga inslag av ångestladdad inredning.
Jag har helt tappat sugen, lusten att formulera mig. Ids inte ens längre med att läsa andras vackra, ambitiösa och inspirerande axplock ur livet med stort L. Förundras endast över hur alla finner så många luckor i sina hypereffektiva liv som de kan spendera på att visa mig hur mycket de hinner med att åstadkomma.
Kan bara ana mig till stressen ...
Själv har jag ingen lust längre.
Jag måste leva där ute - i verkligheten, bland dem jag älskar. De som betyder allt.
Livet kväver och klämmer numera långsamt musten ur mig. Jag sitter fast i ett moment 22 och vet varken ut eller in längre. Snyftar tyst och ägnar mig mest åt självömkan. Att fly är lika illa som att fäkta. Allt jag någonsin flytt har hunnit i fatt. Och jag vågar inte öppna variga sår i er närvaro. Orkar heller inte med alla dessa tomma ord som ständigt florerar.
Jag saknar så min gamla tummade pappersdagbok som trots allt osade av mina allra innersta tankar. Mina drömmar, farhågor och alla frågor utan svar trängdes där mellan pärmarna, där den låg långt in under min madrass... Nu är den bortglömd, och orden hotar att spränga mig, för här inne törs jag alls inte vara ärlig som jag hoppades och trodde. Nej, på bloggen måste man vara lagom ytlig och opersonlig för att inte "fläka ut sig" som det så vackert kallas av alla förståsigpåare. Jag som vanlig småbarnsmorsa med självförvållad livskris har nog inget här att göra. Mina tankar var inte för alla att betrakta i eftertankens kranka blekhet.

Nu tar jag fram min dagbok ur garderoben där den legat gömd sedan hösten 2008 och så ska här skrivas igen, med vässad penna på vita ark. Om ditt och datt, vitt och brett, kreti och pleti - men mest om mina tårar, mitt tandagnissel, mina rädslor och mitt sökande efter andligt stöd, hjälp och ro.

Nu ska jag gå och klappa min madonna på huvudet och fråga henne hur man orkar se tiden an då inga sår någonsin verkar läka, och var man ska börja nysta någonstans i härvan som till synes är utan slut. Kanske boka en tid på en soffa någonstans.

Puss & Kram

Bitterljuv Jultanke nr 1

2009-12-26T15:40:00.001+01:00

Hemvägen -19

Nog är det väl en märklig tid på året, då alla som egentligen borde ha ett kok stryk får en herrans massa prylar att yvas över (nu pratar jag inte om de små rundkindade raringarna med tindrande ögon, utan de mera hårdnackade och svårsmälta) - å dessutom tar glöggen slut, den starka sorten minsann, den man egentligen hade kunnat vara utan om man mäktade med - såg högtiden från den ljusare sidan - Jesusbarnets sida kanske.
Styrkekram till alla er som anser er behöva en där ute i den kylslagna verkligheten, så här på andra sidan, då allt tipptappande mynnat ut i en smula fadd och avslagen mustighet.

Wabi Sabi hej hej, Wabi Sabi hej ...

2009-12-08T14:18:00.005+01:00

Herregud, är det en sådan jag blivit nu - en Wabi Sabi?!

En ofullkomlig skönhet!

I ett wabi-sabi hem finns tydligen:
• Okonstlad och ödmjuk inredning.
• Naturligt åldrade ting med vacker patina.
• Antika föremål som betyder mycket för dig och som bär med sig en historia.
• Återvinningsbara material.
• Föremål med nostalgiska kopplingar.
• Naturmaterial som trä och sten snarare än plast eller krom.
• Enkla dova färger som hämtat sin palett från naturen.

Kan det vara så att jag omedvetet muterat - förvandlats - mynnat ut i - denna asiatiska inredningsform. Har jag missuppfattat den shabbiga stilen, eller är det bara så enkelt att någon försöker ta åt sig äran, sko sig eller helt sonika få mig att bli totally confused?
Så jävla typiskt när allt liksom äntligen landat. Då kommer det nya påhitt hos alla i inredningseliten...

Vet ni vad, det schiter jag i, nu ska jag gå och klappa min kära Madonna på huvudet (hon som jag slitit så hårt för i höst och äntligen gjort mig förtjänt av) som vakar över mitt vintervitt oskuldsfulla och lantligt romantiska hem - som självklart är min borg ....
För all del - måste ju erkänna att hon står på ett gammalt skamfilat slagbord från 1700-talet - svenskt, bonnigt och rustikt helylle - så liiite Wabi Sabi har nog smugit sig in i den annars så Shabby Chica inredningsbeskrivningen.

Herregud vilken soppa.
Undrar hur Simon och Thomas skulle beskriva det hela: "My God, what´s with you swedish people and all your vitrinskåpsstuff anyway?!" ....

Hur går det annars för er då?
Har tomtarna fått komma fram ur vrårna ännu?

.... och, har ni smakat på glöggen?

Mumma - intaget i eftermiddagsskymningen i kantstött, gammalt och papperstunt kristallglas avsett för sherry ... Wabi Sabi, maby baby.

Hon är här nu...

2009-12-08T12:57:00.004+01:00

Madonnan från Broarne.

Trots sina tyngda axlar och sin vemodigt nedsänkta blick skänker hon frid och eftertanke i mitt annars livliga hem - där det är lätt att tappa bort sig ibland.
Hon är vacker som en dag där hon står med sina utsträckta händer. Enkel och sårbar. Beundransvärd. Som så många jag känner - om jag tänker efter.
Det är skönt att få svepas in i en känsla av andlighet så här inför juletid ... I en värld där vi knappt hinner med det som är viktigt eller värdefullt.
Tänd ett ljus, svep in er och njut en smula ni med!

Puss och kram =)

Julefrid hos lyckosmeden ...

2009-12-04T10:46:00.004+01:00

Moderslycka. Ett fyndat tryck stämplat 1918, helt ljuvlig. Tack Tingeling1!

Jag verkligen älskar detta vita pressglas i alla dess former.

Kristall, glas, zink, vitt - allt glimmar som guld för mig. Här på mitt vitmålade skåp jag köpte för tvåhundra riksdaler...

Amaryllisen den juliga liljan...

Min sköna ljusstake i antikguld (från Annica på Home no1) har fått en hedersplats i bästa rustikhörnan ....

En ny vecka har strax passerat, med ny kurs på skolan - denna gång handlar det om kommunikation och medier. Mycket att plöja, skriva och formulera, artefakt att bygga och mitt i en JUL att fira ... Och marken skälver under mina fötter.

Tankarna snurrar som vanligt efter att vi avslutat en kurs och gått vidare in i nästa. Varje gång är en ny omvälvande tid då osäkerheten och tveksamheten smyger sig på mig.

Jag har en hjärna full av idéer, planer, åsikter och göromål - och det sliter så på mig innan jag strukturerat och organiserat allt till en solklar strategi att beta sig igenom. Jag har under hösten blottlagt ett drag av kontrollbehov, eller kanske är det bara ett normalt behov av att ha en överblick - att känna mig förberedd och i fas. I kontroll och steget före.

Har nog aldrig tidigare riktigt märkt av detta drag, istället bara känt mig frustrerad och stressad. På gott och ont har jag nu tagit ännu ett steg på livets ibland snåriga bana. Jag har en ny pusselbit att lägga i mitt livspussel, självinsikt. Att känna sig själv, att förstå min minsta egna vink, att våga lita på min intuition och att våga lita på mig själv. Tro att jag kan och vet. Svåra saker för mig som alltid varit en lite ambivalent och otydlig typ, lite av en kappvändare och en fegis. Inte vågat stå för den jag är. Omgiven av en kilometerhög mur - men ändå. Rom byggdes inte på en dag ...

Men nu har jag alltså insett ytterligare en del i min personlighet, iallafall fört fram det i ljuset, och det känns bra. Bättre. Man ska ju själv vara sin allra bästa vän.

Annars har denna vackra tid på året mycket i sin julklappssäck för en något melankolisk norrländska som jag själv. Många tankar om livet och dess vinklar och vrår lägger stundom en klibbig ullfilt över allt denna glädjens tid.

Jag kan inte låta bli att undra om jag lever det bästa livet som är möjligt. Både för mig och min familjs skull.

Eller inte.

Mest inte.

Jag känner mig för ofta isolerad, ensam och utsatt (kvävd). Jag gråter för mina barns skull - för att jag styr deras liv på ett sätt jag inte känner mig tillfreds med. Jag ångrar mig och önskar att jag gjort en del annorlunda val.

Just nu känns det som om jag upprepar en historia som jag helst velat glömma, fullt medveten och med offerkoftan på - nu utspelas alltihopa igen framför mina ögon: det som jag minst av allt önskat mina barn. Ensamhet och utanförskap ... De är nog småbarnsaktigt ovetande om mammas bistra ångest, men nog ser de mig gråta ibland. Och undrar. Undrar varför jag inte är lycklig. Då jag borde vara. Men jag är såå besviken på att jag hela tiden flyr undan. Måste gömma mig, dra mig undan - det är ju det sista jag egentligen vill. Det som aldrig tar fram mitt bästa jag. Varför vågar jag inte riktigt leva fullt ut.

Vet just nu varken ut eller in. Vet att jag måste fatta ett beslut, förändra, förbättra och ta tag i. Men det är svårt att inse att man gjort ett misstag. Inget förödande, men ändå ett misstag. Jag famlar just nu i ett nedstämt mörker.

Ni tror väl nu: den där julkärringen måste ha fått i sig för mycket skrumpna nötter till glöggen.

Men jag kan just nu inte formulera mig på ett tydligare sätt än så här.
Jag vill bara prata av mig egentligen, sätta ord på mitt dåliga samvete. Tankarna snurrar och jag försöker just nu reda ut begreppen för mig själv. Få allt att klarna och bli verklighet. Självklart och möjligt att sätta ord på, att ta tag i. Det hjälper så att skriva av sig, jag får distans och kan ta ett steg tillbaka och betrakta mina tankar. Har ju väldigt svårt att prata med andra om mina problem och frågetecken. Därav ett långvarigt dagboksskrivande som senare mynnade ut i mitt bloggande.

Jag är min egen lyckas smed, jag vet. Och nu är det inte bara jag det handlar om längre.

Det tynger att vara mina älskade barns lyckosmed.

De lever mitt liv. Mitt just nu olyckliga liv.

Detta kräver all min kraft just nu. Kraft att förändra.

Och kan man egentligen kalla en vekling för smed?

Kram, och tack för att ni lyssnade. :)

Det lackar...

2009-11-26T15:47:00.003+01:00

Produktionen är i full gång...

På lördag och söndag (12-16) ska vi ha adventsöppet i vår lilla gårdsbutik Lavendeldrömmar. Jenny och jag jobbar för fullt med att fylla den nyvakna logen med allehanda sköna ting som handvirkade pulsvärmare och underbara, exklusiva sjalar, kuddar, vimplar, ljusstakar och saffransskorpor. Vi ska också sälja egna finfina granar, kärvar och julblomster av toppkvalitet, mosslindade väggord av trä eller bara vitmålade, om man så önskar. Frossa bland ljuslyktor, ljushållare i porslin och små julgransdekorationer som även dem står till buds under dagarna 2.

Så kom dit och mys med oss över en mugg glögg, längta och tindra med oss intill våra klädda granar och den halmade gamla släden av rotting.

En av mina senaste loppisfynd är denna pilemariska nisse på gunga...

Kanske Tomten är vaken. Men att snön ska lysa vit på taken är nog bara en önskedröm....

Även denna gamla Kostaflaska med patentkork fick följa med hem...

Gå till Lavendeldrömmars hemsida för mera info!

Puss & kram i det fantastiska julstöket. =)

Tre kalasande jäntor...

2009-11-18T10:00:00.004+01:00

Tre stora, vackra sexåringar. Livet leker. =)

Sex år är stort. JÄTTESTORT. En ohyggligt och enormt attraktiv ålder att uppnå, åtminstone för alla som vandrat i femårsträskets barnsliga skor....

Dagis är numera ett minne blott och skolan är en av livets stora milstolpar. I vår lilla pittoreskt röda byskola finns alla skolklasser i huvudbyggnaden med vita knutar, småbarna huserar i de omkringliggande modulerna kallat "dagis". Den tiden är förbi nu och tre trallande jäntor firade stolt sexårsdagen tillsammans, med stort kalas i ballongdekorerad lokal fylld med 26 st kompisar från förskoleklassen .... iförda prinsessklänning och finskor på egen begäran.

Kalasets näst minsta deltagare. Vår lillasyster i kalasklädsel värdig en miniprinsessa.

Jag kan säga att den kvällen somnade vi alla ovaggade, som sig bör efter tre timmars lek och stoj, tårtätning, paketöppnande, godisregnande, Hela havet stormande och Ett två tre stjärnstoppande som slutade i näsblod hos en av deltagarna iklädd kavaj och fluga stl XS.

Lavendelkransen i fönstret doftar av sommar, sol och en gnutta vemod...

Min sprudlande Myrten står ensam i fönstret nu när mr Oliv har fått flytta till svalare breddgrader...

Jodåsåatt, nu riktar vi in oss på sjunde kalaset i ordningen - som tur är det ett HELT år dit.

.. och en hel massa annat där emellan. ;)

Kram

Receptdags!

2009-11-12T20:13:00.006+01:00

Nu kan jag knappt bärga mig, igen. Och detta exklusivt bara för att mamsen (jag) nog får de finaste paketen under granen i år - mest tack vare Annica på Home no. 1....

Fick ett ljuvligt tips på lussebullar av rang en gång av en kär väninna med stil, klass och finess. Hon vet hur en lussebulle ska smaka.
Hennes bulle hamnar långt - det längsta du nog kan komma egentligen - från en torr, kompakt och stabbigt trist typ som fastnar i gommen lagom till glöggen. En lussig bulle värd namnet, helt klart. En sådan som lägger sig som bomull kring hjärtat!

Varsågoda.
Å hör ni - som danskarna brukar säga: God spis!

Lussekatter på fru Sternskan vis

35-40 st

Dag 1
2 påsar saffran (10 g)
2 tsk brännvin

Dag 2
5 dl fingervarmt vatten
2 l mjöl
100 g jäst
3,5 dl socker
300 g rumsvarmt socker
3 st ägg
saffransblandningen från dag 1

Lägg saffran i brännvinet dag 1 och låt stå över natten.

Dag 2 inleds med en fördeg: blanda vatten, hälften av mjölet och all jäst till en välling.
Låt vila i bunken i 20 min. Under tiden rörs socker, smör och ägg ihop i assistent.
Tillsätt nu saffransblandningen, fördegen och resten av mjölet.

Kör degen smidig i ca 4 min (i assistent).
Om så önskas kan blötlagda och avrunna russin tillsättas i degen.
Låt sedan degen vila några minuter och dela den sedan i 36 - 40 bitar.
Rulla bitarna till 30 cm långa längder. Forma figurer som lussekatter eller annat.
Lägg dem på plåt med papper och låt jäsa under handduk i ca 1 timme. Sätt ugnen på 220 grader.
Grädda bullarna i ca 7 min.
Pensla dem sedan med smält smör och strö över socker.

Njut.

Nu pyntas det...

2009-11-11T21:38:00.006+01:00

Denna okrönta drottning av ljusstakar finner ni bl a hos Annica på Home no. 1.
Ljuvlig att se på året om... Lär gå åt som franskt smör i solsken. =)

Underbara, härliga, fantastiska, drömska, längtans tid - just denna tid innan mörkret har slutit sin varma hand över gamla Svedala, just då infinner sig tiden att börja planera inför juletid. Julen, jul, till och med ordet liksom tindrar med en svag doft av kanel och en strålande värme från sprakande brasa, het glögg och älsklingar som dansar kring i tomtedräkter som små glada nissar med förväntan i blick.

Snart snart får man tipptappa rosig runt på dan för dans´ kväll och lägga små prassliga klappar under skir gran. Jag älskar verkligen julen och allt den bär i sin famn. Jag älskar att se mina barns glädje över julaftonsmorgonens frukost med tomtegröt och skinkmacka, varm choklad med vispgrädde, och en lussekatt penslad med smält smör och en hint av strösocker på toppen.
Min advent måste i år få krönas av den fagraste ljusbärare jag skådat. I antikbehandlat guld. Julefridens andetag smeker mig i nacken och jag kan inte bärga mig. Aldrig. En glädjens tid så sant. Äntligen snart.

Puss på er =)

Riktigt eller oriktigt...

2009-11-09T10:55:00.007+01:00

I dag har inspirationen åter börjat att sakteliga spira.

Kreativitetskurvan har vänt sig aningen uppåt igen, efter två låååånga veckors segdraget nedåtlut.
Dessvärre (?!) har jag nu istället snöat in mig på Fibonacciserien och Gyllene snittet Fi (1,618), dessa mätinstrument för harmoniska proportioner: 0, 1, 1, 2, 3, 5, 8, 13 osv.
Jag som dessutom har skitsvårt för allt som har med matte att göra... Ja ja, nu kanske jag äntligen kan sätta det i samband med något som gör ämnet begripligt?

Tänk att man kan hitta dessa proportioner nästan överallt i naturen - även på oss själva!
Riktigt eller oriktigt, eller kanske heltokigt bara? Jag är i alla fall glad att jag orkar snöa in mig igen, kändes helt omöjligt alldeles nyss.
Heja heja, mänsklig arkitektur med inbyggd harmoni... Det låter som min melodi!
Och nu ska jag minsann räkna ut om inte sekelskiftesvillan Sjötorp i Ljungskile inte är byggt efter samma Modulorsystem som klostret i Frankrike, ritat av Le Corbusier? För visst är de båda vackra och harmoniska - trots sina olikheter!

Ha en bra dag. =)

Är han verkligen på riktigt?

2009-11-07T19:42:00.003+01:00

Erik, han den klena, lite bleka snubben med de gnistrande ögonen som kastar ut bombmatta efter bombmatta varje fredagskväll denna mörka höst? Tänk att ha en pipa som hans. Bara hälften, en liten tonart bara, ett halvt nynn i duschen.
En annan som sjöng (?) i kör och allt... inte hjälpte det, inte ens för ett uns av nynn.
Erik, han kan nog nynna han.
Världens bästa idol. Och tänk, han är vår!
Jag ryser i takt med Queens gamla slagdänga denna helg. Av enorm beundran som kan driva mig till tårar.

Mitt senaste uppdrag...

2009-11-05T08:35:00.004+01:00

Jag har en plan...

... är att göra om en del av min bostad så att den anpassas till personen jag arbetar med på nya kursen. Himla kul kurs för all del, där vi börjat med att rita upp en plan över vår egna bostad. Eftersom jag bor i hus blev det en utvald och relevant del av övervåningen på vårt charmiga mexitegelhus från 1976...

Planen har jag scannat och ska nu bearbeta den i ett fräsigt 3D-program. Resultatet får ni snart se!

Jag har varit nere i en kreativ svacka då jag som brukligt haft en tvivlande period lagom till höstens ruskigaste och mörkaste tid. Vad håller jag på med? Vart är jag på väg? Vem är jag? Detta är frågor som lagt en tung surdeg över min annars ambitiösa inställning till livet.

Tänk, att vissa dagar skulle jag bara vilja ligga kvar under täcket och låtsas som om verkligheten inte existerar, för att minuten senare drabbas av råångest för att jag ens tänkt tanken, OCH för att livet är det enda man har - en chans - ingen återvändo - var glad för det jag har - ångra inget - ....

Nu tar jag mig i kragen och klättrar uppåt på livskurvan igen.

Hoppas såklart på att jag når krönet lagom till julens glada intåg!?

Puss och kram på er =)

Det smålackar mot jul...

2009-11-04T15:09:00.005+01:00

Mina nya köksgardiner med monogram och spets gör sig bra i höstmörkret, som numera sänker sig redan vid fyra på eftermiddagen...

Lite pyssel blev till urfin ljushållare av kakform med mjukaste mossan som täcke...

I dag blåser nordan en rakt i ansiktet och kyler ända in i märgen. Lagom till dagislämningen klockan åtta i morse föll ett tunt, tunt fjunigt dis av isiga snöflingor. Vår fria och långsträckta utsikt från huset såg plötsligt väldigt dunkel ut i den isiga luften. En härlig tid med sprakande brasor, ivriga barn, tindrande juleljus, och en och annan rykande kopp glögg - medans uppkrupen i bästa fåtöljen med en ljuvlig unge i famnen - står nu för dörren. En salig tid fylld av både en vemodig och förväntansfull stämning som ligger mig allra kärast om hjärtat. Jul. Smaka på ordet. Jul. Jul. Strålande jul.

Liten granruska fick komma in och värma sig... Pryder sin plats bland allehanda vackert glas.

Underbara ungar...

Vampyrdrottning tror jag bestämt att det blev i lördags...

.. och ett och annat skelett...

Men än är det några långa veckor kvar till juldagsmorgon glimmar, trots detta har jag varken kunnat låta bli att lukta på glöggen, både en och två gånger, eller att ta in den allra raraste granruska jag kunde finna i tallbacken...

I helgen blir det middag med goda vänner, sexårskalas för 33 barn i lekvänlig och megasprallig ålder, pysselverkstad inför adventsöppet i logen, samt lite husritning...

Hoppas ni har den fint där ute! Puss och kram =)

Visst känns det som i går ändå ... nykokta glassar kräftorna sig i solens eftermiddagsstrålar. Mumma!

Ett fall för Louise...

2009-10-12T20:27:00.005+02:00

SVT.se

Vissa dagar känns det som om det är jag som står näst på kö!

På kö till att sitta på heta stolen i teve och skämmas ögonen ur mig.

Hängas ut som den monstermamma jag förvandlats till. Med all världens sansade småbarnsmammor buandes i studiopubliken.

Jag orkar knappt hålla näsan ovanför vattenytan, än mindre samla kraft inför varje dust...

Livet tar knäcken på mig, långsamt med en rostig kniv. Jag får inte luft. Aldrig en paus, en luftficka. Jag hittar inte ut.

Vart tog mitt tålamod vägen, min ambition, min glädje.

Jag gapar, skriker och gråter - som en ryande och galenpannad treåring på krigsstigen.

Ångest och dåligt samvete har sakta men säkert tagit över hela min värld.

Jag vill orka, lyssna, leka, skratta, uppskatta, se fram emot, stoltsera och värdesätta.

Mina barn ser på mig med vilsna ögon.

Jag fortsätter grina och bördan blir mig övermäktig.

Väggarna kryper inpå mig och jag måste hitta ut innan jag kvävs.

Jag tror jag måste ringa Louise...

Hösten knackar på...

2009-10-04T17:20:00.007+02:00

Vad gör egentligen en nyckelpiga på vintern? Snöbollskrigar med myrorna?

Sjörövarkaptenskan håller utkik i fören!

Några tappra lingon på kvist.

Lillan som gillar sköna skogspromenader och mysiga hemmakvällar...

... äter alla lingon hon ser!

Vart leder den steniga gamla muren måntro?

Bubblan, strax 6 år, är en riktig skogsmus!

I lagom svalt höstrusk packade vi barn, hund och picknickkorg och drog till skogs. Skogen på hösten är himla mysig - i sin underbaraste färgskrud är det en fröjd att spendera en dag med lek och spring i den allra mjukaste mossan. Vi lekte sjörövarskepp i rotvältor och gick balansgång på den mystiska gamla stenmuren som skär genom tallskogen utan synbar anledning.

En fin dag.

Hoppas att ni haft en fin helg!

I morgon väntar färglära, modellbygge och förläsning med copywriter om att skriva reklamtext.

En ljuvlig röra av livets goda.

Kram på er =)

Omröstning...

2009-10-02T20:46:00.008+02:00

Jag har satt in trappan i entrén, målat möblerna och hängt upp sängen på vad som i full skala blir 2,6 meters höjd... Men den är sänkbar till 1,5 meter nattetid, ni vet - om man skulle rulla ur... På bilden kan ni se mitt fräsiga dörrhandtag av virad järntråd.

Hela halvan av dagen har jag målat på min modell. Ensam i en helt underbar snickarverkstad har min lilla trädkojas panel och läkt fått ett lite mera gammalt och aningen grånat utseende. Precis som jag vill ha det. Nu saknas bara torvtakets uppbyggnad.

Men nu vill jag höra: ska jag måla innertaket i modig RÖD OCKRA eller lugnande TITANIUMVIT?

Som hjälp: tänk tonåring...

Lämna förslag! Tack, hej och kram på er!

...och i kväll, visst var det Mariette som gick segrande ur striden?

Modellbygge pågår... Allt för en bättre värld.

2009-10-01T19:51:00.006+02:00

Jag är en av de som lider, varje dag, av en hel massa fulhet som måste man måste utstå i sin vardag. Men jag tror Alvar (Aalto) hade fel (se citatet på bilden ovan) i sitt uttalande. Jag tror stenhårt på att en människan som omges av en vacker värld blir en vacker människan.

Idag har jag påbörjat målningen av min husmodell i skala 1:20.

Mitt första modellbygge har tagit över i stort sett hela mitt liv. Underbart roligt att få denna utmaning - fantastiskt så det förslår, och nog känns det konstigt att få spendera dagarna svävande på små drömska moln.

Jag kan knappt bärga mig, vill helst hänga i högskolans inspirerande korridor varje vaken minut.

Här finns våra verkstäder, föreläsningssalar, datasalar, utställningshallar och materialförråd.

Vår första kurs i utbildningen är Kreativa verktyg som om 4 veckor mynnar ut i presentation och utställning av allas våra modeller av en tjugo kvadratmeter stor byggnad i valfritt utförande.

Vårt hemklassrum används till stor del som ateljé.

Min blir en trädkoja - en form av utslussningsbostad för ungdomar 16-19 år. Ska vara underordnad naturen med sitt trädlika utseende. Byggs i återvunnet grånat laduvirke, gärna norrländskt, och kröns av ett tak av torv. Interiören har en vit bas med inslag av zink, röd ockra, blekgrön; materialinslag av ull, linne och patinerat trä.

... typ som hemma hos mig ungefär... =)

Om inte annat så blir nog barnen överlyckliga den dagen då jag bär hem min skapelse. Tror att detta lilla hus passar lilla Polly Pocket som handen i handsken?
Men nu var det ju inget dockskåp vi skulle göra...

Kram på er!

Bensprattel i kristider...

2009-09-29T20:02:00.004+02:00

Röd sprattelgubbe i papper, gjort av skolunge. Utrop: 300:- Klubbad för 29 000:-

Jojomensan.
Nu får man allt tänka till innan man går åstad och blir någon sorts celebritet på äldre dar´.

Bergmans lilla sprattelgubbe, som han någon pittoresk julaftonskväll fått av någon vettskrämd unge i grannskapet, gick loss till en suktande amerikan (eller om det var pengastinn fransos från rivieran) för ynka 29 000 spänn.

Hallå, jag menar var ska den sitta för att verkligen komma till sin rätt - i köksfönstret eller till höger om den förgyllda hallspegel, eller helt sonika intill Picasson ovanför den marmorklädda öppna spisen i salongen. Jag bara undrar.

Allt detta folkliga i dagens konstutbud får mig ju verligen att undra om jag inte ändå gjorde ett helt riktigt val som monterade och därmed säkerställde efterlevnaden för mitt mellanbarns exceptionella och urbanrealistiska naturhyllning i form av den överkörda ekorren, avbildad i vattenfärg år 2008...

... eller var det en utsmetad bajskorv, vad vet jag.

Hon var 2 år och minns inte riktigt motivet hon heller.

Men sjutton gubbar, nog borde detta konstverk väl kunna inbringa en hel del sköna slantar den dagen det beger sig?!

Jag menar, jämfört med Bergmans sprattelgubbe...

Lågvattenmärke...

2009-09-25T12:06:00.005+02:00

Sitter omsvept av min egen ensamhet idag.
Långt från alla ambitiösa, smarta, idérika, målinriktade och sprudlande människor i det som numera är min vardag.

Jag känner mig låg denna dag. Som något katten släpar in. Dum. Bortkommen. Felplacerad. Känner mig inte alls denna dag.
Att en underbart vacker höstdag som denna kan försänka mig i en avgrund som gör mig illamående. Bara tanken på slitet som krävs för att kravla mig upp längst de hala väggarna - upp till ytan där alla har koll - slår undan mina fötter. Vill ju upp till alla de andra: som till synes och avundsvärt vet hur allt ska vara, te sig, handhas, formuleras, utföras, och till sist förväntas bli. De som går segrande ur striden. De som inte behöver gömma sig i sin egen ensamhet. De som inte bär offerkoftan som om den vore ett vardasplagg.

Jag önskar jag vore annorlunda, en stabil, stadig och segerviss typ som inte ständigt går omkring med andan i halsen och kniven på strupen: alltid snubblande och stapplande sig fram på alltför ojämnt underlag. Som en halvdöd hamster i sitt evinnerligt snurrande hjul.
Är det mitt öde eller är det möjligt att forma om denna lilla vilsna själ till något annat.
Önskar mig en ny inre röst i julklapp, en som klappar mig på axeln och säger att jag är bra, smeker mig över kinden då jag tvekar över livet, och ger mig en fetspark i arslet ibland, då andan faller på.

Dagens allra mesta idol bara måste bli Erik...
Jag skulle nog också kunna ge (åtminstone en del av) min högra arm för hans stämma.

Sågspån under naglarna...

2009-09-18T22:16:00.003+02:00

Ni kanske inte vet hur det känns.
Hur det känns att få näsan full med doften av det allra finaste sågspån som nyss bandsågats fram ur ena gaveln på det som ska bli min husmodell i skala 1:20.
Kanske kan ni bara ana hur lycklig någon kan känna sig av att få stå i en nyvaken snickeriverkstad klockan åttaochtrettio en fredagsmorgon, ensam bland alla underbara och metallkalla maskiner, raspar, sticksågar, pelarborrar och snickarbänkar.
Nog kan ni om ni blundar se världens mest tacksamma 40-plussare glatt hoppla i väg hemåt vid lunchtid efter att ha lyckats framställa alla beståndsdelar till modellbygget.
Ni kan säkert förstå att jag verkligen längtar till nästa veckas fortsatta studier.
Kan ni ens ana hur det känns att leva mitt i en dröm som redan hade börjat rosta.
Nu skiner den plötsligt högblank igen: bland plyfaskivor, masonit, skruvdragare och skissblock...
Är det möjligt att något kan kännas så otroligt roligt att jag knappt kan bärga mig?
Drömmer jag?

Nyp mig!

Idolfrälst som jag är, blir kvällens melodi Lies Beyond av och med fantastiska Idol-Mariette Hansson. Heja heja!!!
Puss & kram till er alla.

Vid vägs ände...

2009-09-15T13:13:00.004+02:00

Poff.

Blåsan på hennes högra häl sprack och den skarpa smärtan fick Emma von Bergs 28-åriga blick att tåras.
Hon hade gått i timmar nu och skorna var uppenbarligen tänkta för cityheta promenader på asfalt snarare än grusade stigar på bortglömd norrländsk landsbygd.
Men hon fick stå sitt kast. Hade inte tänkt en tanke rätt då hon hals över huvud åkt hit. Smitit. Flytt.

Poff, där sprack blåsan på den andra hälen också.

– Så jävla typiskt, väste Emma, då hon insåg att hon skulle bli tvungen att halta barfota hela den långa vägen tillbaka till landsvägen. Nog var det väl en åtta kilometer om hon inte minns fel. Utan gatlampor. Hon hade ju svurit över denna oändlighet många gånger förr innan hon till slut hade lyckats slita sig härifrån.
Med skorna i handen och blodiga fötter stapplade Emma vidare mot sitt mål. Där skogen glesnade och kornåker tog vid kunde hon skönja den gamla gården. Där, bakom de höga björkarna som stod i givakt framför de solblekta byggnaderna kunde hon nu ana sitt barndomshem. Fasaden på vad som en gång hade varit hela hennes värld hade börjat släppa i reglarna, och takpannorna, som eftersatta hade börjat lossna från taket, låg nu trasiga i små tegelhögar i rabatter som förr varit kända som byns mest välskötta.
– Mamma skulle vända sig i graven, tänkte Emma, då hon lyfte undan några skärvor från den en gång prunkande växtplatsen.

Det svartnade för hennes blick då blodet i hennes ådror frös till is. Det häftiga illamåendet slet hennes inre i stycken och hon kastade sig undan i avsky.

Det var mörkt när Emma öppnade ögonen. Kallsvettig reste hon sig upp på alla fyra och såg sig om. Skuggorna hade inget slut och fåglarna hade tystnat.
Hon måste ha svimmat?
Plötsligt kom hon ihåg.
Hon kände magen vrida sig i vanmakt då bilden av den illa dolda barnfoten flimrade förbi innanför hennes ögonlock.

Emma von Bergs skrik ekade ohört över åkrarna denna natt.

Dagens låt...

2009-09-11T13:12:00.003+02:00

Mina två första veckor som studerande på Rumslig gestaltning har varit fantastiska och jag kan knappt tro att jag under de närmsta tre åren ska få göra helt otroligt roliga saker tillsammans med de mest inspirerande människor! Jag suger åt mig som en svamp och njuter av varje sekund jag får befinna mig innanför IDT:s väggar.
Lyckan är total och mitt liv har gått in i en fas jag aldrig trodde jag att skulle få uppleva!
Jag önskar att känslan får stanna, för alltid. Äntligen.

Hoppas att ni alla får en underbar helg.
Puss o kram från mig till er!

Tävling...

2009-09-06T20:58:00.003+02:00

"Lotten lottar ut" kan man väl döpa den till.

Lotten firar 200 000 besökare på sin underbara blogg. Inte alls svårt att förstå med tanke på vilken ljuvlig plats hon skapat. Har du inte besökt så gör det!

Tävla om hennes finfina vinster kan du göra genom att klicka ovan på de fantastiska lammöronägg som Lotten skapat.

Kram =)

B. L. O. S. S. A ....

2009-09-03T20:36:00.003+02:00

... glöggen heter Blossa!

Ja nu stundar snart juletid igen.

För visst är det väl snart dax för julskyltningen nu?! Den brukar ju till synes dra igång någon gång i slutet av september, eller.

Men glöggen gillar vi väl alla. En rykande het med smak av julmandarin framför den sprakande brasan, med de tindrande barnen kring de tjockstrumpeklädda mammafötterna går nog inte av för hackor. Små tipptappande glädjefyllda stunder av knäckkokning, granhuggning och ljusslingeupphängning står strax och stampar med ljus i hår.... Tänk ändå.

Jag är inte den som spottar i glögglaset och brukar för det mesta korka upp redan vid 1:a advent.

Ni då? Längtar ni till juletid nu när sommaren är avklarad?

Jodå så att...

2009-08-31T20:39:00.003+02:00

Fick jag inte svininfluensan på köpet denna dag så kanske jag klarar mig helskinnad undan ändå!

För en lantis som jag var dagens folkhopar - då mest bestående av osnutna som inte lärt sig hosta i armvecket - i varje högskolevrå en riktig pärs när det gäller att behöva tänka på att sprita händerna stup i kvarten... man blir ju dåsig av bara spritångorna, och jag kan nästan sätta en hundring på att hade jag fått blåsa på vägen hem i bilen, hade jag nog suttit häktad vid det här laget. Eller legat i fyllecell.
Det är ju tur i oturen att jag är vuxen nog att hålla mig ifrån nollningarna där det nog snarare dricks ur handspritspumparna som alla nu verkar bära runt i handväskorna?!

Nåja. En dag av korvstoppning. Förvirring. Otrygghet. Utanförskap. Misstro. Inspiration. Motivation. Framtidstro. Tveksamhet. Oro.

Men mest - en enorm känslan av att se allt falla på plats framför mina ögon!

Nu ska jag ta en Treo och en kopp te medan jag plöjer lite Jersild och Melin lagom till läggdax.

Kram =)

...och vet ni, ungarna var fortfarande vid liv när jag hämtade dem vid 16.30...

Första dagen i resten av mitt liv...

2009-08-31T08:47:00.004+02:00

.. och jag är så nervig att jag känner mig illamående.

Vad har jag gett mig in på?

Egentligen är jag ju såå himla taggad inför att varje dag få möjligheten att göra det jag älskar mest - jobba kreativt och med problemlösning. Dessutom kanske lyckas att erhålla en examen i slutänden... Äntligen kanske få en bekräftelse på att jag är bra på det jag gör. Slippa irra runt. Få stå med fötterna på stadigt underlag. Våga säga: det här kan jag!

Underbart.

Men gud så nervöst.

Känns som om jag ska med rymdfärjan till planet u3 med Fuglesang o grabbarna... utan rymddräkt... med min påkomna klaustrofobi i en trång kapsel utan fönster...

Jomenvisst, tjena. Avbryt hela expeditionen och åk hem istället.

Nej, jag får lov att ta mig i kragen och kasta mig in i det okända (det är ju ändå något jag brinner för), våga tro att barnen inte dör på dagis och i skolan - det blir ju korta dagar ibland också, våga tro att inte allt ska rasa samman framför mina ögon bara för att jag tar tag i mitt liv.

Vågar förändra...

Men nog blir det stor skillnad från att ha varit hemma med barn i stort sett fem år, livet har kretsat enbart kring deras verksamheter och hemmets göromål.

Nu är det plötsligt jag som får stå i fokus.

Har ju nästan glömt vem jag var en gång.

Nu ska hon rotas fram ur skrymslena - den där positiva, energiskt idérika och kreativt lagda norrländskan med en skalle full av projekt som ständigt hotar att svämma över....

Nu jävlar.

Men först måste jag gå och kräkas innan jag åker till uppropet...

Puss till er. =)

Back in business!

2009-08-29T00:14:00.004+02:00

Jag är en rik lantis! Helt klart. Se så mina skatter blänker. =) Underbara älskade,

Attans, nu känner jag mig verkligen utvilad, kraftsamlad och on the go again!

Eller hur var det nu igen... inskolning under två veckors tid av vårt yngsta lilla hjärtegryn, sexårsstart o fritidsverksamhet för vår stora skatt, samt återvänjning för en obstinat och sprallig treochetthalvtåring, kursschemakrockar, biblioteksreservationslistor på högskolan, planering inför företagsutveckling, mässor, parkeringstillstånd, genomgång av vinteroveraller och övriga klädlager som ligger i drivor, födelsedagskalasande i en förskoleklass med 33 glada barnungar redo för ett år av balunser, svininfluensavaccinationer, föräldramöten, bvcbesök, inte missa halvapriset-rean på stan, kyrkovalet, mormors besök med tillhörande storstädning av huset, minikörer, gympapåsar, kafeteriatider, tentor.... och sist - men absolut inte minst: matinköp och därtill löpande och varierade middagsmenyer för en småbarnsfamilj på fem pers o en liten hund. Vad ska vi äta idag då... inte verkar man slippa den frågan förrän man går i graven...

Jodå, annars är allt helt under kontroll. Jag ligger på topp och steget före. Huvet upp o bena ner.

Tror jag ska börja med lite avslappnande yoga o anamma begreppet mindfullness till fullo innan julplaneringen drar igång... Eller skriva in mig på klinik...

Ni då?

Puss o kram från mig =)

Minns ni skåpet jag grundade på i juni? Inte? Titta HÄR. Det var strax innan mitt orangeri förvandlades till snickeri- och målarverkstad för att det kom en ljuvlig liten Lavendeldröm emellan.

Nu är det vitt, vackert och har fått ett nytt liv. De arbetade beslagen har äntligen fått komma till sin rätt. Tänk att den vita färgen får vissa format att se mindre ut...

En bok med en framträdande plats i mitt hem i förvandling... Ingela och Petras bibel Romantiska hem & Inspiration i vitt. Vilken källa av idéer att ösa ur. Titta in hos Ingela HÄR.

Drabbad av enorm och oemotståndlig kärlek till den lantliga romantiken som jag är, med rustikt franska inslag. kan jag ju inte annat än falla pladask på näsan för dessa perfekta tunikor i lenaste bomull och med smockad byst från Kappahls höstkollektion... Passar en blivande Rumslig gestaltningsstuderande som handen i handsken. Får ju inte tumma på min image... Måste ju visa dem hur slipstenen ska dras, och var det vita skåpet ska stå... ;)

Sommarpaus i det gröna...

2009-07-16T11:34:00.000+02:00

Tillsammans med Debussy...

Kram på er alla!

JAAAAA...!!!!!!!

2009-07-09T23:39:00.003+02:00

Antagningsresultat efter urval 1.

MDH-44807
Rumslig gestaltning - informationsdesign 180hp,
Dagtid, Helfart (100%)
Utbildningsprogram Normal undervisning
Mälardalens högskola, Eskilstuna
Grundnivå

Antagen!!!!!!!!!!!!!

Herregud, jag tror jag kissar på mig...

Jag som trodde att jag skulle vara tvungen gå på a-kassa i höst, som stackars Glenn Hyssén.

Ny tävling...

2009-07-03T16:49:00.003+02:00

Sist vann jag inte.

Min egen gamla skramliga fuling räknade till 275 steg under en timmes promenad...

Nu vill jag vinna denna stegarnas Rolls Royce.

Så att varje mammasteg räknas.

Ni vet - det blir ett par under en dags jagande av ungar =)

Även denna gång står kära Claudia Galli för omtanken!!

Gammalt hederligt svenssongnäll...

2009-07-03T14:21:00.004+02:00

Jaha, då var det vädret igen...

Igår afton satte jag mig i sambons svarta Volvo 940, den helt befriad från klimatanläggning, i hopp om att hinna handla lite innan helgen. Jag är ju nu ensam hemma med tre småttingar och håller mig mest kring huset som ni kanske förstår. Tar då tillfället i akt ibland och åker på inköpsrunda då kära sambon har kommit hem från arbetet, vid 17-18 snåret.

Igår var det Maxi, plantagen och Apoteket som var på tapeten. Jag kan säga att åkturen dit - med likt en medelålders raggare nervevade rutor runt om, bilstereon på högsta volym och svetten lackandes i pannan - kunde liknas vid känslan då man (jag och mååånga andra) tog en runda till solariet på vägen hem från jobbet under tidigt nittiotal. Sommar som vinter svängdes det in på denna inrättning, helst de som annonserade om nya rör! Min bilfärd i går påminde starkt om då man låg där inmejslad likt en svettig, tjugoårig skinkskiva mellan solariedelarna, med trasig bordsfläkt på stolen intill, högsommarvärme ute och ca 60-gradig värme inne och räknade minuter tills hemskheten var över. Tick tack, tick tack, aldrig har tjugo minuter gått så sakta som då... men vi var bruna, snygga och ägde discogolvet...

Igår var jag blek, svettig och irriterad. Och typ tjugo år äldre.

I morse var det mulet, luften stod stilla och ett frestande regn strilade. Det kändes som om det fläktade ljuvligt... i ungefär en timme.

Sedan kom solen fram igen, termometern återgick till sina normala trettio och allt är som vanligt.

Inte ids man ens lägga sig i solen en stund så man kanske får lite gammal hederlig nittiotalsbränna heller. Nej hu vale, det är alldeles för varmt för det. Förresten har jag hört att det tjatas om att vitt är det nya bruna och det passar ju utmärkt.

Men leka med barnen i vattenspridaren - det är grejer det!

Hur har ni det idag?

För att hetta upp stämningen lite lagom till fredagskvällen väljer jag fantastiska MÅNS!
Kram på er! =)

Måste vila från värmen en stund...

2009-06-29T14:56:00.003+02:00

Hemskt att ens tänka tanken: attans vad solen steker... jag tror jag går in i svalkan en stund. Usch och fy hemska tanke, då man i månader beklagat sig över kylan.

Hmm, men nu sitter jag en liten stund framför datorn i alla fall och ögnade min kära följarskara. En del känner jag ju väl, men en del är en hoper spännande typer som jag gärna skulle vilja veta lite mera om? Hur fann ni mitt kryp in? Trivs ni här hos mig?

Jag har ögnat runt lite inne hos er, men mer vet jag inte än att ni alla ser väldigt snygga och trevliga ut.

Berätta, vem är just du?!

Nu ska jag ut igen.

Det känns nästan lite för kallt här inne...

Puss och kram på er, denna underbara dag i skuggan. =)

En ensam själ...

2009-06-29T11:47:00.002+02:00

För visst verkade han vara det - ensam - han, King of Pop, allas vår MJ. Ensam och stackars, synd om och utsatt - vilsen och förvirrad... Men herre minje, killen förändrade våra liv.
I allafall mitt kvissliga och glasögontyngda tidiga tonårsliv.
Jag gick från Snowstorm och Carola, via Baccara, Boney M och allsköns tidigt 80-tal rakt in i discopopens taktfasta och dansanta värld tack vare Thriller och Billie Jean - min tonårstid bestod därefter av ett evigt discodunk med MJ´s klara stämma och konstigt inoljande hårslingor.
Vilken kille.
Vilket liv.
Vilken sorglig historia.

Inte verkar de det minsta lyckliga - de där kändisarna som har hela världen i sin hand.
Verkar mest vara en ondsint flock vargar som de har i sin närhet. Som ligger på lur och i bakhåll kastar sig över minsta slamsa som faller från bordet, ständigt med ett falskt och uppmuntrande leende i mungipan.
En apa som bäste vän var nog inte ett såå dumt val ändå.

Jag minns min MJ med denna fina melodi.

Äntligen på banan igen...

2009-06-29T00:03:00.005+02:00

Först vill jag tacka för er omsorg om min lilla Clara.

Hon mår relativt bra nu och använder sin arm bra efter denna vecka i mer eller (för en treåring) mindre stillhet... Typ ingen brottning, rutschkaneåkning, kuddkrig, trädklättring, poolsimning, cykling, kringkastning eller andra fartfyllda göromål.

Hon har sin stödkrage i två veckor tills vi har gjort återbesök hos ortopeden uppe i Uppsala. Känner sig trygg med den på och vägrar ta av.

Sedan får vi se, kanske behöver hon kiropraktorbehandling eller ytterligare stöd i några veckor...

Det som hände var detta.

I vår trädgård står en studsmatta - en blå tingest som förfular till synes de flesta trädgårdar dessa dagar. Barnen älskar sin matta och de kan studsa timmar i sträck som det verkar... Villkoret för inköpet - som gjordes för ett uppstudsigt år sedan - var att nätet skulle vara helsäkert.

Ingen unge skulle trilla i backen så långt ögat nådde här hemma.

Eller ens riskera att lyckas få en fot i kläm ens.

Så nätet har lyckats invagga oss i lite av en falsk trygghet efter otalet mattstuds utan problem.

Då det sitter som ett korvskinn över kanter och konstruktion så har barnen problem med att stänga hela dragkedjan. En flik på en femtio centimeter brukar lämnas öppen... och vem sjutton ska falla ut just precis i denna svaga punkt om inte vår lilla mellanbebis.

Hon studsade på mattkanten och for skrattande sitt allra smittande barnskratt bakåt - rakt ut med huvudet före, och landade 80 cm längre ner - på gräsmattans torra jordskorpa.

Till storasysters stora skräck.

Jag kom hem precis då det hade hänt och fann henne gråtande i soffan... snedvriden och märkbart öm. Resten är historia...

Jag har drömt om min dotter i rullstol.

Drömt att jag burit henne. Drömt om ett vanvettigt öde.

Drömt ångestfyllda drömmar som gjort mig sömnlös och tårögd, och med en ilsken klump i maggropen.

Mattan står kvar som ett monument i trädgården. Knastertorr i den darrande högsommarvärmen med dragkedjan hårt åtdragen.

Jag börjar sakta vänja mig vid tanken igen. Tanken att inget hände denna gång. Vi blev skonade och någon annan, någon annanstans, fick ta smällen...

Jag smeker numera med min hand över hennes fjuniga hår med en ny rädsla som jag inte känt förut. En känsla jag gärna varit utan.

Vi har öppnat vår gårdsbutik Lavendeldrömmar i helgen. Den togs emot med värme och uppskattning som inspirerade och stärkte oss. Vilka fantastiska människor det finns och vilken fröjd att få träffa alla.

Innan öppningen fick jag ett fint paket i posten.

Det kom från en kär gammal vän i norr.
Min barndomsvän i vått och torrt, sus och dus och val och kval. Fina Marita hade hittat en knippe tips hon tyckte kunde passa en pysslerska som mig och skickat en hel inredningstidning som ett brev på posten. Att någon ens ägnar en en tanke är gott nog, att denna någon dessutom tar sig tid, gör sig besvär och lägger ner tid - bara av ren omtanke gör mig tårögd.

Tack.

För mig blev det ytterligare ett tecken på att vi ska vårda våra skatter, våra käraste vänner för livet. De som står vid ens sida när åskan går och som oftast ligger som skira bokmärken mellan sidorna i den vackraste boken, alltid lika kära trots revor och skavanker genom åren.

Allt annat är förgängligt.

Mänskliga skatter. De mest värdefulla.

Naken...

2009-06-23T23:22:00.004+02:00

Min lilla älskade, min allra käraste, mitt nu och min framtid. Mitt allt. Vår mellanbebis.
Med din lilla vikta örsnibb, med dina runda bedårande kinder, dina klara fina ögon, med ditt fjunigt ljusa hår får du mitt hjärta att le - varje dag - och undra varför just jag skulle få ett av de finaste barnen av alla. Att du skulle välja att komma till just oss. Du förundrar med din omtänksamhet, din vänlighet och dina kloka ord. Du sprider din glädje och dina världsliga funderingar runt dig där du går - till alla och en var - med hjälp av diplomati och visdom bara funnen hos en treåring av rang. Vår lilla treåring - vår lilla Clara.

I lördags hände det som inte får hända. Det man som förälder kämpar varje dag med att bortförklara, förtränga eller förbise. Låtsas bara händer andra. Ignorera.

Jag grät, irrade och förbannade. Ångrade, förklarade och bad. Bad om att någon skulle ha överseende och låta gå för denna gång. Skona mitt barn.

Nu är du hemma igen. Efter nätter av oro och kval. Någon tycks ha hört. Lät gå. Valde någon annan. Denna gång.

Med stödkrage, brutet nyckelben och en hel kasse med sjukhusmutor anlände du - försiktig och rufsig lagom till kvällsmaten.

Du fick komma hem igen - hem till mamma - frisk som förr, fast lite mera mörbultad.

Men med en påminnelse om att livet är skört - det liv vi räknar med, anser vara självklart och oförstörbart. Evigt.

Jag visste inte hur mycket det betyder att höra dig säga, då jag vaknar trött i ottan: Mamma, du är fiin... Jag vill pussa dig...

Eller så hade jag råkat att bara glömma det för ett ögonblick.

Tack min lilla älskling, det är du med. En av de allra finaste.

Nästa projekt på tur...

2009-06-18T11:16:00.006+02:00

Ute på altan-orangeriet har min fina och fyndiga gungstol fått en egen plats. Helt ljuvlig att lugna sitt stressade sinne i en stund. Min gamla bortglömda gudinna har äntligen fått se dagens ljus. Står tjusig och svalkar sig i skuggan av syrén och tomat.

Jag har en hel massa spännande målningsarbete framför mig.
Det mesta ska in i butiken till försäljning, men även denna sköna möbel ska få en släng av penseln.
Tjänade en gång som överdel till ett enormt gammalt skåp. Vackra beslag och annorlunda form.

Den har prytt sin plats i mitt hem sedan länge, men har haft något sorgset över sig ända sedan den flyttade in. Jag har trott att den helt enkelt inte trivts, men nu har jag förstått att det är nya kläder den vill ha! Stackarn. Nytt liv väntar nu runt hörnet - iklädd vit skrud....

Jag har varit på information angående mitt sökta program på MDH. De hade öppet hus i tisdags och jag ställde tusen frågor och måste ha framstått som smått desperat... Allt föll på plats - alla frågor om utbildningens inre väsen fick utförliga och klarögda svar. Cirkeln liksom slöts framför mina blotta ögon, och nu finns ingen återvändo. Jag bara måste komma in. Jag kunde gå dit i morgon bitti om jag fick...

Dessutom har de både metall- och snickeriverkstad som får användas fritt även på fritiden - jojo....

Men nu är det bara att vänta in antagningsbeskedet som kommer mellan den 13:e och 17:e juli.

De sas dock under programinfon att uttaget redan var klart - de visste redan vilka som var antagna... Kanske jag skulle ha legat på lite, och gullbett på mitt allra bästa vis om ett förhandsbesked...

Nåja, håll tummarna för mig.

Nu ska jag ge mig på målningen som är ett utmärkt sätt att skingra tankarna.

Förresten, de skrev om vår gårdsbutik Lavendeldrömmar i Eskilstunakurirens fredagsbilaga i dag.

Den ljusnande framtid är vår...

Kram på er alla =)

Japp, jag visste det...

2009-06-16T11:46:00.005+02:00

Nu är den här, äntligen - solen!
Underbar att få vakna till ljudet av fågelsång och barnens tassande steg utanför sovrumsfönstret: de hann nämligen med en studsmattetur medan mamsen slumrade mellan morgonvarma lakan.
Tvekade över om vi skulle äta frukosten ute, men luften kändes lite för kylig vid 9 för att sitta barbenta utomhus. Men nu njuter vi av vädret, den klarblå himlen är visst bara till låns några dagar vad jag har hört...
På mina ansökningshandlingar till högskolan har det skett förändringar... Nu står det inte längre Handläggning pågår inne hos Studera.nu, utan §nu verkar jag ha tillfallit en urvalsgrupp som heter DA och har ett meritvärde på 999...?! Jaha, ska man nu slita sitt hår en månad till för att fatta vad dessa kryptiska beräkningar betyder - för VAD i fridens namn ska detta stå för?
Jag ska besöka informationsdagen på MDH i eftermiddag. Vi får träffa studerande på de olika programmen samt se lokaler och annat. Ska bli jättekul att se allt live, får väl fråga någon studerad typ som verkar ha statistik som major om mina nytillkomna siffror och koder kan tydas som för- eller nackdel för min framtidsdröm...

Idag bjuder jag på en gammal goding... tydligen så gammal att den inte ens har en video??!!
Något somrigt ändå till er som har minnen från somnarnätterna på 80-talet. =)
Ha en underbar dag alla ni solstrålar där ute!

Snart så kommer solen...

2009-06-15T22:11:00.003+02:00

Man kan ju inte annat än hoppas i allafall. Så som det är ställt med väderleken just denna minut är ju som om det vore november - mörkt, kyligt och ett konstant duggregn... min själ blir nerstämd och jag vill kura ihop mig under täcket och tycka att livet är trist. Jag behöver verkligen solen nu, behöver känna de varma strålarna smeka min kylslagna kropp. Jag vill bränna nästippen och min övriga vinterbleka lekamen lite, ni vet så att det stramar en aning när man drar ihop skuldrorna... Jag vill kunna svepa ut en sommarafton, i den spegelblanka sjön som ligger stilla i en skogsglänta med sin ljumma famn och bara väntar. Virvla runt i det sammetslena vattnet medan solen går ner och myggen tittar fram. Ligga inlindad i handduken på gnisslande brygga och räkna klucken mot ekan. Jag vill sitta på trappen och lyssna på alla små fågelungar som lever rövare i bona om kvällen, då deras föräldrar sliter med att mata sina små. Jag vill vara tvungen att sova med bara ett lakan över mig, med öppet fönster och ändå vakna svettig och insnärjd då solen manar till morgonkaffepromenad i daggvåt trädgård.
Jag längtar så, var tog du vägen.
Tänk ändå så mycket sommaren betyder för oss stackars nordbor.
Kanske kommer den tillbaka lagom till midsommar.
Med krans i hår lockar vi ju med det bästa - sill, färskpotatis och jordgubbar...

Eros, Eros, Eros...

2009-06-13T20:27:00.005+02:00

Herregud, kan inte mänskan göra en NY låt snart nu. Hur många år ska han sjunga den där himla Piu bella cosa...??? Tröttnar karl aldrig på sig själv.
Har ju tv:n på medan jag sitter nere i mitt hobbyrum och sliter med datavirus och annat skräpgöra. Jag har just sagt Hej då till kära mor som varit här i drygt två veckor. Nu är det länge tills vi får träffa henne igen. Jag känner mig lite mera ledsen varje gång, man vet ju aldrig. Jag önskar så att vi hade kortare avstånd mellan oss, att jag bara kunde svänga förbi på en fika, eller att barnen kunde få träffa henne när de vill...
I allafall har jag bestämt mig för att ta en paus från allt och se lite film: Babel med Brad Pitt visas i kväll och jag har hört att den ska vara bra?
Tänker sitta nersjunken i soffhörnet med min chevréröra, mina tunnbrödkex och ett glas rött och fördriva ledsamheten med Brads vackra nuna... =)
Men just nu skränar stockholmarna på med sitt sommarkryss (i höstrusket) så skansen eller var det nu regnar som värst immar igen helt, och Eros verkar gilla sin egen gamla slagdänga så till den milda grad att han aldrig vill sluta sjunga den - eller har han ingen ny repertoar?
Ja ja.
Hoppas att ni har en fin kväll.
På måndag kommer solen tillbaka från sin semester.
Äntligen - ut ur dimman.

Som bonus får ni lite andra stjärnor... min gamla favorit Adam - han är bara helt bäst!

Mad world...

Nu ni...

2009-06-11T18:16:00.005+02:00

Vad tycker ni?
Efter tre dagars målningsarbete står skåpet äntligen vitt och underbart ute i orangeriet. Penseln har tvättats och lagts undan och nu återstår bara att klä insidan av dörrarna med spillet från den fina medaljongtapeten i vitt på vitt som vi har på väggen i vardagsrummet, samt fästa skir spets innanför glasdörren.
Skåpet blev precis så vackert som jag anat i sina vita nya kläder
Och tänk - jag kan nästan se ett litet imponerat leende på mormors från början tveksamma nuna....

Kram =)

Jag vet var skåpet ska få stå...

2009-06-08T23:36:00.006+02:00

...när det blivit vitt vill säga.

Med mormor mumlande besvärat i nacken har jag i dag slipat och tvättat mitt vackra skåp. Ni vet, det jag hämtade i Nyköping för ynka 200 riksdaler, vad är det med folk egentligen...
Min kära mamma är ju av den generationen som för sitt liv inte kan förstå varför man kan måla en gammal mörkbrun möbel vit, trots att den då får leva en liv som älskad, beundrad och framställd - ungefär som det liv vi alla vill leva. Inte behöva stå i skymundan: undervärderad och alltför klumpig i fula kläder.

Nej, här ska äntligen målas om för att sedan pryda sin väl valda plats med glans - äntligen få komma ur dammiga förråd för att inta nya utmaningar.

Så min kära mor får vackert finna sig i förvandlingen. Hon blir säkert lika glatt överaskad av resultatet som alla andra små harklande olyckskorpar... ;)

Jag såg henne minsann ute i orangeriet idag då hon frossade bland uppslagen i min nyss hemkomna bok Inred och dekorera ljust och lantligt.... Jag hörde henne mumla glatt över de broderade paradhanddukarna innan jag osedd drog mig tillbaka in i huset.

Minsta glädjebägaren stormar sig fram genom livet, lika nära till skratt som gråt. ler med alla tänder...

I dag var det sista dagen på dagis för min största tjej.
Kudden fick följa med hem med orden "nu behöver du den inte mera..." Lilla grynet känns stor, så stor. Jag kramade henne hårt vid läggdags, som om hon borde förstå hur fort tiden går, hur man ibland önskar att den stod still för ett ögonblick. Bara så att man hann med. Hann se.

Hon önskar sig en ny ryggsäck, ett pennskrin och en fin penna till hösten - till sexårs. Vill inte ha Bamseryggan längre - den är för småungar visst...
Absolut.
Hon vill lära sig läsa - på riktigt, övar ständigt.
Min lilla unge, liten som en sparv - alldeles nyss. Alltför länge sedan.

Förresten!
Ni har väl sett att vår gårdsbutik Lavendeldrömmar har fått en alldeles egen liten blogg?
Jojo men, riktigt kul. Nu får ni mina mammiga tankar för er själva igen. Känner att jag på sistone kommit lite ifrån mitt ämne - det jag vill att min blogg ska vara: min ventil för tankar och funderingar om stort och smått.
Kanske liite inredning också ryms ibland, eller hur?
Ni vill väl se hur skåpet blir när det är klart?
Titta in på Lavendeldrömmar när ni har en minut över. Vi kommer att hålla bloggen uppdaterad på nyheter och projekt i butiken, samt en hel massa annat matnyttigt! Länken ligger i högerspalten.

Nu ska jag gå och knyta mig. Imorgon ska vi ha mysfrukost med tända ljus, stekta ägg, yogurt, frukt och mackor för att fira vår lediga sommar som vi har framför oss. Sedan småpyssla och ta vara på sista veckan med lilla mormor vid vår sida.

Underbart.

Och kände jag inte att luften nyss blivit en aning varmare också...?

Kram =)

Sommarlov vi snart ska få...

2009-06-07T23:08:00.005+02:00

Jaha, då står sommaren i sin kyligaste juniskrud utanför dörren och huttrar. Väntar gör nu en lång och ledig sommar som torde bli min allra, allra sista underbara lediga mammasommar någonsin... Långa ljumma sommarmornar tillsammans med barnen vid frukostbordet - lugn och ro utan stress, aldrig behöva tjata om att skynda, skynda, nu är det bråttom...

Tänk jag har nästan glömt hur det var förr - livet - det skrämmer mig lite att bära på denna känsla av illusion, som om allt bara är en dröm som jag när som helst vaknar upp ur med ett ryck.

Jag har ju för läänge sedan berättat om mitt liv jag faktisk levde för bara sex, sju år sedan: då jag trodde att allt var kört, att jag skulle förbli ensam genom livet - ensam utan barn, jag hade ju dröjt alltför länge med familj och kände att allt var förbi, passerat, förgäves.

En smärtsam tanke då jag insett att mitt liv var utan värde för mig, jag kom inte vidare, och att jag bara vandrat runt runt i en cirkel som inte lett mig någonstans - mer än tillbaka till ruta ett...

Då plötsligt stod jag där längst ner på livets botten - ensam en morgon med teststickans blå streck i min darrande hand ropandes "mamma, här är jag nu..."

Jag blev verkligen mamma just där, då, i den sekunden. Min liv förändrades. Jag har aldrig sett tillbaka. Har nu glömt hur det var att leva innan.

Mitt nya leverne efter livets sista sommarlov...?

Men nu, efter i stort sett fem års mammaledighet, ska jag plötsligt försöka minnas igen. Vissa dagar är mitt sinne oroligt och skräckslaget då jag inte alls ens kan se mig själv där ute, bland vuxna och med en egen roll i världen. En annan roll än mamma. En roll som för första gången fått mig att känna mig stolt och med ett värde - jag är. Plötsligt ska det tas i från mig - känns det som i mitt hjärta...

Jag bävar inför denna nya resa: att hitta tillbaka till mig själv, den jag en gång var - och att lyckas sammanföra den ledsna och ensamma AnnaKarin, hon jag inte ens vill komma i kontakt med igen, hon jag gärna glömmer och fördriver, en sorsen och ledsam typ, med denna för mig någorlunda värdefulla mamman AnnaKarin.

Törs nu inte tänka på hur livet som vanlig vuxen ska te sig, hur fusionen ska fungera utan att det leder till härdsmälta och totalhaveri? Att få en arg kvart med barnen efter dagishämtning fram till läggdags.

Men alla ni andra där ute - ni ser ju för det mesta ut som om kombinationen kan fungera. Men inte blir det som jag har det nu - ingen klocka, inga direkta tider att stressa efter, tid att leka, mysa, lyssna till en pratglad femårings utläggningar om ditt och datt, göra vad vi vill en hel eftermiddag bara vi kommer ihåg glassbilen, ha all tid i världen att vänta ut en rasande treårings värsta stunder, bada vår ettåring precis så länge hon vill plaska runt i karet, laga husmanskost enligt konstens alla regler - med god paj till efterrätt, se en sen film utan ångest inför morgondagen, leva för mina barn...

Nej, inte blir det lätt. Att denna sommar känns som om det är den sista. Larvigt, kanske.

Jag tar till vara varje minut, njuter av varje sekund - lever här och nu! Jag bara måste.

Men snart måste jag se sanningen i vitögat, glänta på dörren dit ut. Lämna mitt sista barn till dagis.

Stå ensam med mig själv igen.

Helt såld...

2009-06-02T22:28:00.003+02:00

Bild från Country living.

Det är väl känt vid det här laget att gammelmamman - alltså jag - är totalt insnöad på den nötta och romantiska stilen.

Men jag vill absolut ha inslag och nyanser av andra färger också - bara de harmoniskt liksom håller sig bleka i bakgrunden och inte tar över.

Det är det slitna som fullständigt bedårar mig... trollbinder mig med sin patina och sin historia, när tidens tand har satt sina kärleksfulla spår i den en gång så perfekta ytan. Som i ansiktet hos en älskad gammal vän.

Att se och känna en annan människas närvaro - om blott för länge sedan - i de skavda kanternas sprickor. Kanske var hon som jag lika förtjust i att dra med en fjäderlätt fingertopp över den målade ytan. Kanske.

Allt annat känns själslöst och tomt. Intetsägande. Ovänligt. Snorkigt.

Jag är helt såld. Kär helt enkelt. Jag har fallit pladask.

Men ändå - vem kan värja sig egentligen. Jag bara undrar?

Natti natti mina vänner där ute! =)

Nött, nytt & naggande gott...

2009-06-02T16:10:00.004+02:00

Idag har det varit en riktigt höstruskig dag. Detta innebär dess bättre en innedag med levande ljus, pyssel och lek.

Denna vecka ska vi inreda vår målade loge till den hemtrevliga oas av skatter som är vår tanke.

Jag förtränger den gnagande ivern med att tillverka små vackra inredningsdetaljer till vår gårdsbutik Lavendeldrömmar.

Upphängningsbar kedja dekorerad med prismor och klämmor - redo att prydas med gamla foton och minnen, samt dekortvålar inslagna i gamla bibelsidor från 1800-talet och med ett handknutet spetsband kring...

Underbart roligt att bara göra sådant man själv vill ha runt sig i sitt hem. Personliga och handgjorda ting som enbart förskönar tillvaron.

Kram på er i regnet =)

Nu är vi färdigdöpta och soldränkta...

2009-06-01T15:01:00.010+02:00

I denna ljuva blomstertid... Kaprifolen står i full blom och sprider sin väldoft i hela grannskapet när det skymmer i horisonten.

Vi har döpt vårt sista barn - dopklänningen har fått sitt sista namn inbroderat, åtminstone med ett av mina barns namn... Förhoppningsvis går den väl i arv till mina döttrar.

Stor hjälper liten...

Ännu en tillställning i livet avklarad. Känns som alltid lite vemodigt men nu siktar vi in oss på studentfesterna istället... förutom alla barnkalas däremellan!

Jäders vackra kyrka räknas som ett av renässansens storverk i landet - väl värd ett besök om ni har vägarna förbi i sommar.

Bloggtorkan är lika förödande som solen utanför huset. Den klarblå himlen fullkomligt krackelerar i hettan och alla dörrar står öppna. En svag bris drar sin svala hand genom huset och naturen visar sig från sin allra bästa sida.

Mormor har anlänt och stannar ett tag. Hon har redan intagit sin favoritposition - på knä i rabatterna. Fint blir det där hon gräver sig fram. Livet prunkar och lyser skirt i sin färskgröna skrud - vi fångar dagarna in till sista ljuset vi midnatt innan vi stänger om oss och gör kväll. Underbart att leva mitt i detta.

Mormor med tre små prinsessor.

Allt annat har fått vila en stund, men nu drar produktion och övrig verksamhet igång igen.

Logen står och stampar - ivrig och redo för piff. Snart får ni se hur fint vi får det.

På tal om det så har vi ordnat en alldeles egen plats för våra fortfarande småljumma Lavendeldrömmar - titta in HÄR.

Vårt strax döpta hjärtegryn går här med papsen uppför kyrkgången.

Farmor och mormor.

Vi har en inglasad altandel med trägolv och en del under bar himmel med ett solljummet golv av sten. En oas värd sitt namn. Man kan dra upp alla väggsidor utom en så det fläktar skönt trots värmen.
Gästerna fick bästa vädret. Snart är kulissen vitaste vit. Naturen bakom känns som en tavla.

Nu spenderar vi vår mesta tid utomhus och njuter så länge vädret tillåter.

Hoppas att ni har det fint där ute i solen ni med.

Lika fint som jag, minst!

Kram! =)

Söta små skorpor i finaste burken... Och tävling!

2009-05-24T21:01:00.001+02:00

Det doftar lavendel - både ute och inne. Jag har bakat lavendelskorpor istället för att ägna kvällen åt en tråkig och överfull tvättstuga... Vi kommer ju att sälja lite smådelikatesser i vår gårdsbutik i sommar: skorpor, sylt och saft efter säsong och tillgång, och såklart också Lavendeldrömmar - de allra sprödaste ljuvligheter ni kan tänka er...

Men denna afton knaprar jag alltså skorpor så smulorna yr.
Ni missar väl inte tävlingen inne hos min vapendragare och tillika granne Jenny!
Hon syr ju sommarens lantligaste och mest romantiska tunikor i charmig stil och valfri färg - nu kan man dessutom ha chansen att vinna en av hennes eftertraktade skapelser.
TÄVLAR gör ni genom att klicka på bilden med självaste Jenny i fin tunika!

Medan Jenny piffar framför logen så pågår tävlingen till den 31:a maj för alla oss andra... =)

Nu ska jag göra en tidig kväll som det så vackert heter. En späckad vecka väntar och sömnen lockar med sin varma famn.

Go´kväll på er alla glada =)

Lavendeldrömmar...

2009-05-24T00:18:00.005+02:00

Nu är det på riktigt - skarpt läge med andra ord.

Vårt lilla lantligt romantiska hjärtegryn - vår lilla kantstötta snorpa - nymålad och piffad står hon där i sin vackraste sommarsärk och sjuder av liv, sprudlar av glädje och spricker av inspirationsvilja. En spröd liten dröm i vitaste vitt är född, varm och ljuvlig, modig och fylld av framtidstro.

Vi är stolta och släpper taget - nu är hon fri att ta sina första steg ut i livet - stapplande men rak i ryggen.

Välkommen till världen, vår lilla gårdsbutik Lavendeldrömmar.

Bloggfrossa...

2009-05-23T21:41:00.005+02:00

En lång härlig försommardag - så före sommaren den bara kan te sig här i Sörmland - har passerat. Med vind i håret, och vita tussar från maskrosorna som fyllde luften likt snöflingor i januari, svepte dagen förbi med alldeles för få timmar i bagaget.

Vi tog barnen med på loppisrunda, eller skattjakt som det hädan efter får heta, sedan målades och fejades det i den numera vita logen. Vi skapade rumslig gemytlighet även utanför logdörren för att ge ett så trivsamt mottagande som möjligt till de som månne bliva våra små kära kunder en dag. Entrérummet under den bara himlen gjordes av bockat armeringsjärn med rostad patina, gammal grind som en gång tjänat husets forna fru samt dörr med franska speglar och gisten gång. Dessa skatter får nu tillsammans med grönskande prakt i krackelerade krukor hälsa kanske just dig Välkommen till logen.

Tack snälla Tommy för ditt underbara kok...

Dagen avslutades i familjens famn ute på den soldränkta altanen tillsammans med en försmak av något av det svenska skafferiets allra skönaste fröjd - hemkokta insjökräftor med ostpaj och vitlöksbröd därtill....

En av mina finaste i sval turkos med ett hjärta av glas...

Nu ska jag tassa på tå in till mina underbara små och se deras fjäderlätta andetag segla bort med dem ut på nattens stilla och gungande färd, den som tar dem med på drömska resor genom prinsessland och trolletider - varsamt smeka dem över varma och sammetslena småbarnskinder och viska "Vilken tur jag har ändå som fått de finaste barnen i världen..."

Kram =)

Bloggtorka...

2009-05-22T12:12:00.004+02:00

Polkagrisar, polkagrisar, polkagrisar...

Just nu känns datorn slocknad där den står - ensam, moloken och ihopfälld - orörd och frånkopplad. Världen utanför pinnar på i samma envetna takt, med stirrig blick och med fingrarna trummande på instrumentbrädan.

Jag sysslar med annat nu, förverkligar drömmar om att stanna tiden och hinna njuta. Om än bara en smula, ta steget mot att fånga dagen - lägga den varsamt mot mitt bröst och känna värmen och kraften i dess andetag. Att leva här och nu.

Hos Lotta på Bråkmakargatan står dörren alltid på glänt...

Min tid är inte delbar just nu - min tid är en dyrbar gåva och spenderas In Real Life - full time.

Karlsson på taket har ett avundsvärt hus... Barnens glädje är oslagbar.

Förra helgen spenderades det mesta av tiden i rutschkanan hos Karlsson på taket... Och i resten av Astrid Lindgrens sagolika Värld.

Livet kan kännas slitsamt om man blott är dryga året... Skrindan vaggar sött sin gäst till ro.

Denna helg kläder vi logen i dess vitaste butiksskrud, går på loppisrunda med shabbig blick och äter svenska kräftor med Västerbottenspaj i det syréndoftande orangeriet...

Hoppas ni också har det bra där ute. =)

Örongodis...

2009-05-14T22:16:00.003+02:00

Har hittat en ny mysig plats här i den ofta kalla och snarstuckna cyberspace. Passligt nog heter stället också just Mysigt hemma!

Hemma hos Helena lyser flitens lampa med sitt hemtrevliga sken och man får lust att luta sig tillbaka och ta en kopp hett te ... Hon lottar just nu dessutom ut de mest charmiga och egenhändigt tillverkade örhängen till någon lycklig själ där ute.

Kanske det blir jag, vem vet?

Jag borde ju verkligen få byta ut mina hängen jag haft på mig sedan de inhandlades på en silverbutik i Uppsala år 2001 ... Jo, faktiskt. Jag tar av dem när jag tonar håret - that´s it ... Men jag hittar aldrig några som känns rätt - förrän NU!!!

Snäääällla, låt de bli mina...

Snäääällla, låt de bli mina....

Nu tar jag en liten paus i ett par dagar.

Håll er i skinnet nu och far inte runt här inne så ni har ner något medan jag är borta!

Kram och trevlig helg =)

Inspiration på pränt!

2009-05-13T09:56:00.006+02:00

Bild lånad från Inspiration i vitt.

I dag har jag mailat snälla Ingela på Inspiration i vitt för att vi förhoppningsvis ska kunna bli återförsäljare av den kommande boken "Romantiska Hem & Inspiration i Vitt" som snart anländer rykande het från tryckeriet!

Vi håller tummarna då den ska vara späckad med de mest fantastiska bilder och reportage från de allra vitaste hemmen som finns i stugorna runt om i vårt sköna gamla Svedala - och visar att vi svenskar också minsann vet hur de vitmålade skåpen ska stå...

Nog vill man väl ha den eftertraktade luntan på butikshyllan - och inte minst på nattduksbordet?

Nu är vi ju ganska små och färska som inredningsbutiksägarinnor, men vi har definitivt det brinnande intresse som krävs!

Nej, nu ska jag gå och måla lite söta hyllor. Sedan ska jag paketera tvålar på ett charmigt vis, shabba lite metallkrukor och fila på vår verksamhetsbeskrivning... Gud vilket fult ord, jag tror jag kallar det vårt hjärtegryn istället...

Kram på er alla och ha en underbar dag!

Snålblåst betyder innedag...

2009-05-12T13:41:00.003+02:00

En av våra egenhändigt tillverkade modeller...

... betyder att jag fått tid att pärla lite på halsband av spets och sötvattenpärlor i ljuvligt ljusa pasteller.

Det är så kul att få göra saker jag mer än gärna skulle använda själv. Min största kund blir nog jag själv i egen hög person. Men vi vill ju verkligen fylla butiken med ting vi själva suktar efter och drömmer om. Vår tanke är ju lite att tillhandahålla en helhet - en livsstil. Något för allas våra romantiska sinnen.

Igår provbakade vi också vad som kommer att bli lite av vårt signum. Smakade utsökt kan jag lova... =)

Jesus amalia, här lyser flitens lampa...

2009-05-11T19:50:00.004+02:00

Jag har tagit en välförtjänt paus från målandet och kastat mig in på den mera fromma banan - Madonnan, jag själv och det allra heligaste får sätta sin prägel på små inredningsdetaljer. Jag har lindat in och dekorerat stearinljus med lackstämpel och grovt snöre. Dessa kommer att finnas till försäljning vår gårdsbutik där vi kommer att blanda dansk-fransk inredning med gediget svenskt hantverk med patina.

Inom kort kommer vi att döpa vår loge.

Den får sitt namn under pompa och ståt och ett helt eget sigill som ska pryda alla tags och annat som berör butiken och dess innehåll.

Nu ska jag sätta mig och trä vackra pärlor på tråd och spets...

Kom ihåg - trägen vinner!

... och hörrni - Frid vare med er... =)

Fantomsmärtor...

2009-05-10T15:24:00.007+02:00

En dag ska all furu vara ett gulnat minne blott...

Vår stora lilla femåriga dotter har åkt till Skansen med sin kompis (och hennes mamma L och mormor I).

Jag känner mig amputerad - halv - stympad - som om hjärtat saknar en kammare, som om det värker i en kroppsdel som inte finns...

Vackra handtag på lådor som ska prydas med tänkvärda ord...

Det är första gången hon åkt så långt, och för en hel dag, ensam utan oss.

Vi är utan henne snarare då jag tror att hon lever livet där borta i fjärran bland vargar och småbjörnar omringad av glass, nygräddade sockerkringlor och säkerligen en och annan hästskjuts.
Vi andra som står tårögda kvar med handen vinkande mot det för blott en dag försvinnande barnet försöker roa oss så gott det går.

Mellanbebis irrar planlöst och ensamt runt bland lekstuga och studsmatta - lojt sparkande på kottarna i hennes väg - småmumlande för sig själv.

Detaljer med patina.

Jag målar frenetiskt på mina framgrävda skatter som gömts bakom år av dammrester och gammalt groll. Snart ska vi räkna in våra ting som ska sprida sitt vita sken i vår sopade loge.

Idag klipper vi också gräs och planterar frön i snålblåsten som slår i korsvimpeln så trådarna yr.

Mina fina koffertar ska få en alldeles egen plats här hemma. De har rest klart nu.

Snart kommer nog vår älskade dotter hem.

Jag tror jag ska gå en sväng uppför grusvägen för att se om de kommer...
Tänk att jag kommer inte ihåg hur jag levde innan mina små prinsessor kom till världen.
Livet har varit en enda lång resa hit. Ensam.

Nu får man leva med denna ständiga och stundom smärtsamma kärlek som förgyller men också förlamar.
Underbara älskade. Mina ledstjärnor på himlen.

Kvällsregn och fredagsmys i skön harmoni ...

2009-05-08T20:55:00.005+02:00

Jag stod under bolibompamönstrat paraply storlek small i kväll då jag vände det marinerade köttet på grillen. Stora ljumma droppar gjorde mig sällskap där jag stod så smal jag kunde under det begränsade regnskyddet. Inte gjorde det värst mycket för vi sitter ju torrskodda på altanen.

Underbar plats då regnet faller, smattret har en lugnande effekt på den mest fredagseftermiddagsstressade person - man skulle gärna slumra en stund därute.... Jag ska ställa den fina gamla kökssoffan - som min kära mor målat - därute, sedan när allt börjar vara redo för inredningens slutkläm. Då kan man ta sig en lur och lyssna till det fridfulla smattret av dropparna från de gråtande änglarna.

Syrenen blommar på altanen och sprider glatt sin efterlängtade väldoft...

Körsbärskvistarna i all sin prakt.

Nu ska vi titta lite på Panic Room. En sällsam historia som ger dagen en pulshöjande avslutning.

Min nya snygga vattenkanna ersätter en sliten och läckande grön tingest.

För det har varit en seeeg dag, känns som om jag inte fått något alls gjort. Men det behövs ju sådana dagar också ibland.

Smultronblomman tar sig i fönstervärmen med regntunga skyar som kuliss.

I morgon åker jag på inköpsresa till Nyköping...

Vänder hem när bilen är fylld av skatter... =)

Gammalt sirligt i potten...

2009-05-08T13:42:00.002+02:00

Ännu en tävling helt i min smak!

Denna står Anna för, hon med Hus på Landetbloggen, den ack så sköna...

Tävla kan ni göra här ni med, men kom ihåg - affischen är min min min, bara min!

Nu tävlas det igen - i stort och smått...

2009-05-08T11:55:00.008+02:00

Sparsamt med inlägg då all tid och kraft ägnas åt livet utanför - i solen, trädgården och med målarpenseln i handen. Jag arbetar ju som bäst med att förnya gamla fina saker som vi ska sälja i vår lilla gårdsbutik här utanför E-tuna i sommar. Känns underbart, smålurigt och tokspännande att få gräva ner sig till själ och hjärta i något så fantastiskt roligt - vägen dit är kantad av av glädjen som kommer av att man ägnar sig åt det man mest av allt helst vill - känslan av att våga ta steget överträffar det mesta!
Jag lever!
Jag har börjat nysta ihop mig själv igen. Sakta blir trådarna till en skimrande boll, vävd med förundran och största försiktighet.
Men jag lever.
Och jag finns där igen.
Äntligen kan jag andas.
Jag har tagit mig tid. Jag står ju inskriven i almanackan som ett viktigt göromål - och nu nyttjas tiden till fullo.
Svårt, så svårt att inte känna ett stygn av dåligt mammasamvete för att tankarna inte hela tiden kretsar kring andra, men jag finns ju jag också - och allt jag gör är ju för allas vår framtid. Det är lätt att tro att jag är självisk och ego - varför ska jag försvara mig?

Herregud hur gör ni alla andra mammor som ägnar er åt era drömmar eller bara vanliga saker som mest berör ert eget välbefinnande? Saker som följaktligen tar tid från annat.
Hur får ni det att se så förbaskat enkelt ut - när ni lever ert egna liv vid sidan om familjens krav och måsten? Får allt att funka.
Är ni lyckliga?

Är det mig det är fel på då jag har svårt att rättfärdiga egen tid - tid att var Jag.
Jag vill ju också vara lycklig, glad och känna mig stolt och att jag har en livsplan ...
Just nu känner jag vittring av allt detta, en ljuv doft som fyller mina näsborrar - det ger mig en aning om att jag gör rätt.

Rörigt, kanske ni tycker.
Men då kan ni tänka er hur det känns inom mig - rörigt är bara förnamnet, men jag känner mig tillfreds med livet mer än jag gjort på VÄLDIGT länge. Och det får vara min vägvisare - min intuition om att jag gör rätt. Jag kör på i ullstrumporna.

Snart sätter vi upp skylten på logdörren. Vår lilla butik får sitt namn på pränt - den dagen är mitt mål.

Gammalt örngott med monogram, rulle med spets och liten vacker påse kan vinnas hos Systrarna i Vitt...

Så nu tänker jag tävla. Inne hos rara Systrarna i vitt lottas det ut allsköns härliga ting som förgyller hemmet med sin prakt. Jag är med och håller alla tummar jag kan. Ni kan göra det samma!

I helgen ska jag hämta upp nya vackra föremål i Nyköping. Jag har fyndat lite på blocket och åker väl egentligen på inköpsresa - kanske jag kan dra av sådant i deklarationen hädanefter ... ?
Kanske göra en resa till den lagomt shabbiga franska landsbygden också - medan jag ändå kör runt i vår svenskaste mylla på jakt efter guldkorn från fornstora dagar ... eller åtminstone ta mig över sundet till våra chicaste grannar danskarna ni vet ...
Nåja, jag börjar i Nyköping - de gamla avskavda ekskänkarnas Mekka. ;)

Har ni tips på fina shabbiga ställen att handla på i Nyköping så tipsa mig gärna!

Allt är av intresse.

Uppsprucket och halvklart...

2009-05-04T13:35:00.012+02:00

Bild från Ellis Corner. Tavlor med vackra motiv. Fotograf Martin Wallgren

Att få vakna med regnets gråa sken utanför sovrumsfönstret är inte något vanligt förekommande denna vår. Mest har det varit solen som uppmanande och med ivrig blick knackat på rutan med sina finlemmade små fingertoppar - just där i gryningen, då världen ännu känns en aning tom och tyst.

Denna dag får själen vila en stund extra mot den ljumma kuddens avtryck.

Bonden har den senaste tiden vandrat med tunga och stövelklädda steg längst sina odlade marker, och på knä försiktigt rört vid den torra jordytan med sina valkiga nävar - nästan kärleksfullt. Han står under trädet borta vid dikesrenen nu och ler, med traktorn parkerad intill. Hans levebröd får näring och livet spirar på nytt efter en hel natts efterlängtat regn.

Vi får andas frisk och klar luft då vi springer i gummistövlar för att hämta posten. Tidningen känns porös och fuktig i ena hörnet: men vi har ändå ingen tid att läsa den riktigt, så den hinner torka.

Mellan molnen kikar solen fram - hon sträcker ut sin varma hand och lockar till lek och stoj.

Vår mellanbebis är lite krasslig, livet tär hårt på en ömsint treåring och hon gnyr lite febrigt under mitt täcke. Vi håller hårt i varandra och hennes ögon är djupare än vanligt då hon svarar att hon mår bra idag...

I orangeriet tronar våra skatter till vår lilla gårdsbutik - nymålade och med ett nytt liv framför sig: förskönade, återskapade och framburna med känsla ska de stolt inta sina platser i den gamla logen. De får ta plats till allmän beskådan bland spetsar, minnen och nostagi. Åter få bli älskade för sin patina - och för sitt berättande av historier som viskats i förtroende öron av pressglas och bästa nysilver.

Få nya hem att pryda.

I dag spacklar jag sprickor i fasaden, dammar av gamla livsdrömmar, berättar sagor i mossan och håller mitt hjärtebarns febriga händer i mina regnsvala och färgstänkta i renaste vitt.

Underbara älskade.

Én Gry og Sif finns hos Ellis Corner. Nu får vi vänta ett helt år på Påskharen med stort P...

Belöningens sötma...

2009-05-02T22:13:00.003+02:00

Har jag visat mitt olivträd - nej, trodde väl inte det.

Det är min belöning för väl utfört högskoleprov. Min dagslånga sittning på skolbänken resulterade i hela 1,4 poäng. Jag är mer än nöjd, och har nu en god chans att kunna ta mig in på högskolan. Jag insåg själv då jag höll resultatet i min hand - på väg från postlådan - att än finns det en och annan slipad kniv i lådan, hissen går åtminstone halvvägs upp och lamporna lyser faktiskt i så gott som alla fönster... =)

Hoppas, hoppas nu att även arbetsproverna går hem hos bedömarna...

Lavendeln sprider sin lugnande doft.

Jag belönade alltså mig själv med ett fredens träd. Ett stort vackert olivträd vars fula plastkruka jag klädde in i juteväv som bands ihop med ett grovt snöre. Bredvid, i skuggan, står min ängel med fågelbadet och min stora franska liljeskulptur.

Han är väldigt rar den lille rackaren där han står med lite generad blick.

Några vippiga fjärilslavendlar fick också följa med hem som sällsamt sällskap.

Lite funderar jag ju på hur det hade kunnat gå om jag bara kunde räkna ut en ekvation och ställa upp en trappa också... Lite bara...

Jag känner mig klok och stolt över min gamla hjärna.

Tänk ändå.

Törs man hoppas.

Sommartid...

2009-05-02T21:02:00.005+02:00

Äntligen har mina pellisar fått nya skor...

Nu råder klena tider för bloggen - som definitivt är en något väderberoende hobby här hemma. Jag har ju skrivit här hela vintern, startade förra hösten, men nu tryter tiden jag vill sitta inomhus. Såklart tack vare det underbara vädret - men sommaren bjuder ju på så ofantligt mycket mera än att sitta och häcka framför en laptop... Eller hur?

Smultronen solar sig, nyplanterade och glada. Barnen väntar redan ivrigt på första skörden.

Gör dock mitt bästa för att finna tiden bland omplanteringar, snickerier, kubbturneringar, utelek och kvällsittningar i solnedgångens förtrollande stund.

Alldeles snart blommar mina syrener som står i mitt blivande orangeri.

Ikväll har vi invigt den nya grillen som vi ersatt vårt gamla slutkörda klot med. Kändes himla proffsigt att stå och vända fläsket i eftermiddagssolen på ett sådant flott matekipage.

Smakade alldeles utmärkt också då jag använt en ny glace med ananas och chili.

Vårt arbete med butiken i logen fortsätter med målning och andra förberedelser. Det kommer att finnas en hel del väl valda inredningsdetaljer med lagom sliten charm. Vi planerar och pysslar för fullt, allt för att göra vår tanke på den lantliga romantiken till en livsstil - en helhet.

En väldigt fin liten porslinsbricka med kant. Helt rätt för mig. Lite pressglas och en användbar form för både bakning och dekoration.

Välläst och älskad, tummad och from. Jag hittade några pressade blommor från svunnen tid - någon sparade ett minne blott.

Denna femarmade skönhet står inför förvandling värd att skådas.

Några av våra guldkorn till försäljning.

Så roligt, så roligt att fixa och dona - och vi hoppas så klart att det kommer att märkas då logdörren öppnas på vidaste gavel.

Ett glas vitt i sällskap med solens sista suck denna strålande dag. Skål på er alla mina små läsare.

Skarpt läge...

2009-04-29T22:47:00.002+02:00

Nymålad, men ännu inte shabbad, står min fars gamla byrå på plats igen. Jag fortsätter att leta franska strofer i min vackra bok - strofer som ska pryda väggen ovanför tillsammans med porträtten på mina underbara älskade.

Efter att ha stött och blött, vridit och vänt, funderat och resonerat, vägt för och emot, ditten och datten, tagit tjuren vid hornen samt målat kors i taket har planerna på Den Lantliga Romantiken som butikskoncept gått över i SKARPT LÄGE.
Nu har vi kommit så långt att vi näst intill spikat ett öppningsdatum i agendan.
Den gamla logdörren står öppen någon gång efter midsommar - med mig och grannfrun som glada värdinnor i vår lilla lantliga kuriosabutik där tidens tand satt sina spår. Kanske det kan bjudas på ett tilltugg eller två när vi klipper bandet till vår darrbenta livsdröm.

Nu tror ni väl att jag rökt häxpipa så här lagom till valborg - men nej då, detta är dagens sanning.
Vi slipar nu vidare på idéerna rörande vårt väl valda utbud som kommer att bestå av speciella och personligt utvalda föremål som små möbler och dekorativ inredning, spetsprydda textilier och andra guldkorn - även vår egen design och tillverkning - som kan förgylla vardagen för oss alla som fallit pladask för den dansk-franska stilen i vitaste vitt. Vi tror stenhårt på att ta till vara och förnya gediget hantverk - att tillhandahålla ett helhetskoncept där känslan av nostagi får ta plats. Erbjuda vackra ting till hemmet som hjälper till att skapa en rofylld oas i vår annars så stressade vardag.

En plats att njuta.

Och ta en kopp kaffe med dopp i bersån.

Skarpt läge var det.
Nu kör vi.

Holy Moly, Mrs Macaroni....

2009-04-29T19:09:00.006+02:00

Nu står det en dam i mitt hem. En dam som kom i ett fint paket från fina Home No. 1.
En beundransvärd dam som det skrivits löpmetrar om. Som upphöjts till skyarna för sin renhet och jungfrueliga uppenbarelse. Som sedan årtusenden har skådat ner över oss förvirrade lamm med sin väna och empatiska blick. Vi har tillbett, beundrat och offrat för denna mödrarnas moder - Jungfru Maria, Den Heliges moder - Madonnan själv.

Denna dam pryder nu även mitt hem.

Och nog omger hon sig med en känsla av kärleksfull omsorg där hon står ömt med sin lilla Jesus i famnen.

Jag får nästan något religiöst i blicken.

Eller är det dåndimpen som svider i ögat. ;)

Tävling...

2009-04-28T10:13:00.008+02:00

Kanske det blir min första Madonna i mitt hem under förvandling. En vacker skapelse från Jeanne dÁrc living lottas ut inne på bloggen Ljuvliga Liv.

Klart att jag tävlar. Hon skulle trivas fint ute i trädgården bland lavendeln.

Andra sköna ting att vila ögonen på står i finskåpet. Bland annat härligt lavendelsocker från Nea Nobelles Hus.

Idag fortsätter målningen av möbler.

Jag har också hunnit med att piffa lite på köksbänken där jag nu samlat mina cremefärgade köksredskap - kaffekvarnen och hushållsvågen...

Barnen är hemma idag så det blir mycket lek och stoj i gröngräset. Värst bara med alla jädra fästingar - nu har ju den stora krypletningen innan sänggående börjat på allvar.

Usch och fy.
Har ni vaccinerat er?

Hot stuff...

2009-04-27T23:03:00.009+02:00

Vilken dag! Termometern tangerade nära på trettio grader i "orangeriet" - trots korsdrag och persienn-nerdragning. Ute värmde luften med sina modiga 22.

Barnen svettades och gnydde, ovana inför den heta anstormning vädergudarna tillhandahållit dagen till ära. Vi drack saft och åt bulle i skuggan av markisen.

Studsmattan gapade öde, tvätten på linan fladdrade snustorr och humlorna verkade mera förvirrade än vanligt då de körde sitt kamikazerace innanför rutorna.

Jag har börjat förvandlingen av min fars gamla fula byrå. Han snickrade ihop den under sin skoltid någon gång i början av 40-talet, så jag vill gärna ha den kvar där jag kan dra med handen längst sidan och minnas min fars livslånga intresse. Så nu blir den vit och vacker. Den ska prydas av mormors gamla spetsduk och andra sköna ting. Ovanför ska barnens porträtt hänga tillsammans med några väl valda ord - kanske något ur min franska ordbok...
Eller med latinets trolska charm - Ab imo pectore... av hela mitt hjärta.
Ni kanske har förslag på en liten strof om oändlig kärlek? Skriv!

Jag har även lagt ut lite krokar efter andra möbler att piffa. Gamla tunga och prydliga linneskåp som rymmer allt en trebarnsfamilj kan tänkas behöva gömma på pappersklädda hyllplan från svunnen tid. Livet blir så mycket snyggare att se på - att omge sig med.

Våra planer smids det vidare på, mina och grannens. Livet känns spännande och fullt av möjligheter, underbara vänner och lyckliga och friska barn.

Tänk så det kan bli ändå.

Om man bara vågar.

Fula fiskar lurar...

2009-04-27T12:01:00.010+02:00

En skriverska av dignitet har besegrats.
Tillfälligt och sårbart.
Förhoppningsvis.
Dagens inlägg berör Gabriella Norberg som skriver på bloggen Fyra Gryn.
Finns HÄR på Allt om Barn.

Nätet, internätet, ligger skamfilat i luften och sveper i vinddraget. Sveper och svävar över oss uppkopplade satar som inte ont anande och med rent mjöl i påsen njuter av förmågan och tillgången till hörsamhet - att inte vara ensam med sina tankar. Att kunna få vara synlig men ändå inte. Att få vädra orden som legat i dammiga lådor - bortgömda men ivriga inför vind under seglen. Ord att dela med sig av som skatter till alla de följande. De som tar sig tid. De som kanske uppskattar ärlighet och kärlek av rent slag. De som kanske tycker om. Vi som inte behöver sparka på andra.
Små skatter som gnistrar när solen kommer åt, äntligen får de varsamt den allra vackraste platsen på nerslipade kobbar vid saltat hav.
Nätet bär med glädjebud dessa skatter längst ordflätor som bildar bäckar - ouppdämnda och fria från tankens kedjor - redo att stå på egna darrande ben.
Vi sitter ovetande och naiva vid den lilla porlande bäcken, bara en bit från den slitna kobben, och ser slemmiga trådar slingra sig, smutsa ner och förstöra.
Dessa elakartade inslag som undviker att fångas upp av nätets allra grövsta maskor. Försmådda och stinkande står de ogästvänliga och lutar sina snikna nunor i förakt. Dessa oönskade inslag vill lägga sorti över det vackra, det enkla och oförstörda, de föraktar den glittrande glansen i ordskatterna och viger sina taniga liv åt att söndra, tro sig härska - hata - spy galla - gömda bakom sina identitetslösa uppkopplingar, de som värnar om integritet bara för baktankens skull. De ovärdiga. De med falska vänner vid sin sida.

De besegrar och sveper bort de allra känsligaste orden, sveper ner dem tillbaka in i skuggan.
Kvar står vi som njutit, längtad och lyssnat. Kvar står vi vid en sinande bäck där porlandet tystnat.
Kobben känns tom och kall.
Öde och ful.
Som alltid.

Fynddag i sommarvärme

2009-04-25T20:12:00.015+02:00

En fullkomlig dag. Dessutom miljövänlig, fan tro´t.
Recycle is my kind of fun.
Äntligen kom jag mig i väg på Lindenloppan som den så vackert heter.

En stor loppis som äger rum ett par gånger per år. Ett Mekka för de återvinningsfrälsta.

Här i Eskilstuna har vi annrs bra med välsorterade loppisar - en del enorma med i stort sett bara barnkläder och leksaker med ett gediget utbud och en vida spridd kvalitet mellan borden - Parken Zoo är då platsen för skådespelet, höst och vår. Lindenloppan har ett mera allmänt utbud och nu tog jag mig äntligen tid att sälla mig till den stora skaran besökare. Jag var relativt tidigt ute tyckte jag då klockan bara var strax efter 10.30, men loppisen börjar vid 10 och då har kommersen redan varit igång ett par timmar. Ni vet, uvarna - de världsvana samlarna och vidaresäljarna - hänger ju på låset redan vid sjubläcket för att hinna plocka russinen ur kakan ...

En svensk-fransk ordbok, skolupplaga tryckt 1912, aldrig öppnad, en riktig ordskatt, 30:-

Dagens klipp av alla klipp, en gammal kista med metall- och trädetaljer, lås och innertyg, 50 - JA ni läste rätt, 50 riksdaler. Jag prutade inte ett öre då jag redan kände mig som en diligensrånare där jag stod i mina Tizzlatofflor och frustade av lycka över mitt kap.

Känslan var som att kliva in i en godisbutik. Jag fick fynda redan vid det andra bordet. Jag siktade dagen till ära in mig enbart på saker som förgyller hemmet, och kanske då främst mitt framtida orangeri.

Eskilstuna är vida känt för sina beundrade vardagsföremål. Jag fick sex fruktknivar med tonat vita skaft i originalkartong, 40 raka spänn. Bakom skymtar ett annat uppskattat föremål: en gammal glasbricka med inlägg och målad dekor, prutade till 40 riksdaler.

Kan man annat än älska dessa äldre damers välstrukna och prydliga bord som dignar av gamla spetsar, manglade dukar, broderade tavlor och tjusigt pressglas. Mycket skräp måste ju också ögnas - man kan ju inte låta något gå obemärkt förbi då det kan resultera i att man missar guldkornen.

Samma dam med finfina saker fick även stoppa dessa föremål i påsen min: kristallskål och spetsdukar. En tjuga för skålen av gammalt snitt. Två ljuvliga spetsdukar - broderade och stora för 30:-/st.

Ett av dagens största klipp: en gammal tjusig och fungerande hushållsvåg tillverkad här i Eskilstuna på tiden när det begav sig, 60 riksdaler... Jag blev nästan tårögd av prakten - nostalgi på högvarv.

Medan sommarvärmen utanför den proppfyllda isladan tangerade tjugostrecket fyllde jag påse efter påse med sköna ting. När jag hade båda händerna fulla av gods kände jag mig färdig och möttes upp av ivrig familj. Tänk, då hade jag fått botanisera själv i över två timmar. Lite tid för en del - lagom och tillräckligt tidsåtgång för en hökögd och snabbscannande supershopper som jag själv tycker mig vara (ibland i allafall). Men tänk ändå så mycket vackert man kan få för inte ens trehunda spänn ... Och då är det dessutom något som någon annan trött själ har ratat i sin svagaste stund.

Resten av dagen spenderade vi här hemma i solen, vid grillen och vid ostkroksskålen.

Största My little Ponyhästarna fann jag på ett överbelamrat bord i sista stund, då mina påsar redan var överfulla. Men vem kan säga nej till dessa skönheter - för en femma styck? Inte jag. Och inte mina döttrar.

Nu sover barnen - brunbrända efter en strålande dag och glada över sina finfina loppisgåvor i form av tjusiga hästar med glittriga manar i regnbågens alla färger. Och med tänderna fulla av snaskrester efter en lördag sannerligen värd namnet...

Nu ska jag dra mig tillbaka till det blivande orangeriet med ett glas rött för att njuta av dagens sista suck.

Morgonstund har guld i mun...

2009-04-24T08:45:00.007+02:00

Vilken helt fantastisk morgon.

Solen gassar redan upp termometern till hela tjugoåtta grader i solen - var ska detta sluta?

Vacker mossa täcker betongkanterna kring min örtagård som nu börjat vakna ur sin vintervila. Gräslöken spirar.

Måhända i solstolen med en god bok... =)
Men klockan är inte nio ännu och än återstår många morgonbestyr innan familjen kommer sig ut. Ungarna har redan hunnit studsa studsmatta - om än i pyjamasarna - till synes helt utvilade efter en relativt vandringsfri natt.
Jag la ner penseln när horisonten övergick rosa.

Igår kväll målade jag gamla avlutade fönster - piffiga och shabbiga - som ska hängas upp som dekoration i mitt framtida "orangeri". Har ni hört den förr? Jodå, jag har ju bestämt mig/oss för att köra den vita lantliga stilen fullt ut, och detta innefattar då således även vår inglasade altan på 7 gånger 7 meter. Mycket färg går det åt, men allt kommer åtminstone ur samma hink med tonad vit Servalack. Matgruppen ska vi spraymåla med oljebaserad färg. Känns enklare än att stå med pensel på tusen smalsmala ribbor -nu ställer vi hela rasket på ett underlag och vips...

Jag har också målat klart den gamla stringhyllan med tre hyllplan och två lådor under den lägsta hyllan, plus lite annat smått och gott.

Skönt att plocka fram sakerna istället för att de står oönskade och småfula i en skrubb någonstans och snyftar.

På tal om vackra ting så är det pysselkväll hos grannen ikväll!

Ljuvliga och värmande vänner - från Ateljé Margaretha.

Äntligen, då vi varit smittbärande lite till mans i byn och fått skjuta upp vår egentid ett par dagar. Nu blir det handledsvärmare, pärlor, spetsar, Chevré, och om orken skulle tryta ett glas Sherry i skymningen? ;)

Tills dess blir det en riktig utedag - picknick i soldränkt skogsbacke, lunch ute på alta... jag menar i orangeriet, lek och bus, gödsling och genomgång av rosor, samt lite krukplantering ute. Barnen gillar ju att sätta frön. Jag ska passa på att ta in några kvistar från körsbärsträdet och sätta i en hög vas. De är ju helt bedårande i sin enkelhet.

Hoppas ni kan njuta av dagen ni med.
Kram på er mina läsare!

Charmörer och andra glädjespridare

2009-04-22T14:33:00.005+02:00

När man tar sig tid så här efter en veckas bloggfrånvaro, och botaniserar runt bland favoriterna hittar man än det ena än det andra. Små skönheter som lätt förgyller det allra glåmigaste och tröttaste vardag.

Istället för att putsa vinterskitiga fönster på altanen drömmer jag mig bort bland saftkalas, kanelbullar och förkläden inne hos Broarne - en annan nätfavorit klädd i lantlig stil med lite slitna kanter. Där har jag dagen till ära fått låna de flesta bilderna till detta inlägg.

Nedanför ser ni glada och spralligt gammeldags saker i modern tappning, från Rice.

De är duktiga de där danskarna. Blir nog många stopp under vår planerade Danmarksresa 2010.

Tappvänliga vinglas för småbarnsfamiljen.

Disken kan också den bli till ett rent nöje!

För att kunna uppnå rätt balans på livsingredienserna väljer jag gärna denna turkosa dröm.

Medan jag sparar till äkta vara - en antik fransk KIRKESTAGE från Camelot, ni vet ... danskarna - njuter jag av den här turkosa charmpricken.

Här under ser ni The Real Deal från Camelot. I Like!

Såja, då har vi piffet till altanen utstakat. Ett fyrverkeri i färger.

Eller kanske jag bara målar väggarna vita ...?

Lantlig romanik.

2009-04-22T11:10:00.010+02:00

Jag försöker med hull och hår verkligen anamma en livsstil med forna anor.
Här hemma bakas det bröd med anis och färskstött fänkål, Mårbackapelargonerna står på fönsterbrädan och Tizzlatofflorna samsas med de grovstickade benvärmarna.

Vackra och charmiga ting vinner med hästlängder före vår nya tids maskintillverkade krafs - helt utan personlighet. Ett liv där vi många gånger tvingas in i fållor vi sedan ägnar resten av vårt leverne med att försöka komma ut ur.
Allt stöpt i samma mall - både människor och förmål - känns som en förlegad inställning till livet. Jag är säker på att vi alla är olika och bär på en hel massa egenheter som borde få utrymme i vår stund på jorden. De borde få slippa stängas in och gömmas bort för att skapa alldaglighet och en falsk känsla av tillhörighet med den stora massan.
Nej tänk så underbart om vi alla kunde våga vara oss själva, precis som vi vill.
Tänk om vi fick den möjligheten - jag tror vi alla skulle vara lyckligare om vi gavs chansen att påverka hur vi lever.
Wonder Who sprider skönhet med sina handgjorda ljuvligheter. En poncho helt i min smak - mohair med spetsar och brodyr. Gitte Lyng är handarbetarnas okrönta drottning. Titta in HÄR får ni se mera.

Jag väljer hellre lugnet före stressen när det gäller boendet. Jag uppskattar att kunna låta mina barn springa ut i gräset och försvinna in bland hallonriset med ett tjut, jag älskar att se glädjen i deras unga ögon då de berättar om myrorna i stacken, eller då de lekt i timmar uppe i skogen och fått avsluta det hela med en picknick i solen med mossan som filt.
Nu har jag lyckan att kunna leva så här, att varje dag få se solen gå ner över gärdet efter en lång och ljummen vårdag. Det är inte alla som varken får eller kan.

Med detta lugn jag omger mig med följer på något sätt en hel livsstil. Plötsligt finner jag känslan av ro då jag strosar runt huset på kvällen då barnen somnat, med en kopp thé i handen och sekatören i den andra. En stillhet som främjar tanken, en stillhet som skänker harmoni i min oroliga själ. Jag tar mig tid att verkligen se.

Nåja, flummigt kanske ni tycker, svårt att förklara kanske men jag ser omgivningen i ett klarare ljus - ett nytt ljus. Vill verkligen bara omge mig med vackra saker som får mig på gott humör - Ni kanske minns mitt finskåp, det är väl en bra beskrivning på det hela. Hela livet borde väl kunna vara ett FINSKÅP, ni vet där alla ens käraste skatter står gömda, men istället så lever man mitt bland sina kära utvalda ögonfröjder - en vardag i ett finskåp, det ni. Allting är ju ändå förgängligt och är till för att användas.

Vi har ju tankar på många vackra ting jag och sömmerskan Jenny. En hel brusande fors av idéer som skulle förgylla varje vardag för alla och en var.

Vi smider och ränker på hur, var och när.

Vackra pärlor som inspirerar hos Silke. Titta in HÄR.

Närmast på tapetet står det skrivet pärlor. Rader av de mest utsökta pärlor som ska sättas samman till bländande skönheter. Skulle egentligen starta en gammeldags syjunta - ni kanske kommer ihåg sådana som den äldre generationen levde för. En egen stund. Då de fick utlopp för sin handarbetskreativitet på ett fantastiskt sätt - samla kloka kvinnor till samtal i kombination med skaparglädje. Bara goda ting kan spira ur en sådan samvaro.
Då kan vi verkligen snacka om Mental Coaching på högsta nivå.
För nog är det väl något vi alla saknar? Tid att sitta tillsammans och dryfta livets alla sidor. Skapa förtroende hos andra och både kunna stötta och stöttas.

Ett gammeldags bollplank.
För modern och fortfarande livsviktig feedback.

Men ofta finns det aldrig tid.

Tycks det.

Vi sitter hellre ensamma på kammaren och funderar utan att få något svar.

Trivs ni med ert. Drömmer ni er bort. Tar ni chansen att forma era liv. Är ni modiga och vågar om ni kan. Törs ni bryta mönstret, den säkra och invanda banan?

Nu ska jag försiktigt rota runt bland mormors gamla spets och förgylla lunchen med en stund i solen, innan jag går på i ullstrumporna igen.

Piffet i det yttre rummet.

2009-04-21T14:16:00.004+02:00

Medan jag sorterar det inre rummet - mig själv - så piffar jag i det yttre. Vi har en gigantisk inglasad altan som bjuder på en vidunderlig utsikt över den sörmländska jordbruksbygden. En mylla i ständig förändring skiftar nu i sin skiraste och mest grönskande kulör.

Jag ser rummet som en oas att njuta av - då kvällarna är ljumma och solens strålar letar sig in. Här sitter jag med fötterna uppe, tillsammans med en kopp thé och en bra bok på kvällarna då bara skogsduvorna purrar piffvänligt i backen.

En stressfri zon med plats för mycket skratt då andan faller på.

I framtiden blir rummet vitt med svepande tyger och en stämning av luftig stillhet.

Kanske har ni finfina förslag på piff?

Tar emot allt med hull och hår!

Den som kommer med det bästa tipset bjuder jag på ett glas rött vid nyinvigningen. =)

Tankesortering och uterumspiff.

2009-04-21T13:57:00.003+02:00

Min hjärna spatserar på kanten till en avgrund.
Mitt hjärta värker av krävande kärleksförklaringar.
Jag ropar, skriker, bönar och ber. Jag gör det med stängd mun, förvriden i ett förtvivlat leende.
Min resa. Vår resa. Staden som formade mitt halva liv.
Hela mitt liv fram till nu. Nu är jag inte ensam på min färd.
Resan till min gamla hemtrakt kantades av vemod och sorg över en svunnen tid. En tid som är utom räckhåll, människor jag inte längre når, inte kan stödja mig mot. Jag fick nu luta mig en stund, luta mig i ren utmattning och med en varm hand strykas över håret, och jag hann för ett ögonblick sluta mina gråtna ögon. Längta hem. Efter något som redan skett.
Resan tyngde mig och fick mig ur balans.
Gav ingen rast eller ro - bara ett pulserande saknande, en ständig längtan bort. Vardagen som en instängd fluga under ett glas. En bitter eftersmak.
Ingen förändring - inte hos makthavarna - de som bor i mitt hjärta. De som borde höra mina rop och se min saknad, visa tålamod och förstånd då jag saknar.
Min saknad efter mig själv - denna bortglömda och avlägsna själ.
Hur ska jag hitta balans i mitt liv, bli kvitt min besvikelse - min vrede som blivit min ständiga följeslagare. Min parasit som förtar.

Jag skriver in mig själv i min kalender under saker att göra. Jag börjar där.

Ormgrop och spindel-ludd ...

2009-04-16T20:22:00.008+02:00

Lånad bild

Snön har dalat hela dagen, blöt och tråkig - ni vet då den nästan hunnit smälta innan den når marken. En alldeles perfekt norrlandsdag att avnjutas på Tropikhuset i Holmsund utanför Umeå. Massor av läskiga creapy crawlies av skilda slag: ödlor, ormar, spindlar och silkesapor med nyfiken blick.
En orm så vacker att man skulle kunna tänka sig förgylla hemmet med denna ömsinta skönhet. Eller?

Barnen sprang runt och vi hade riktigt roligt. En spännande visning av småkryp som en decimeterlång kackerlacka, skorpioner och fågelspindlar.

Och ni må tro barnens beundrande miner då mormor fick hålla den stooora pytonormsmamman tätt slingrad runt sin arm.

Och kan ni tänka er att larviga jag vågade stryka med ett darrande pekfinger över den silkeslena bakkroppen på fågelspindeln som togs upp ur kartongen ...

Jättekul dag som avslutades med kaffe och karlsbaderkringla, gott thé från den lokala handeln, en påskkärring på rea och ett underbart kroppssmör från Bodyshop - Moringa.

Hoppas ni har det bra, och har överseende med mina sparsamma inlägg. =)

Stortrosornas paradis ...

2009-04-14T17:14:00.007+02:00

Idag blev dagen SD - Stortrosans Dag.

Jag har kastat in handduken - gladeligen och med lättat hjärta - och härmed låtit sista motståndet falla: jag har blivit med stortrosor. Ni vet kanske inte vad detta betyder men kort och gott kan det väl sammanfattas med att arslet äntligen får den plats det förtjänar.

Att efter flera år gått och dragit upp, och sedan ner för att åter igen dra ner, åt sidan och helt sonika till slut fått finna mig i att ha ett stramt tygstycke löpande tvärs över min ändalykt. Obekvämt och utan känsla av klädsamhet drapera den minsta lilla del av ändalykten som numera är mer än en å en halv decimeter hög, eller lång eller vad man nu ska säga om en ända?

Bara att finna sig i hur verkligheten ser ut och ta tjuren vid hornen. Skita i alla de små slamsor till trosor som knappt täcker krackeleringen utan bara lyckas ställa till med förtret och irritation. Man har ju annat att hålla reda på än var fan underbyxorna börjar och slutar.

Nu strosar jag runt i trosor som minner om mormors, men ack så nice. De är prydda med spetsar och rosett, rosenband och stretchig figur - långt från larvigheter uppsydda till tolvåriga smågrabbar ... Så förkastligt att låta sig förnedras av storleksmaffian, denna kvinnoföraktande och anorektiska mobb som gör allt för att får mig att känna mig opasslig, tjock och ful i deras skitkläder som aldrig passar en kropp som varit hem åt tre barn. Nu vill jag bara känna mig snygg, lycklig med en trosa med tillräckligt mycket tyg för att täcka ett kvinnoarsle av normalt sittvänlig sort.

Här i Umeå skiner solen från en klarblå himmel. Vi har spenderat två timmar på välsorterade och spännande Myrornabutiken. Jätteroligt att botanisera bland allsköns gammalt avdankat husgeråd och kappor, kråsblusar, damhattar och klackskor i lack. Hittade tyvärr inte det där riktiga vrålfyndet så jag köpte bara en fin liten resväska till Lillmormor att ha alla sina småsaker i, hon älskar ju så att plocka i och ur, i och ur.

I morgon ska vi ta en förmiddagstur till Leos Lekland och låta barnen springa av sig. Vi har haft ett rätt besvärligt dygn medan barnen hunnit i kapp i tiden. Resan ställde vardagen lite på kant med sovtider och annat, men nu hoppas vi att allt så sakteliga faller in i sin normala rytm.

Vi längtar hem vissa stunder, och andra stunder letar vi Västerbottensgårdar med 70 kvm kök till salu. Mitt hjärta värker ständigt efter den gamla hembygdens trygga famn.

Och jag ska nog på ett eller annat vis hitta en stund för mig själv ... =)

Resa genom tid och rum ...

2009-04-13T09:20:00.014+02:00

Nu har vi installerat oss hos vår käraste mormor i Umeå.

Efter en lååång bilfärd genom vårt vackra land anlände vi i gårkväll efter 10 timmars resa.

Sverige visade en av sina finaste sidor med kusten som numera är ett arv till världen med sin storslagna skönhet.

Gröna åkrar i söder och femton grader plus i luften.

Första fikapausstoppet gjorde vi i Tönnebro norr om Gävle. Frusen sjö och skrattmåsarna stod för pausmusiken - till allas förtret. Frasse hann sätta i sig en och annan fågelbajskorv innan vi fortsatte vår färd.

Höga Kustens tjusigaste och mest imponerande övergång i eftermiddagssolen.

Vi stannade för matrast vid Gävle och vid Höga Kustenbron. Barnen roade sig med att läsa, rita, slumra och snacka. De visade ett tålamod som borde vara stört omöjligt att frambringa i deras ringa ålder, men stilla och glatt förväntansfulla genomled de färden med mormor som ledstjärna i fjärran.

En förväntansfull femåring.

Vi åkte genom Sveriges allra mest bortglömda delar. Vårt norrländska kustband med ett kulturarv uppskattat av få. Gamla faluröda stugor som grånat av tidens tand och gistet lutar mot sin egen undergång. Med vemod passerades avfolkad och förfallen jordbruksbygd där alla ledsamt behövt flytta bort för att leva vidare.

Den gamla kyrkoruinen strax söder om Sundsvall.

Minnen från fornstora dar.

Äntligen visar Umeå upp sin bästa sida. Kvällen skymmer och staden slumrar in. Termometern visar 3 plus.

Vi är framme.

Packar pappas kappsäck ..

2009-04-10T15:29:00.005+02:00

Nu har den stora sorteringen börjat. Någon kan ju tro man ska flytta.

För att resa bort en vecka med tre barn, en sambo och en hund krävs tankedrift på Full Power. Det ska ju kladdas, smutsas, lekas, geggas och ätas, sovas och strosas lika mycket borta som hemma. Så - tänk, tänk, tänk som Puh säger, här tänks det minsann. Nog för att det finns klädbutiker dit vi ska men visst vill man ha med allt?

Så jag packar med allsköns olika scenarion i åtanke. Man vet ju aldrig, som det så vackert heter.

Största problemet är nog att här har vi nästan sommar - dit vi ska har de nästan fortfarande vinter, med betoning på nästan, då det med andra ord är geggig och skitig vår ... och det är ju ett jävla väder som man helst slipper. Men nu har vi bestämt oss för att hinna med denna resa detta år så så får det bli - och därmed packas det för allt mellan solig försommar och isande vinterdag.

Ni kanske då har en aning om mängden packning - dessutom ska hunden rymmas ...

Testar blogga på ett mobilt vis denna gång vilket betyder ingen bildbehandling, så håll till godo.

Och ni, ha en fortsatt god helg. Här ska vi grilla strax. Påskmums. =)

En plats i solen ...

2009-04-07T21:52:00.013+02:00

Våren fortsätter med sin gladaste min. Klarblå himmel över grönskande vall.

Här hemma har vi haft en heldag utomhus, med enstaka avbrott för matintag, sovstunder och skrivelse av slutplädering (inför min ansökan till MDH).

Vi bor ju på landet och bakom huset har vi en lekvänlig skogsbacke med den mjukaste mossa som täcker stenarna. De står som små troll med sina lurviga mössor bakom träden.

Barnen har sin lekstuga i backen och planer finns också för en sittplats på stenrösets topp där utsikten är vidunderlig över det sörmländska jordbrukslandskapet. En plats att samla kraft. Att andas.

Då jag har blivit sämre på att ha med bilder kommer här en liten uppryckning.
En glimt av vårt liv.

En fika på en färskfälld fura faller två små fröknarna i smaken.

En lekplats formad för storslagna drömmar. Naturlig och oersättlig i all sin enkelhet.

Pappas sågspånshög blir till ett gullregn. Som konfetti i fjunigt barnhår.

Vår baksida ska förvandlas till en oas. Snart.

Tittut.

Jag undrade då jag stod där i skogen, i gräsresterna från förra året, blekt barfota i mina mammacrocks - har fästingarna vaknat mån´tro?

Min Mårbacka slår ut i det soldränkta köksfönstret. Vilken underbar frukostgäst.

Såja. En liten bildkavalkad ur vår vardag, en solig dag i april. Nu ska jag skriva ut min motivering efter en sista korrekturläsning och sedan se reprisen på danska Sommer.

Go kväll på er alla =)

Att motivera sin motivation ...

2009-04-07T10:04:00.005+02:00

Hur i herrans namn ska jag på en halv A4 hinna motivera varför just jag borde föräras med en av de åtråvärda platserna på min sökta utbildning.
På en fjuttig yta av ungefär 148,5 mm lyckas få rum med alla mina drömmar jag drömt under större delen av mitt 40-åriga liv? Larviga drömmar om att få införliva de färdigheter och talanger jag besitter i det korta liv vi får tillgång till här på jorden. Larviga drömmar om att få vara lycklig och glad och stolt över mig själv.
Få de beslutande och de allsmäktiga att gråta av medlidande och förundras över det brinnande intresse som bolmar och pyr bara på några enstaka rader av text - ord som ska formuleras till meningar och vägas på guldvåg likt ädla stenar.
Inget utrymme för lösryckta floskler eller tomma fraser.
Nej, nu ska pennans makt skipa rättvisa - skilja agnarna från vetet.
Men ändå ska jag framstå och verka avslappnad i mina ambitioner, inte ge ett desperat eller allför intensivt intryck, inte snyfta och gullbe på mina bara och redan skrapade knän.
Inte påminna om den stackare som ringde och grinade i telefonen för några månader sedan då de först försökte mota Olle i grind.

Hur kväver man en flammande eld på ett 80 gramspapper utan att det börjar ryka in - eller i värsta fall slocknar?

Mammahjältinnor

2009-04-06T18:44:00.004+02:00

Dagen har passerat - huvudvärken har lagt sig. Ännu en sida i livets bok kan skrivas.

En underbar tolkning av en låt som på ett fint sätt lyckas beskriva min dåliga mammadag.
Hjältars liv består av strider. Men kärleken har överlevt även denna dag.

Hero med Moto Boy och fröken Perelli. Dagens låt spelar jag för alla er mammahjältinnor där ute!

En riktig skitmammadag ...

2009-04-06T12:28:00.005+02:00

Mitt sämre jag.

Mitt huvud värker och spränger, mina ögon svider och mina axlar känns så spända att jag nästan mår illa i magen.

Dagen började väldigt abrupt och känslomässigt dränerande med att min femåriga dotter fick tokspel när vi skulle åka till dagis.

Jag hade redan under helgen förberett henne på att nu skulle vi byta till överdragsbrallor och den nya röda fina skaljackan i vårvärmen ... Bort med de söndernötta och genomskitiga täckbyxorna en gång för alla.

Men jag såg orosmolnen torna upp sig redan i trappan ner till hallen då hon verkligen inte ville ha fleecejackan under - istället slängde hon av sig den och stampade upp till sitt rum, vräkte ut halva garderoben och drog på sig en alldeles för tunn kofta. Vägrade lyssna - och jag valde min strid i stundens hetta ...

Redan då visste jag hur allt skulle sluta - vissa dagar är mitt tålamod enormt, och hennes vrede inte alltför djupgående.

Men inte idag.

Det här visade sig vara en urusel dag i våra liv.

Kläderna slängdes runt i vredesmod, jag skriker och sliter, hotar och domderar; hon tjuter, gapar och kastar kläder hon säger sig hata mest av allt på jorden, springer runt i huset - vrålande som en huvudlös höna - rytande värre än tigrarna på Parken Zoo. Allt går åt pipan och blir till ett inferno av opedagogisk och osund mamma-barn-relation - med totalt sönderfallen kommunikation.

Bredvid står två storögda småsystrar och begrundar scenariot med skräckblandat intresse och förskräckt uppsyn. Tysta som små möss. Så små de kan.

Efter en halvtimme sitter vi i bilen på väg till en dagisdag jag helst skulle vilja trolla bort - tysta och sammanbitna, urvridna och tomma på ord. Vad ska kunna ersätta allt det vi redan sagt, helst jag, i stormens öga.

Rödgråten och slutkörd anländer jag sedan hem med lillmormor, klockan har bara hunnit passera nio och hela dagen finns kvar. Men nu är orken som bortblåst, mitt samvete brottas med tanken på att inte hämta klockan två, ringa och be om uppskov - andrum. Låta sambon hämta med friskt humör vid fem istället ...

Men det går ju inte. Lotten är min - som man bäddar får man ligga. Mitt skägg sitter i brevlådan. Jag har skitit i det blå skåpet.

Jag har nyss med tungt sinne lyckats sammanställa mina färdiga arbetsprover som ska lämnas in på onsdag. Då är min ansökan till höstens studier komplett. Men glädjen förtvinar, förtas och ställs hela tiden mot sin värsta fiende - mitt tålamod har ännu en gång visat sig undermåligt och det gör mig orolig. Jag kan se mig själv sätta mig i bilen och bara åka bort, långt bort - ensam och hemsk - en riktig skitmamma som får folk att oja sig.

Men finns det verkligen ingen plats kvar för mig - jag AnnaKarin - i allt detta.

Är kombinationen så fullständigt omöjlig - larvig att ens tänka på? Hur gör alla andra.

Kanske är det som min egna kära mamma säger "... så är det när man ska ha många barn ...": ett uttryck helt fritt från lyhördhet inför mina vågade rop på hjälp.

Hur ska jag kunna hålla huvudet ovanför ytan - orka känna inspiration och kunna vara kreativ. Vara den bästa mamman dagar som dessa?

Nu ska jag snyta mig, sätta mig en minut i solen och vila innan jag ska hämta barnen.

Kanske våga hoppas att resten av dagen blir solig med blå himmel, med kanske bara lätta och tunna moln som städigt lurar i horisonten.

Hemma från Kista

2009-04-03T22:42:00.013+02:00

Vi har varit på Syfestivalmässans första dag.

Vi lämnade den sovande byn innan morgondimman lättat.

Dagen har ägnats åt att ge alla syglada möjligheten att IRL klämma och känna på Nea Nobelles alla otroligt underbara och färgsprakande tyger i de mest sagolika kombinationsmöjligheter under Kistamässans inledningsdag. Som att gå in i en gigantisk godisaffär - Bon Bons är en bra beskrivning på urvalet. Smaskens för ögat.

Jag beundrar alla dessa människor som har förmågan att kreera vackra ting. I varje vrå syddes det, quiltades det, kardades, flossades, tovades, scrappades, nålades, virkades, makrameades det. Man kunde delta i workshops, provsy på de mest högteknologiska symaskiner på marknaden samt samtidigt beundra de äldre damer som med flinka fingrar och starrfria ögon knypplade de mest utsökta spetsar medan vi andra storögda såg på - överrumplade av denna förunderliga konstform från en tid då kvalitet och noggrannhet var värdefulla egenskaper långt från massproduktionens fördärv i slit-och-slängmentalitetens kölvatten. Klart inte kan man trycka på en knapp och sedan gå och ta en fika om man ska ge sig på knyppling med 10 trådar, men nog hade jag gärna frotterat mig med dessa damer av dignitet över en session trådkonst av högsta rang ...

Nog sjutton måste det ha varit det bättre förr!

I vår välbesökta monter D:12 - med Hilcotyger av bästa sort och utvalda inredningsdetaljer med personlig touch - demonstrerades det, mättes, funderades och klipptes det så fibrerna yrde. Vi lämnade Kista när dammet lagt sig och solen sakta dämpades över Mälaren och sedan bländade följde oss hela den västliga vägen hem.

Jag tackar ödmjukast för att jag fick delta denna dag. En väldigt trevlig dag med speciella vänner och underbara kunder!

Största tack till bästa sömmerskan Jenny, Peter med P:et och Jennys fina och kloka mamma Iréne.

En dag som värmde mitt hjärta och gav enorm energi. ... och näst intill en hel säck med inspiration från grannens pärlfyllda monter ... =)

Vi ska ha pysselkvällar i försommarbersån med pärlskatten, ett glas vitt och lite ostar ...

Här får ni ett litet smakprov från mässan som pågår fram till söndag!

Några av Jennys fina kombos för våra små guldklimpar.

En ren fröjd för ögat!

Jag vill köpa allt - fast jag inte ens kan sy ... Tur att man kan beställa av Jenny!

Vår jättefina inredningshörna. Sprillans ny och under uppbyggnad! Titta in HÄR hos Nea Nobelles Hus för mer inspiration.

Här kan köpas rosenkors, mobilhängen, lavendelpåsar och små söta sockerburkar smaksatta med lavendel från provence.

Lavendelsocker ...

Spetsprydda linnepåsar som doftar provence i sommartid ...

Nu är jag anmäld ...

2009-04-02T20:00:00.007+02:00

Bilden länkar till MDH´s program Rumslig Gestaltning.

Idag gjorde jag en webanmälan till MDH.

Jag tog tjuren vid hornen och klickade in mig i systemet, så nu finns jag där, jag har lagt in mina högst prioriterade önskemål om utbildning mot mina drömmars mål.

Tänk ändå om jag en vacker dag står där med nya vägar att välja, vägar som äntligen kanske leder mig rätt i livet. I stället för att irra runt i periferin, aldrig få entrébiljett in till stormens öga där allt det fantastiska sker och skapas. Bara suttit häcka i slutet av kedjan, sitta och se allt det vackra passera mina ögon utan att någonsin ha chansen att ha ett finger med i spelet.

Nu är det helt enkelt dax. Min tur nu, att ta steget i rätt och modig riktning inte fega ur och bortse från. Jag vill inte sitta gammal, vresig och grå där på hemmet, nypa personalen i ren ilska över att aldrig ha ens försökt. Aldrig ha tagit chansen, kastat bort min talang, fast jag vet att jag skulle ha klarat mig galant - lyst, glänst och sprudlat. Istället har jag stångat mig själv blodig över att jag smet ut bakvägen, tyst utan att någon sett mig. Känt mig dum och förlägen över att ens ha tänkt tanken, över att ens ha trott mig duga ...

Men nu ska det bli ändring, nu får det bära eller brista, jag kan inte hitta en annan väg i livet än att ta vara på min förmåga att skapa något handfast av alla mina kreativa idéer.

Ni undrar nog, men jag har förnekat min livsdröm så länge och så stark att jag inte ens kan sätta ord på vad det är jag egentligen vill och menar. Ibland undrar jag t o m om jag bara inbillat mig alltihopa.

Jag ska göra det enkelt för mig - använda mig av programbeskrivningen så kanske ni förstår den riktning mitt liv alltid ha velat ta, men aldrig riktigt vågat.

"UTBILDNINGEN Rumslig gestaltning handlar om att optimera rum och miljöer för kommunikation.

Det kan handla om att skapa mötesplatser, till exempel genom att anpassa en skolgård att bli pedagogiskt användbar eller med hjälp av skyltning leda människor rätt. Med avancerade designprogram visualiserar du dina idéer och du tränar skissteknik. Du arbetar med och utan dator, både enskilt och i grupp. Genom konstruktioner och 3D-modeller anpassar du idéerna efter den aktuella målgruppen och situationen.

Du jobbar ofta med skarpa projekt och verkliga uppdragsgivare. Genom samarbeten under studietiden utvecklas goda nätverk som är värdefulla för ditt framtida yrkesliv.

Du samarbetar med studenter från Textdesign och Informativ illustration.

Dessa program utgör tillsammans med Rumslig gestaltning grundutbildningarna inom huvudämnet informationsdesign. Informationsdesign behandlar hela processen från idéstadium till utformning och användning av olika informationsmaterial ... osv"

Mer finns att läsa om du klickar på bilden ovan.

Min pappa var en pappa av den gamla stammen, en sådan som slet hårt och så gott som arbetade ihjäl sig. Det var något som ansågs vara det enda man skulle göra. Larviga idéer om larviga yrken - som att jobba med design eller illustration var för honom helt främmande. Han uppmuntade mig aldrig någonsin till att ta vara på min förmåga och sträva efter min dröm. För drömmar det hade jag redan som liten. Men de förträngdes mer och mer då jag hela tiden fick höra att man skulle ha ett "riktigt jobb" - skulle "komma ner med fötterna på jorden". Jag gav upp min dröm.

Nu har jag tänkt lyfta, sväva fritt så högt jag bara kan - när jag nu får. Kanske aldrig mera vidröra marken igen, om jag har tur! Det är dax att skaffa ett yrke som gör mig lycklig i hjärtat och själen av att kunna utöva. Det är viktigt att vara lycklig i livet - vad har vi annars här att göra?

Och vad mina barn i framtiden än får för sig de vill syssla med, aldrig ska jag vara den som släcker glöden i deras ögon. Aldrig ska jag låta dem irra runt utan mål, som katten runt het gröt.

Kanske lämnar jag ett sunt avtryck i deras hjärtan - att drömmar kan leda rätt i livet, om man lyssnar - och vågar.

... och en tredje sak.

2009-03-31T22:50:00.002+02:00

Ni bara måste se min vackra tunika i ljuvligt mönstrat tyg som andas vintage och svunnen tid.
Den har dekorerats med de allra skiraste och handknypplade spetsar och har en volang i sitt avslut.
Jag kommer helt klart att vara en sevärdhet i monter D:12 på Syfestivalen i Kista.
Kika in i klädkammaren hos sömmerskan Jenny och beundra.
Natti natti.

... och en annan sak.

2009-03-31T20:40:00.004+02:00

HUR kan man ta tjugoåtta jävla storkronor för en sketen chokladruta?

Hur kan man vara så dunderdum att man betalar tjugoåtta jävla storkronor för den samma, undrar ni där bakom skärmarna ...

Min femåring, min treåring, min ettåring och jag själv - den snälla mamman - åkte ett ärende på stan idag efter att vi gjort en gruppkontroll på BVC.

Femåriga bubblan hade våldsam smärta i hela ena kroppsidan efter att varit tvungen motta den STORA sprutan i armen hos sköterskan Kerstin. Vi hade bestämt att fröjda oss med en glass i vårsolen som plåster på såret så att säga. Det valdes de allra största strutarna och letades ledigt bord. Under tiden insåg min ettåring att GUUUD så trist, jag tror jag börjar GASTA lite så kanske mamma köper något gott för att få tyst på mig ... He he he ... He he.

Jag ställde av barnen och gick till kassan, tittade runt efter "något litet bara", valde en chokladruta som verkade kunna hålla ihop länge nog för att kunna ätas av en liten person med inte ännu färdigutvecklad finmotorik och stegade fram till hon bruden i kassan.

Hon tog min beställning utan att ge mig en blick, apan, och mumlade fram något som lät närmre en tjuga, jag gav henne den och sträckte ut handen i väntan på några kronor i växel. Då säger mänskan högt och tydligt, som om jag inte verkade vara den vassaste kniven i lådan: "TjugoÅTTA kronor tack".

Oslipad kniv som jag var just då gjorde min hjärna en höghastighetsöverslagsräkning och fastställde att det skiljde ynka 21 kronor mellan dagens sallad och en sketen jävla chokladruta. Och bebisar äter gärna inte sallad ...

Vad skulle jag göra, sitta och äta plåsterpåsåretglass i en kvart i skuggan av ett krigslarm, eller ge fanskapet en tia till? Jag kunde ju inte börja slåss där inne. Jag är ju mamma nu. En förebild.

Hon fick sin tia, och jag kan säga att vi städade INTE upp efter oss då vi lämnade stället.

I bilen hem smidde jag planer som innebär att jag borde vara miljonär inom ett par tre år bara genom att baka chokladrutor i långpanna.

För nog finns det väl fler oslipna knivar där ute, med gnälliga ungar, inträngda i ett hörn av hunger - lagom innan lunch - som man kan skinna inpå bara huden.

Det finns omoraliskt skrupelfria hutlöst sköna pengar att tjäna på kakbak.

Om man kan sova gott sedan är en annan femma.

O´boy vs Gammal Hederlig Kakao ...

2009-03-31T19:24:00.010+02:00

Jag har ju tänkt att inte köpa O´boy av någon märkvärdig anledning. Dels för att det består till säkerligen 90% av socker och dels för att det är dumdyrt.

Mina små barn brukar få festa till mellisen med ett glas varm choklad till Skogaholmlimpamackan när mamma är på sitt allra raraste humör. Tycker då att jag likväl ostört kan nyttja kakaon som står och tar plats i skafferiet. Det kan ju knappast bli någon större skillnad i smak om jag dessutom pudrar i en liten mängd socker, mängden hänger då bara på mitt eget samvete.

Men nehej, inte var det som när en annan var liten rosenkindad gullunge som gladeligen rörde ihop kakaopulver, strösocker och lite mjölk till en krämig massa som sedan åts med sked.

Nej då.

Inte.

Nu får jag höra att den varma chokladen smakar äckligt.

"Ska vi aldrig köpa den vanliga någon gång?"

"Nej, vi måste ju såklart äta upp den vi har först", säger jag i ett lamt försök att sätta allt i ett pedagogiskt perspektiv som barn kan acceptera ...

"Men då kommer ju jag att hinna bli vuxen innan vi köper den andra sorten", snyftar min chokladmustaschprydda femåring efter en snabb överslagsräkning.

Så vem vill tvinga sin lilla pärla att dricka äcklig varm choklad gjord på kakaopulver, socker och mjölk ända upp i vuxen ålder - tvinga henne att avstå från den lena och drömlikt goda smaken av O´boy. Kanske ge henne men ända upp i medelåldern?

Nä, jag får väl snällt slinka in på Ica och handla ett i mina ögon väldigt onödigt paket chokladpulver som passar små gourmetgommar.

Jag får väl välja en bättre strid. Får helt enkelt bita i det sura äpplet. Låta de vinna på Walk Over.

Jag får väl baka en tigerkaka av kakaon, det gillar de ju de små grynen.

Syfestival i Kista ...

2009-03-31T14:05:00.010+02:00

Ja, inte är det väl jag som är SY kanske, jag är väl mera FESTIVAL med alla tillbehör, men ändå. Jag ska bistå min vän sömmerskan i hennes Nea Nobelle i monter D:12 på mässan under helgen som kommer. Hennes ökotex-märkta Hilcotyger ska finnas på plats och en hel massa som passar för både små och stora besökare.
Det ska bli jätteroligt och kräver frispråkighet och glad uppsyn. Det har jag gott om. Jag hoppas också på en glimt av glitter och glamour.
Läser på om allt från fiberriktningar till overlock, interlock och muddväv, mönsterbeskrivningar och monterdesign ... Underbart att få delta med andra ord! =)
Men vill besökarna ha hjälp att sy får de prata med den duktiga sömmerskan själv - Jenny.
Kika in hos henne här. Och här. Ni hittar en mängd fina exempel på hennes skicklighet.
Och här kommer ni till Syfestivalens egen sida.
Jag har fullt upp annars med barnen som faktiskt verkar helt kurerade efter helgens dagiskrämpor. Det var ju väldigt nära att jag skulle ha fått genomföra högskoleprovet med en hink vid min sida ...
Våren har slagit på stora trumman i dag med hela 11 grader och solsken, ljuvliga tid.
Vi njuter av varje minut och bloggen får vänta.

Jag återkommer med mer info om mässan.
Ni måste ju ta tillfället i akt och titta förbi!
Spännande nyheter på gång.
För både slott och koja. ;)

... och NEJ, det är ingen bebis i magen.

Överkörd av en ångvält ...

2009-03-29T14:12:00.006+02:00

Nu är det färdigt, klappat och klart, genomfört och avklarat.

Högskoleprovet våren 2009 var en långdragen kamp mellan hjärnhalvorna, där min mera ivrigt drömska, glömska och konstnärligt färgsprakande del - som oftast lystrar till namnet Happy Go Lucky - gick segrande ur striden med den logiska och mera trögtänkta delen som jag kallar Snilleblixten Sixten.

Jag är lätt som en fjäder till sinnet; känner mig upprymd, gladlynt, lättad och Back on Track igen.

Nu är det bara resten kvar, lite smått och gott, men den värsta biten är ändå avklarad och genomliden: instängd i en aula tillsammans med till synes bygdens alla fjortonåringar födda 98, typ. Jag log i mjugg då de på rasten funderade över betydelsen av ordet ekipage ... Snillen spekulerade och kom gemensamt fram till att svaret nog var fint par ...

Ja, ja. De trodde säkert nog i sin tur att jag var där i egenskap av "sostant".

Men tanten vet innebörden av ett ekipage. Och triptyk. Och konsfärdigt. Och beredvillig, armatur, logopedi och tillika ett och annat hjärnsläpperi ... Plockade poäng som mogna päron på kvist. Korgen blev välfylld.

Tappade väl tyvärr några i den skarpa och för mig oläsliga diagramkurvan istället ...

Jag fick ärofyllt avsluta en lång och segtänkt tänkardag med en underbar kväll fylld av skönhet, glitter och glamour, lagom finstämd och lättsam samtalston i givande, talfört och trevligt sällskap; med drinkar, tilltugg och tissel tassel tills långt in på - vad som för en hemmamamma kan kallas - nattens småtimmar. Med andra ord en riktigt vimlig tjejkväll för oss mingelsugna kvinns.

Alltså kom jag inte hem förrän 22.30 efter näst intill femton timmars bortavaro.

Det kändes som om jag varit bortrest i en vecka, samt att jag dessutom blivit överkörd av en ångvält på köpet, i alla fall hade någon satt nötknäckare runt min urvridna hjärna och klämt åt.

Jag lallade in och pussade mina älsklingar som sov sin ljuvligaste sömn - vackert målade med de allra finaste fjärilar till ansikten, som ingen fick tvätta bort, någonsin.

Dyrbara rester från dagens Basarbesök med papsen.

Mammas skatter - mammas tre stycken 2,0 poängare låg där och snusade stilla.

Där fick jag ändå full pott, vid varje försök.

Men hade de saknat mig - nej, inte så värst ...

Min livsomvälvande dag gick obemärkt förbi deras obekymrade småbarnsliv.

Som min varma godnattpuss på deras sovande kinder.

Precis som det ska vara.

Hugget som stucket ...

2009-03-26T12:30:00.004+01:00

Svårtippat och omöjligt att styra - resulatet av mitt idoga och enerverande räknande av allsköns frågeställningar. Så nu skiter jag i det, orkar inte snärja min ömmande hjärna runt alla dessa logiska problemställningar - som för mig är gallemattias på högsta nivå.
Jag lever på hoppet att jag ska vakna på lördag med en klarsynthet som ställer världen i ett annat ljus: en plötslig AHA-upplevelse som får mig att fatta kittypennan och rafsa ur mig högskolesvar på löpande band i en aldrig felande ström ...
Mitt mål är att skriva ett någorlunda bra resultat som kan bli min nyckel in i framtiden.
Så därav min osynlighet här på bloggen, jag orkar inte formulera mig i ord ... Det är därför jag lägger ner alla förberedelser. Nu får det vara nog. Jag känner mig stressad, sjuk och nerslagen, jag har målat in mig själv i ett hörn, i ett rum fyllt av skyhöga travar med krav - de flesta ditställda av mig själv. Bättre att jag går dit och ser var det bär. Bär eller brister.
I stället ska jag baka matbröd, leka med barnen, skriva underbara texter, läsa spännande böcker, vara mental coach till mina finfina vänner (min nya sidekick), vara allmänt kreativ och göra sådana ting som jag älskar och som gör mig glad - som en klok vän sa: för det är ju glad man vill vara.

Tung dag - i orättvisans namn

2009-03-23T14:19:00.007+01:00

Stora dottern är arg.

Så arg som en femåring nu kan bli.

Så arg så det fullkomligt kokar i henne.

Vresig, vrång och tvärilsken sprider hon sin avoga stämning kring sig, färgar av sig på alla och en var. Hon är sorgsen i blicken, lätt att missnöja och svår att lirka. Smäller dörrar dubbelt upp om inte den första smällen ger ifrån sig decibelnivå hög nog i hennes tycke. Karmarna rister, socklarna spricker och fundamentet svajar under trycket från hennes vredesmod.

Hon fyller sex i år våran stora - och har därmed nått lilla tonåren.

Den lilla förberedelsetiden vi förärats med som genrep inför den STORA Premiären som infaller, som väntat och som sig ofrånkomligen måhända bör, om en sisådär sjuåttaår ...

Utlösande faktor denna gång har varit Mellanbebis tveksamma första gång som familjens födelsedagskalasvärdinna. Hela helgen har för första gången gått i hennes treårstecken. Vi har kalasat för henne förut men nu har Mellanbebis dessutom haft eget barnkalas med kompisar i dito ålder (tre år), färgglada paket med allsköns prylar önskade av alla små, smaskiga och självvalda kakor, strösslade bullar och jordgubbstårta har under helgen resulterat i att storasysters tålamod fullständigt har raserats i sin redan innan veka konstruktion.

Bubblan (storasyster) har snyftande och hålögt konstaterat att Mellanbebis minsann bara fått saker som hon själv önskar sig, och själv får hon bara skräp ... skräp!

Orden skär i ett skinnflått mammahjärta. Ångesten över att såra sitt barn för livet genom slik orättvis behandling och åsidosättning mullrar runt i huvudet som en ilsken bisvärm en het sommardag i bersån. Men herregud, ungen kommer ju knappt in i sitt rum pga alla leksaker. Inte kan hon lida precis, hon får ju en hel trave paket själv varje födelsedag - och då sitter de andra där, bortglömda och storögda i skuggan av den enorma drivan presenter.

Herr Ågren sitter på min axel och konstaterar flinande att enda lösningen är att köpa tröstpresent för att någorlunda återställa humörbalansen.

Men jag stretar emot, måste hålla ut, stå emot, härda ut för att mitt barn ska gå stärkt ur detta inferno av orättvisa.

För visst är det där prinsesskon klämmer som hårdast: att vara den som får stå tillbaka, vara den som är nummer två, behöva lämna plats för någon annan, att behöva stå bredvid och le mot någon annans lycka då paketpapperet rivs av och avslöjar den lilla vita älsklingskattens rödrosa rosett i den fluffiga pälsen ...

Jag vill ju att hon ska gå stark och stolt ut i livet med vetskap om att det ibland kommer att kännas orättvist: att man får kämpa, slita, spara, längta, åtrå, sukta, drömma, avstå och ibland försaka för att uppnå sina mest efterlängtade drömmar i livet. Inte komma lurad ut i verkligheten. Inte curla så att de står sig slätt när konkurrensen obönhörligen och oförstående hårdnar. Att bli arrogant och självisk tack vare min svagsinthet och vacklande mentorskap.

Att behöva vänta på något gott behöver ju inte vara en nackdel fast tålamodet stundom tryter och man hellre vill tro på fantasibubblor som Räkmackor och Gräddfil för att ta sig fram som en dans på rosor mot krukan med guld. Som dock alltid visar sig spricka upp som små stinna troll så fort solen kommer upp över horisonten.

Vad finns kvar för dem som har allt, då inget finns att drömma om? När är man nöjd.

Men mitt mammahjärta är inte gjort av sten: ett litet lila halsband med en stegrande häst som berlock får slinka ner i påskägget.

Kanske liite som tröst, men mest som belöning för att jag får krama världens bästa, klokaste, vackraste och känsligaste femåring varje dag.

Och argaste.

Alfahannar, imponerade tunnisar och träsktroll ...

2009-03-21T21:00:00.003+01:00

Tv4
Då har ännu en omgång dragit igång, ännu en tevekväll uppfylls av lägertrots, illmariga dubbelansikten, kluvna tungor och svältfödda svenskar i form av lönnfeta företagare från Liidiiingö, i vad de själva vågar kalla "fånglägret". Och alla dessa jävla veganer som ska skickas till djungeln, redan tunna som trådar - vägrar äta baggar och oknytt trots att halsen snör ihop sig när sänggrannen spelar på revbenen i månljuset och valet borde vara skrattretande tydligt. Istället framstår de som puckon värda att falla på målsnöret med sin överurbaniserade övertygelse. Likställda med vargkramande pälstanter på Östermalm.
Nu ska det gökas i geggan redan efter två dagar, utföra ränksmideri på högsta nivå, slåss om herravälde och riskorn i kokosnötsskal, orka stå still på brädan tills tanken svindlar och den svage faller i plurret.
Röstning för att slå ut de som anses vara hot i kampen om träbucklan glänser högre än en vän för livet. Lappar skrivs i lönndom med fingrarna i kors, i skenet av flämtande facklor i farligt nattljus där okända faror lurar under stock och sten.

Vi ger oss hän i tevesoffan och håller på var sin.
Ut med fanstyget bara ... bryt ner de som försvagar eller förstärker pakten.
Bakom målsnöret lockar månader i rampljus med glättad yta i fina salonger, spott och spe kastas bakom ryggdunk och hemmahosreportage - långt från vardaglig tristess på kontoret i mellanmjölkens land - väger dock tyngre än närmre eftertanke.
Ännu en säsong av Robinson har börjat.
Vem blir din favorit?

Eller kliver du måntro upp ur soffan och kramar dina kära: ärligt, ömsint, paktlöst och helt fritt från tanke på egen vinning.

Myrstacken vaknar ...

2009-03-20T13:27:00.008+01:00

Här i sörmland har ju verkligen våren anlänt under veckan som gick. Grusvägen är i stort sett oframkomlig p g a alla gröppor och lerfåror djupa som ett krondike ... Här behövs absolut 4xWheeldrive för att helskinnad ta sig över gärdet, till dagis och tillbaka. Solen har värmt frusna sinnen och fått vårglädjen att spira med full kraft. Det droppar, bliar, töar och sipprar i varje tuva av grönt. I mystacken uppe i skogen har butiken öppnat. Det jobbas på för fullt och fejas och donas - även om man är myra.

Jag går i ett rus av funderingar på min framtida sysselsättning. Jag omges av inspirerande och lustfyllda entreprenörer som brinner så att det hoppar över eldloppor på alla intill. Jag sprudlar och njuter av all positiv anda, där inget är omöjligt och livet är en snickarverkstad där allt går att sätta samman till något gripbart - helt klart värt att slå sig på tummen för, både en och två gånger.

Våren hjälper till med sina ljusa kvällar som lockar med extra tid att tänka, stöta och blöta allsköns idéer och påhitt: vare sig det gäller knoppbyte i en gammal gisten byrå som min far gjorde i slöjden, eller om det gäller lekstugemålning, rumsliga studiedrömmar, skrivarkurser för amatörer, Carl Larsson-inspirerade förkläden eller trädgårdsplanering - den ljusnande framtiden är vår. Bara goda ting bakom hörnet. Vart man sig i världen vänder.

På söndag fyller Mellanbebis tre år.

Bara tre år.

Hon kom nyss till oss egentligen, om man tänker efter hur fort åren går.

Och allt man kräver av dessa små; hänga upp sina kläder, ta på sig kläder, skor och hårsnodd, äta med gaffel, kissa på toa och torka sig, sätta på sig trosorna rätt väg, kasta skräp i sopen, inte svälja tuggummit, inte äta alla karameller på en gång, plocka undan färgpennor, leksaker, inte leka under kranen "vattnet tar slut" ..., inte kasta papper och böcker på golvet, inte slåss, inte skrika, släcka lampor och vara snäll med lillasyster, svara i telefonen och duka bordet, och bara ta en bulle då man fikar .... Allt detta av någon som fyller tre år, hälften görs inte ens av personer fyllda fyrtio!!

Hon är en glädjespruta med sinne för humor, en fredsmäklare med pipan i bakfickan och talets gåva, en lortgris som gillar skit under naglarna och baken full av grus, en gosig pussgurka som tycker om att kramas och säga "mamma du är fiin, inte alls fuuul".

Vi älskar vår Mellanbebis och firar henne kungligt i dagarna tre med fiskdamm, gräddtårta och prinsessfest med småkompisarna.

Ett hjärta av snö växer fram...

Hon är en beundransvärd person i en liten skala.

Hon är komplett i sin lilla uppenbarelse.

Hon är en del av mig.

Vaktavlösning kräves... Eller en ny Life Coach?

2009-03-17T20:14:00.007+01:00

Bild lånad av Kanal 5

Jag agerade dörrvakt ikväll. Stor, fåordig och biffig typ med platt hår, truligt arrogant uppsyn och nolltolerans i blicken, med lite omvänt arbetssätt ändå kanske då jag inte släpper ut någon ur rummet, dock ändå lite på samma premisser: - "Nä nä nä, här kommer du inte ut... gå in och lägg dig igen lilla gumman..."

Just innan kafferasten kastade jag ett nonchalant öga mot teven. Klockan hade nyss passerat åtta och kanalen visade på nummer fem.

Det står en irriterad plutig trutmun och plirar på en hop grabbar i blandad kompott, de står på Arlanda och ska visst till Turkiet för att hångla eller nåt...

Hon trutmunnen sitter och för någon form av samtal men en kvinna som visst heter Life Coach!? Herregud, har de sådana kring sig de där sk kändisarna? Allra helst de som mest verkar vara i behov av en Psyko Coach, eller som det i folkmun kallas: psykolog.

Vad vet jag, det var bara något jag kom på då jag stod där i dörröppningen med vaktbrickan på bröstet, armarna i kors och öronen lystrande efter minderåriga på fel plats. Hur är det egentligen ställt med denna mänska som anser sig vara seriös då hon samlar en massa riksjon med kladd i håret och spraybrunt i ansiktet, och sedan utan att ens ge dem en ordentlig titt i ögat tar dem vidare i någon form av patetisk jakt på kärleken...

Vad är skillnaden på dessa groupies och de hon tidigare hängt runt halsen?

En nittionåring som bara verkar vilja ligga, en femtioårig jäkla halvstressad brasse som också bara verkar vilja ligga och en mupp av okänt ursprung...

Och alla blir spyfulla då de får minsta chans.

Ja, vem skulle du välja som plastpappa till dina små telningar där hemma.

För hon har ju barn har jag hört?

Nu blir jag ju nästan alltid anklagad för att vara AVUNDSJUK och DÖMANDE av en del av hankön då jag som kvinna ifrågasätter dessa solklara fall av självdestruktiv förnedring en del kvinns utsätter sig för. Men nog borde väl denna trutmunnarnas drottning helst byta ut sin Life Coach mot en dörrvakt som höll henne inomhus eller åtminstone borta från alla idioter som verkar ha vigt sitt liv åt att göra henne till byfåne och ständigt återkommande lösnummer, då hon bevisligen inte verkar ha satt sitt eget väl och ve i det allra främsta rummet.

Är det inte Life Coachens jobb att avstyra henne från slika löjeväckande situationer som säkerligen knappast gör livet lättare att leva med i?

Klart det beror väl på i vems ledband Life Coachen går...

Men det här var bara min tanke så här på en helt vanlig tisdagkväll.

Börjar inte LOST ikväll föresten?

Det programmet däremot är ju byggt HELT OCH HÅLLET på en sann historia tagen direkt ur livet... ;)

Tre barn, en feber och två mjölktänder, tack...

2009-03-17T09:22:00.002+01:00

Idag ska jag ta 18 paket, inslagna i stramande plastpåsar, till Hemköp för att väga in och frankera. Jag har sålt lite gamla bebiskläder på Tradera och vill leverera snarast då jag fått betalt av köparna. Problemet är att alla barn är hemma. Bubblan (vår femåring) har haft 40 graders feber hela helgen och mellanbebis hostar och knöser... Lillmormor (den minsta) kliar och värker snart hela hon av de stora tjocka kindtänder som bryter fram i hennes rosiga och annars tandlösa mun. Nu ska vi allihopa packa in oss i Forrden och dra till stan. Blir en spännande resa som ändå borde gå bra ... om jag sätter alla tre barn i en och samma kundvagn. Jag passar väl på att handla lite då jag lix kommer iväg. Man blir ju lätt lite instängd här hemma då sambon jobbar långa dagar och jag gärna inte vill utsätta varken jag eller barnen för onödig åktur. Men ut måste vi nu, till stan alltså, annars får jag inte iväg mina små paket. Vår framfart brukar ju om inte annat roa en och annan pensionär...

Ibland känns det väldigt tydligt att vi inte har någon som kan assistera vid tillfälligt behov. Som nu när barnen är krassliga, vill jag ju inte sätta grannen på pass. Det har jag annars gjort när det varit halvakut och hon erbjudit sig. Mitt eget fel att det är så här. Dålig på att be om hjälp, brukar inte ens kräva det av sambon... går bara och gnäller lite entonigt och hoppas att han ska förstå...

Varför är man sådan, varför vågar jag inte erkänna att ibland funkar faktiskt inte logistiken - att den kör ihop sig så att säga.

Nåväl, vi klär på oss, packar in oss i bilen, tar med oss alla paketen och drar till Hemköp. Det kanske blir en sväng till Maxi innan hemfärd för att spana på födelsedagspresent till Mellanbebis - hon fyller tre på söndag. Lilla fina raringen.

Mr Morgan och hans smarta affärsplan...

2009-03-14T22:11:00.004+01:00

Jag fick just ett sms från en man vid namn Mr Morgan.
Enligt honom har just mitt mobilnummer vunnit 980 000 dollar i någon slumpaktig dragning i fikarummet hos ett telecomföretag någonstans därute.
Ja jag säger då det, om dessa finurligt påhittiga scammers med kontodränage i sikte hade vett att använda sina bevisligen relativt kloka och driftiga hjärnceller till något mera konstruktivt för mänskligheten: exempelvis ett sätt att sålla ut dumhetsröster från 099-nummer som riskerar att vända upp och ner på poängtavlan i teverutan, just när det verkar bli ett någorlunda förväntat och värdigt slut på en annars ENORMT underhållande musikafton.
Eller också var det just detta Mr Morgan och hans vänner gjorde...?
Vem vet.
Som ett lotteri när svensken har makten i sina händer.
Till synes med en Mr Morgan vid hjulet som en rostig gammal Loket i högform.
Nåja, inte så pjåkig låt att skicka till Moskva ändå.... denna "La Voix" med hon Ernmanskan från Sandviken, operadiva med det gyllene hårsvallet - nog borde väl de sammansvetsade öströstarna falla för hennes höga C när de själva skickar både gubbar i silverstass och lösnäsa och kvinnor utan vare sig koreografi eller underkläder till slutkampen...?
Men, vad vet jag egentligen, vi får ju ändå alltid stå där med en snopen min när det kommer till kritan och världen därute verkar ha tittat åt ett helt annat håll när just det svenska bidraget framfördes.
Så kanske är det vår tur nu!
Med hon Ermanskan med det enorma röstomfånget, som borde sätta skräck i de mest luttrade schlagerdivor där ute med sin mezzo, som vår fanbärarinna!
Nu - över till tevesoffan. =)

Nynna med vet jag, om ni ursäktar franskan...

Je t'aime pour toujours, entends la voix. Je t'aime nuit et jour, en naissant toi. Je vis ma vie pour toi, c'est le reve pour moi. Je t'aime pour toujours, entends la voix.

Här står jag nu...

2009-03-14T12:40:00.005+01:00

Uppklädd i min allra glittrigaste stass, med klackade skor, rosor på kinden och solsken i blick... Jag är redo, beredd och laddad till tänderna med snittar, champagne och glamour i aftonväskan.

Pompa och ståt, haleluja, here we come... men så inser jag plöstligt att min vackraste boa av de allra vitaste fjädrar ligger halvdränkt i slaskpölen framför mina satinklädda och guldskimrande pumps. Den ligger där och ser ut som en gammal skitig höna med lånta fjädrar.

Jag kliver tillbaka in i hallen med känslan av att den där limmon, den verkar ha glömt bort mig helt.

Inte tar jag mig till Globen ikväll på annat sätt. Buss är ju uteslutet i min avundsvärda paljettbeströdda kreation skapad för en schlagergroupie av näst intill manisk nivå. Och inte kan jag komma körandes i vår gamla volvoruska heller, den anstår inte en paljettklänning att sätta sig i.

... och ska jag vara riktigt ärlig har jag ju ingen biljett heller till denna årets mest åtråvärda tillställning, som får Sverige att lysa upp som en sol - från norr till söder - då vi alla känner i våra hjärtan, gemensamt, att just i år blir det vi som SÄKERT går hem med vinst eftersom VÅR låt är BÄST av ALLA...

Ja, jag lunkar upp för trappan med mina satinpumps med klack som en tonartshöjning hängande från handen. De gör ont, de gör ont och jag hatar plötsligt dessa gyllene skor. Jag häller upp chips och blandar dipp med van galahandföring i klass med Carl-Jans rumba, har tagit förklädet på för att skydda mina paljetter från stänket då jag kör drinkmixern på högsta volym. Jag bänkar mig framför Svt lagom till introt medan min kropp fylls av pirret av skrällkänslan som alltid infinner sig då telefonröstningen överlåts till folket, de där som inte har vett om att ens placera sina egna pensionspengar rätt. Jag anar ugglor i mossen, sanna mina ord.

Kameran sveper över de lyckligt utvalda, de beundransvärda som sitter nära, så jättejättenära alla våra fantastiska favoriter. De som nappat åt sig en plats i publikbrusets underbara famn. Nu ska vi alla ska svepas med in i melodifestivalens vilda värld av refränger, etnopop, gladpop, gaypop, kärleksballader, scennärvaro, hatmail, löshår, backbeats, singbacks, flashbacks, slagdängor, förståsigpåare, upprivna känslor, svek och "vad-fan-har-hon-på-sig"-löpsedlar som säkert räcker ända till Moskva och tillbaka.

Jag ber er, ni som sitter så nära att ni kan ta på stämningen, peta den med en målad lösnagel i sidan, kanske till och med ta på självaste Måns om ni sträcker er riktigt långt utan att frocken spricker i limningen, jag ber er: Snälla, snälla, snälla hälsa från mig att nästa år, NÄSTA ÅR då sitter jag i Globen i min paljettklänning, mitt nytonade hår och mina satinpumps glimmande som av guld, och viftar min boa i stjärnornas ansikten och käkar festliga tilltugg ur aftonväskan.... än om jag måste gå 1000 mil för att få vara med...

Och snälla, snälla krama Carola om hon är där...

Jag är en mörkrädd typ... Fredagen den 13:e till ära

2009-03-13T22:16:00.004+01:00

Ligger gärna med täcket över munnen och lamporna tända när jag lyckats jaga upp mig tillräckligt. Har ju faktiskt slutat se alla dessa skräckfilmer jag gärna förr slukade med hull och hår, bara för att sedan inte sova lugnt på flera veckor...
Jag minns när jag bodde bakom domkyrkan i Uppsala. I en andrahandstvåa som vette mot kyrkogården uppe i backen utanför mitt fönster. En vän övertalade mig att se The Ring en höstkväll. Det var med nöd och näppe jag tog mig hem i mörkret, tog de breda stentrapporna i ett steg och reglade dörren med dubbla lås efter mig. Med andan i halsen är allt som krävs att jag på något sätt behöver lämna ryggen oskyddad ett vidrigt måste, t ex tandborstningen och ansiktstvätten: då man följaktligen måste luta sig ner över handfaten, stänga ögonen och stå totalt oskyddad i säkert fem sekunder. En tillräckligt lång tid för att hinna bli lemlästad och mördad där man står med handduken framför ansiktet... larvigt, jag vet.
Men inte särskilt larvigt då jag låg där i mörkret med filmens äckligt långhåriga småunge utan talförmåga i färskt minne, och plötsligt tyckte mig se teven gå på med sitt enerverande myrornas krig...
Gahhahhahhahh, jag sov sedan svettig och med andnöd under täcket resten av den natten.
Ni som sett The Ring kanske kommer ihåg att tevens myrkrig spelade en avgörande roll i den filmen.
Jag minns den natten med vånda och har ju dessutom bara mig själv att skylla då jag inte höll mig undan, inte undvek att utsätta mig för skrämselhicka.

Nu till kvällens trailer. Ett smakprov på en av mina andra filmfavoriter jag med nöd och näppe lyckats hålla mig ifrån. Jag hör ju bara på ljudet att jag aldrig skulle somna på flera månader, om inte lampan får lysa och alla är vakna tills jag fått somna...
Usch och fy för bövelen. Men titta ni era mallgrodor, om ni törs, själv går jag och läser min bok...
Låt den rätte komma in.

Skrivpuff: Utmaning 72 - 13 mars

2009-03-13T19:23:00.012+01:00

Skriv om vad du (eller din huvudperson) hittar i lådan som placerats utanför dörren.

"Herregud, vad är det som luktar så förbaskat jäkla illa?"
Hon hade sökt, letat och rotat runt efter källan till stanken precis hela förmiddagen: lyft på skorna i skostället, tittat i fickor och väskor, under mattor, bakom skåp och bland tomglasen i pappkassarna i förrådet. Men ingenting hade på något vis gett henne en förklaring på den vidriga odör som sakta spridit sin dåliga andedräkt i det som tillslut blivit hela huset.
Värst var det i hallen. Där hade hon nu sökt runt i mer än en timme. Det luktade som den där gången för tre år sedan då de hade haft en död råtta under köksbänken. Den hade på något vis självdött och hade innan den gick hädan hittat det mest oåtkomliga utrymmet den kunde bakom en kantlist. Det hade tagit två dagar innan de fann den, och tre veckor innan det slutade lukta i huset. Bara minnet fick henne att känna en bitter eftersmak i munnen.
Ute hade det regnat i snart en hel vecka - snöblandat och halvfruset - som Slush Puppyn ungarna brukade köpa i kiosken uppe i backen om somrarna. Influensa satt som fastnaglad i hennes vinterbleka uppenbarelse och tycktes aldrig vilja släppa sitt grepp om hennes slutkörda kropp. "Du får räkna med ett par veckor", hade den bistra och uttråkade rösten svarat då hon ringde sjukvårdsupplysningen för tips på utdrivning av flunsor.

Allt detta arbetsamma letande hade gjort henne fullständigt knäsvag då febern kom i jämna vågor med toppar på närmare 40 grader.
Hon satte sig i trappan och lutade huvudet mot den skrovliga panelen som de alldeles nyss målat vit. Hennes kropp skrek efter kudden. Men om hon gav upp skulle de få lov att sanera kåken och flytta ut tills allt var utvädrat, för här kunde hon snart inte stanna en endaste minut till.
"Gud, jag måste få luft", mumlade hon och låste upp dörren Vinden slog emot henne med ett korsdrag som fick hennes lättklädda och febriga lekamen att tappa andan. Hon tog tag om dörrposten och tvingade i sig ett nytt andetag som nu inte gjorde lika ont i hennes lungor. Feberblicken klarnade sakta, världen blev skarp som en knivegg i den krispiga januarikylan. Hon tog ett toffelklätt steg ut på den stenbelagda framsidan och med hjälp av en kvarlämnad leksaksspade krafsade hon bort snön från en av trädgårdsstolarna. Med tanken på att en lunginflammation skulle försvåra influensan som riste i hennes kropp gick hon in i hallen och hämtade en filt att sätta sig på. "En minut måste jag väl tordas sitta utan att döden hinner ta mig", sa hon för sig själv och slöt ögonen en minut. Stanken kändes ljuvligt avlägsen här ute och hon passade på att suga i sig all friskhet hon kunde in i sitt sjuka inre.
Hon slappnade av.

När hon öppnade ögonen igen så såg hon den.
Det var en avlång liten låda av något slag. En kartong?
Den stod halvt översnöad intill husväggen, där, vid lufttrummans galvaniserade ansikte.
Den måste ha stått där ett tag. Kartongen hade bågnat av fukten och den såg ut att ha börjat luckras upp längst ena sidan. Den var heller inte speciellt stor ...kanske en skokartong? Nej, den var nog lite längre ändå. Mer kunde hon inte se därifrån hon satt. Hon skulle vara tvungen att kliva ut en bit i den blöta snön för att få en närmre titt på fyndet.
Egentligen var hon ju totalt felklädd för detta då hon var barfota i de gamla slitna ulltofflorna hon fått av barnen för sju år sedan., men ett enda steg kunde hon väl kunna kosta på sig. Hon fick ju gå in sedan, då hon sett efter vad det var för låda som stod där. Bara ett steg, sträcka ut ena handen och plocka lådan ur snön - sedan var det klart.
Hon ångrade sig redan då den första iskalla rännilen av blötsnö sprang uppför hennes smalben då toffeln obönhörligen sjönk ner och försvann i drivan intill husväggen. Huttrande sträckte hon ut handen och fick ett halvdant grepp om den genomvåta kartongen och höll på att helt tappa balansen då lådan visade sig vara betydligt tyngre än hon anat. Den mjuka pappen kändes degig mellan hennes frusna fingrar och hela lådan hotade att rämna.
Genom en halvhjärtad kraftansträngning lyckades hon få fast lådan med båda händerna samtidigt som hon begravde också den andra toffeln djupt i snön.

Det måste vara barnen som lekt och glömt att ta in grejerna. Det skulle ju inte direkt vara första gången det hände: att hon fick gå rundor på tomten för att samla ihop allsköns leksaker: bakom buskar, i snår, i håliga stubbar och under mossan längst altanens norra sida.

Det gick en ilning längst hennes rygg då hon plötsligt insåg att en svart, seg vätska av något slag rann längst hennes armar.
Den sipprade ur kartongen längst den spruckna och porösa långsidan. Då hon insåg att stanken - den förbannat äckliga stanken - kom från kartongen hon höll i sina händer tog hon ett jättekliv tillbaka mot ytterdörren samtidigt som hon stötte den vidriga lådan ifrån sig med ett febrigt ryck.
Ett äcklat stön kom ur hennes mun då hon vräkte sig in förbi ytterdörren, snubblade på mattan som uppfordrande sa Ta av dig skorna, föll handlöst in i hallen och landade med en hård och smärtsam duns på det kalla golvet.
Hon fick kväljningar av stanken som nu dessutom kom främst från henne själv, från den svarta sörja som täckte hennes händer och underarmar med sin vämjeliga närvaro.
Vad var det som nyss skett?
Vad var det för skit i kartongen?
Vem fan har ställt den där ute?
Ungarna?
Varför?
Frågorna hopade sig i hennes sprängfyllda huvud som nu snurrade skrämmande fort.

Hon tog sig upp på fötter och stapplade in i badrummet, skruvade på kranen alldeles för hett och tog alldeles för mycket tvål ur pumpen. Tog nagelborsten och skrubbade sig halvt blodig i ren förtvivlan.
Hon lade försiktigt, nästan motbjudande näsan mot ena armen för att få bekräftelse på att skiten försvunnit innan hon skruvade av kranen. Men svaga steg rörde hon sig ut i hallen igen. Ytterdörren stod på glänt efter att hon bara dragit igen den med ett brak då hon kastat sig in. Den stod liksom och plirade mot henne med ena ögat öppet och hon kände en oro som hon inte kände igen, inte kände igen sig i alls. Rädd?
Ja, hon var rädd.
Där utanför skymtade hon kartongen. Den låg lutad med den svampiga och söndertrasade sidan mot dörren. Den svartsmetiga insidan gapade tom och liksom stirrade på henne genom ytterdörrens plirande öga. Hon sträckte på halsen men kunde inte se något mer därute utan att öppna dörren. Hon tog ett skälvande steg närmre, lade sin darrande och genomfrusna handflata mot dörrens släta träyta. Hon huttrade så att hon skakade tänder i den nu helt utkylda hallen. Det knäppte i träet, kanske var det en varning: "Dra igen mig det hårdaste du kan, regla mig, lås in dig och vänta tills de andra kommer hem...", tycktes dörren andas mot hennes hals, men inte kunde hon låta den där äckliga kartongen med sitt... vad fan det nu var för nåt i den... ligga där och kanske låta sig hittas av hennes barn?
Aldrig.
Nej, hon var tvungen att samla sig, ta spjärn och reda ut den här soppan hon försatt sig i. Stanken som fyllde huset måste ju komma ifrån den där lådan där ute... vad annars kunde det vara?

Hon sköt ryckigt upp dörren. Sneglade mot kartongen. Sänkte darrande blicken och såg något i ögonvrån. Hon urskiljde med febrig blick. Hennes hjärna frös till is och hon svimmade där på tröskeln framför den lilla ruttnande kroppen...

Amerikanska idoler...

2009-03-13T15:05:00.005+01:00

Jo jag tackar jag, ett måste att lägga ut denna deltagare till er allas beskådan. Jag undrar verkligen varifrån en röst som denna kommer ifrån, han verkar ju bara mumla svagt med sin lilla gulliga mun, och ut strömmar toner av sällan hört slag, slår en bakut och ikull...
Jag längtar efter fortsättningen och vågar mig på att påstå att Adam Lambert är The Next American Idol! Herreminje, man kan tro att det är själve Elvis - The King - reinkarnerad lagom till 2009 och med ett sprillans nytt röstomfång på köpet... I like.
Kul att tävla med honom i gruppen?
He´s the Bomb!

Piff, Puff och Lillmormor...

2009-03-13T12:31:00.012+01:00

Tänkte att jag skulle skriva ett vanligt inlägg för en gångs skull. Tiden tas numera upp av lite småkrassliga barn, konstnärligt skapande inför ansökan och sist men inte minst genomgång, med stort mentalt motstånd från min sida, av grundläggande ekvationsuträkningar inför det stundande provet som ska ge mig ett härligt försprång när högskolans portar slås upp på vid gavel lagom till höstrusket. Jag försöker ju också skriva lite puffar och andra texter, plus att jag läser lite i mina bokreaskatter, just nu äcklas jag över Låt den rätte komma in... Läskig helt enkelt...
Jag har ju också hunnit göra ett klipp på Blocket i form av två ursnygga fåtöljer i gedigen svensktillverkad kvalité. Hos oss har vi en mysig läshörna i en del av vardagsrummet där vi gärna läser med barnen, när andan faller på och de inte ännu har hunnit bli besatta av kvällsmonstret som brukar dyka upp runt nittonochtjugofemtiden. Och en dag så fanns de där på Blocket, perfekta med sin sköna profil, sina dunplymåer och sina dubbla avtagbara klädslar - en ljusbeige och en i engelsk röd! När får man det på köpet. Jag slog till, ingen uns av tvekan alls. Har ju letat och letat, sökt och trånat länge efter något prydligt, praktiskt och passande.

Lånade släpvagn av bästa grannen och hämtade hem dem i regnrusket. Nu står de här i läshörnan och pryder sin plats med bravur. Puffen hör till soffan och den ska kläs om i ett mera naturfärgat grovt linnetyg så att den trivs bättre med fåtöljerna. Piffad puff kan man väl kalla den sedan, då jag tänker sätta vackra band att knyta ihop klädsel med, istället för ett trist gummiband i kanalen. Tänk, det nästan märks att de trivs i vårt hem med mig och barnen i sin famn varje sagostund: man kan nästan ana ett litet leende i profilen, just där sittdynan möter underredet.

Trappan är nu snart färdigmålad. Den är vit och vacker och känns som ny, nu ska vi införskaffa en annan matta att lägga i stegen, så vi får sätta våra egna avtryck och spår.

Vi har hunnit med väldigt mycket i huset vi köpte bara för drygt två år sedan, och det börjar likna det vi såg bakom allt det mörka och murriga: mörkbruna vävtapeter som täckte nästan hela övervåningen tillsammans med mörkbruna dörrar, fönsterramar och alla foder; fulfurugula innertak, spaljéer och trappa; en vägg som skiljde alla fina sällskapsytor från varandra och det senapsgula köket med sitt mörkbrunmönstrade plastgolv som gick i stil med kaklet ovanför diskbänken... Vilken soppa.
Ja, tänk er själva. Svårt att förklara vad det var vi såg den där dagen vi kom hit på visning? Men vi såg en enorm potential, en skatt gömd bakom ett skal som tillsynes inte ställt om klockan sedan 1976.

Det kommer att bli jättefint, det ÄR jättefint.

Vårt minsta barn Lillmormor vid altandörren som leder ut i vinterlandskapet.

Ett annan jättefint inslag i vårt hem är Lillmormor. Hon trampar runt och skrattar, leker, tuggar leksaker, suger på pärlor och pladdrar på ett helt eget språk, som ingen till hennes förundran tycks förstå...
Hon är snuvig och lite varm idag men alltid lika glad i hågen. Hennes armar blir längre och numera ställer vi ingenting på bordskanterna. Hon sträcker upp sin lilla hand och känner sig för om det inte finns något trevligt att dra ner på golvet. Så här står nu allt i små tjusiga arrangemang i grupperingar mitt på bordet, ljuslyktor, tulpanbuketter, mattallrikar, glas, smörask och allt annat i en stor ihopföst driva utanför hennes gummiarmade räckvidd.

Hon är underbar.
Vi lyckades med konststycket att matcha våra två äldsta med en hel polkagrisbutik, från topp till tå, vid förra årets besök hos Pippi och hennes vänner.

Vi har äntligen bokat in en resa till Astrid Lindgrens Värld i maj och även tingat en av de bästa platserna vid västkustens ljumma och solvarma klippbad lagom till augustinätternas förtrollande ankomst, då krabborna nyps som hårdast.

Världens bästa plats, när inte hemma är bättre...
Nedan ser ni bloggerskan själv tillsammans med största dottern Bubblan, då inte ens ett år gammal. ...och tänka sig, mamman är bara några dagar äldre...Vintern håller på att sakta med säkert droppa undan för att lämna plats för våren. Ungarna går ut och leker, kommer sedan in i genomblöta, och i leriga kläder som bara får ta ännu en omväg genom tvättmaskinen...

Jag längtar så efter att kunna ta min kaffekopp, öppna köksdörren, kliva ut barfota på torra och varma stenplattor och sätta mig på trappen och kisa upp mot solen. Bli så där lagom rosigt brun om kinderna.

Snart så, och tills dess tar vi vara på dagarna vi har tillsammans även i snöslasket. All tid räknas.

Skrivpuff: Utmaning 70 - 11 mars

2009-03-11T09:19:00.005+01:00

Skötselinstruktion för en författarsjäl. Min författarsjäl.

Nog krävs ju en skötselinstruktion för allas själar: både en volvoarbetarsjäl, kokerskesjäl, apotekarsjäl, förskolelärarsjäl, mormorsjäl, sopgubbesjäl, revisorsjäl, knuttesjäl och alla de andra miljoners själar som irrar runt där ute i en snöstorm som aldrig verkar ta slut. Men behöver just min själ en instruktion? Min rangliga mammasjäl. Jag törs ju inte kalla den för en författarsjäl heller, herregud jag som skriver bisats efter bisats och gladeligen staplar adjektiv på varandra i en aldrig sinande ström: inte riktigt ser när det rinner över bägaren då måttet för länge sedan är rågat. Ordbegränsning är inte för mig.
Att sköta sin själ är en svår sak. Gärna låter jag den fara illa då jag inte riktigt orkar - eller kan - ta den på allvar. Många gånger låter jag den stå där inne i mörkret, ensam och ropa, ohörd. Eller snarare ignorerad av min rena okunskap. Låter den känna sig försmådd, överkörd och förbisedd. Jag får dåligt samvete och kan inte sova om nätterna då jag ser hur den hänger med sina tunga axlar och går och sprätter grus med tåspetsen - iklädd sin sedan länge molokna uppsyn. Den blänger tillsynes irriterat, men orkar jag titta efter länge nog ser jag en tår glimma till i min själs ögonvrå, då den aldrig får komma till tals och känna sig viktig och duktig. Jag har hela mitt liv ansett mig veta bättre än min själ, trott mig kunna ta besluten själv, utan att konsultera min inre röst. Förträngt, skjutit undan och förgripit mig på min stackars sorgsna själ.
Men nu har den satt ner foten med klacken före. Och där med basta. Den bär ett märke på kragslaget där det står: Nu är det nog!
Min inre röst har gjort uppror, den kräver sin plats med hårt tonfall och har helt sonika tagit ett egenfattat beslut om självstyre. Gjort revolution mot diktatorskan själv.
Jag har äntligen förstått att själen - det är jag, vi är en och samma. Jag är bara ansiktet utåt - ett skal, ögonen är själens spegel. Själen min behöver kärlek, omtanke och gemenskap, den behöver ha glada vänner att skratta med och har ett stort behov av samtal, öppenhet, stora ord och filosofi av värde. Min själ har drömmar att uppnå, vägar att gå, sagor att berätta, ansvar att ta, berg att besegra, bördor att slippa. Den behöver få gråta ut. Sörja.
Nu sitter den på första parkett. Och inte bredvid.
Min författarsjäl - det är jag.

Skrivpuff: Utmaning 68 - 9 mars

2009-03-09T22:44:00.006+01:00

Om att ta en risk.

Visst tog jag en risk en riktig jävla sjuhelsickes rövares risk, den där vintervita och omkullkastande kvällen i mars 2003 då jag satt på toalocket och skälvde över teststickans linjerade resultat. Jag var med barn, på smällen, gravid, välsignad, på tjocken, med bulle i ugnen, körd, nollställd, lamslagen, befruktad och bärande, bördig, havande, och ensam. Jag bar ett liv i min kropp. Men en man jag nyss mött.
Ett litet underfundigt, överraskande och omkullvältande liv hade med ett bestämt litet barnafinger pekat ut precis just mig som följeslagare under sin vidunderliga resa. Tanken som drömsk möjlighet hade för länge sedan slocknat i bister snålblåst, som ett borttappat telefonnummer till en älskad vän man längtat efter så länge. Saknat trots att man aldrig setts, väntat på i fönstret mörka kvällar när alla andra vilade sina lugna sinnen omgivna av nära.
Nu bodde en liten pärla där inne i mitt inre. En liten grodd skapad av ödet, ett underverk som utsett just mig, jag, denna vilsna själ som nyss tappat fotfästet och vänt mig om för att gå tillbaka, ensam och otrösterlig. Då, just då, exakt den kvällen valdes min kropp ut till boningsplats för denna oförstörda varelse som nu fick mig att sitta en halv natt på en iskall toalettsits, i mörkret i min andrahandstvåa bakom kyrkan i Uppsala. Jag satt där tills dagen sträckte på sig och slog upp sina himmelsblå ögon, såg på mig och log.
Jag log tillbaka och livet vände om i dörren. Vände sig om och tog min ensamma kalla hand i sin.