Hjärndöden, skrivkrampen o fredagsnojan.

Vad tusan är det med mig egentligen?
Sitter på hinkvis av tankar, fakta, begrepp, lösningar, analyser, vikta boköron, inspelade fraser, klockrenheter och understrykningar. Men vem sjutton är det som fullständigt svetsat igen hinklocket?
Inte ett endaste vettigt ord kommer ut: flödande och trollbindande, sammanhängt och solklart. Så där som det borde. Men en knorr på slutet.
Nä då, istället skrollas det upp och ner på skosidor, plockas i klädkammare, promeneras, panikattackas, sitts ute och filosoferar, eller bara helt sonika sitts och glos rakt in i skärmen med tillhörande ömkligt lipande.
Jävla bajskorv. Jag som bara har denna ynka uppgift kvar. Grädden på treårsmoset. Det är ju inte dessutom som om jag aldrig gjort det förr. Hela utbildningen har kantats av designprocesser med tillhörande gestaltning, men just nu är jag helt lost. Med fyra veckor kvar... knappt.

Mitt huvud har fastnat i en loop av framtidsdilemman som dränker allt annat som vill ut. Söka jobb - inte ett gammalt vanligt jobb utan ett nytt och fräscht - så jag får lön för treårsmödan, bli förälskad, förbättra ekonomin, större bostad så jag och mina små slipper trängas i en liten trea, stryka tvätten, ta hand om mig själv, se mina barn till 100%, engagera mig i barnens aktiviteter, rensa rabatterna så grannarna slipper blänga, gå på klass- och föräldraråd, umgås med vänner, sortera bort urvuxna barnkläder, skor och trasiga leksaker, vara vuxen och ansvarsfull, gå på loppis, deklarera som jag borde, leva här och nu, städa ur bilen och sälja den, köpa ny och bättre bil, skissa, skriva, köpa nya dammsugarpåsar - som passar... Tar liksom aldrig slut.
VET ju att jag måste prioritera, men svårt. Allt känns lika viktigt då jag lämnat mycket åt sidan nu i flera år, gömt huvudet i sanden och låtsas som om jag inte finns. Ägnat mig åt att krisa mest... Varit förlamad, ledsen och oföretagsam. Mitt huvud värker.

Bajskorvsångest, schas på dig. Nu är det väl ändå min tur?

Strosat i solen...

Ägnat eftermiddagen åt att strosa runt i en av Eskilstunas absoluta pärlor – Sundbyholm.

Glassätande, kortbyxklädda ickedemonstranter så långt ögat nådde denna första av många majdagar. 

Jag var som sig bör baraxlad o träskoklädd.

Hamncaféet var nästintill fullsatt av fikasugna och vinterglåmiga. 

Det är den mest ljuvliga miljö att flanera runt i. Men inte såg jag några vackra bönder som sökte fru.... Och när de visar sig lagom till inspelning är det snitslat o oåtkomligt.

Hamnen är halvfull redan, det skuras o fejas 

En fin dag, istället för enslig datasal... men lika fullt jävligt ensamt att strosa ensam bland andra.

Så nu ska jag planera lavendel o rosmarin o snyfta lite.

Kram

Sköna maj välkommen!

Ja då är vi där - kantade med solsken, lust o fägring stor.
Tänker njuta av dagen idag, bortse från stress, måsten o mörka datasalar, rapportstruktur, begrepp o teoretiseringar, o istället helt enkelt bara vara.
Inte alltid lätt. Tankarna har en förmåga att bita sig fast o solka ner - framtiden rusar närmre, fast egentligen är den ju ständigt redan här, mitt i o nästan förbi... Men idag ska jag låtsas som att allt är strålande!
Puss på er <3

Drygt två år senare sen sist jag skrev.

Vatten under bron, nya repor i lacken och ett par bekymmersrynkor senare.
Sista inlägget jag skrev på min systerblogg våren 2009 lydde som följer:

"Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - trampar jag luft i mitt ekorrhjul utan stoppknapp. Jag sitter fast och kommer inte loss. Ingen vrider ur mig och hänger upp mig, plant och fint på en torr plats där jag kan hämta mig en smula. Jag ser inte ljuset där framme, då tyglarna kanske någon gång börjar lösas upp en aning. Jag kämpar och sliter, varje dag med att hålla huvudet ovanför ytan, tårarna bränner sig genom mina rödkantade och trötta ögonlock då jag för tusende gången samma vecka biter ihop tänderna i vredesmod då vantarna sitter snett och allt brakar samman av ett ögonblicks verk. Jag byltar, river, bönar, ber, varje sekund, varje minut, varje dag. Hör min egen röst som genom ett töcken, som ett ständigt gnissel av vanmäktigt pockande och lockande. Skulle så gärna ställa mig på tå i ett fönster och ropa på hjälp. Ropa det högsta jag kan på en hjälp jag inte vet namnet på. Istället tittar jag på då världen där utanför mitt fönster passera i en ström av lyckade öden som aldrig ens verkar vackla.

Som man bäddar får man ligga. Att ens andas något annat om att allt står en upp i halsen, att man inte hittar ut igen, att man sitter fast under resterna av sitt forna jag i en härva utan varken början eller slut - jag vågar inte ens se mig själv i ögonen, hur vågar jag då någonsin vara ärlig i någon annans ögon.

Mitt huvud sprängs av att konstant hållas under ytan, jag får inte luft.

Det är liksom någon som håller fast mig i foten och hindrar mig från att andas, någon där nere i mörkret som verkar vilja mig illa.

Kanske någon som jag kämpar mot, kanske mitt eget dåliga samvete som går vid min sida varje vaket ögonblick.

Undrar, då jag ser alla leende mammor och samstämda föräldrar som alltid verkar ha allt under kontroll, alla känns uppfyllda och skrattar och lever, ingen har hört talas om något annat, alla ler liksom i ett hemligt samförstånd mot varandra som om de ser igenom mig, ser de fina sprickorna i min krackelerande yta. Är det verkligen bara jag som känner mig fast i ett järngrepp, fast i min egenhändigt skapade sörja, min egen kvicksand som ger efter under mina fötter och suger mig bara hårdare fast då jag försöker kämpa mig loss - om blott bara för en endaste minut. Jag är fast i mitt livs största, eviga och ovillkorliga kärlekshistoria som sakta envist och långsamt förtar mig utifrån och in, som svidande med sin glöd bränner upp mig i båda ändar, äter upp mig, tuggar hårt med arga käkar och långsamt förintar det jag en gång var. Hur kan jag vara en sådan mor som inte orkar med mina små oskyldiga barn, förlorar förståndet och sliter mitt hår över livets alla måsten och krav? Vem har jag blivit? Hur blev det så här? Hur kunde jag låta det ske? Varför ser ingen? Jag har ju stått på tå många gånger - där bakom fönsterrutan - men inte någonsin öppnat och ropat, bara stått fastfrusen i mitt eget tysta skrik: -Livet kväver mig! Eller var jag denna plågade och sönderfrätta människa redan innan mina älskade barn kom till världen. Kanske jag alltid varit en inlåst själ med ett aldrig uttalat behov av hjälp att ta mig loss? 

Har jag bara aldrig velat se det förut. 

Aldrig riktigt behövt, alltid haft en flyktväg dold i skumrasket.

Men egentligen aldrig varit riktigt fri. 

Alltid bara legat där jag bäddat.

Är det bara jag som måste få andas egen luft? Tänka en egen tanke, mina älskade."

Nu börjar jag om. Trevande men beslutsam. Mycket har hänt sedan sist, men mycket är sig även likt.

Vi hörs, puss mamman

Kära dagbok

Nu får det vara nog med bloggandet, iallafall ett tag - som om ni inte redan insett det?!

Jag startade min blogg för att använda den som en form av papperlös dagbok. Men hur blev det? Snarare en självkritisk och hårdcensurerad familjeblaska med en del trevliga inslag av ångestladdad inredning.
Jag har helt tappat sugen, lusten att formulera mig. Ids inte ens längre med att läsa andras vackra, ambitiösa och inspirerande axplock ur livet med stort L. Förundras endast över hur alla finner så många luckor i sina hypereffektiva liv som de kan spendera på att visa mig hur mycket de hinner med att åstadkomma.
Kan bara ana mig till stressen ...
Själv har jag ingen lust längre.
Jag måste leva där ute - i verkligheten, bland dem jag älskar. De som betyder allt.
Livet kväver och klämmer numera långsamt musten ur mig. Jag sitter fast i ett moment 22 och vet varken ut eller in längre. Snyftar tyst och ägnar mig mest åt självömkan. Att fly är lika illa som att fäkta. Allt jag någonsin flytt har hunnit i fatt. Och jag vågar inte öppna variga sår i er närvaro. Orkar heller inte med alla dessa tomma ord som ständigt florerar.
Jag saknar så min gamla tummade pappersdagbok som trots allt osade av mina allra innersta tankar. Mina drömmar, farhågor och alla frågor utan svar trängdes där mellan pärmarna, där den låg långt in under min madrass... Nu är den bortglömd, och orden hotar att spränga mig, för här inne törs jag alls inte vara ärlig som jag hoppades och trodde. Nej, på bloggen måste man vara lagom ytlig och opersonlig för att inte "fläka ut sig" som det så vackert kallas av alla förståsigpåare. Jag som vanlig småbarnsmorsa med självförvållad livskris har nog inget här att göra. Mina tankar var inte för alla att betrakta i eftertankens kranka blekhet.

Nu tar jag fram min dagbok ur garderoben där den legat gömd sedan hösten 2008 och så ska här skrivas igen, med vässad penna på vita ark. Om ditt och datt, vitt och brett, kreti och pleti - men mest om mina tårar, mitt tandagnissel, mina rädslor och mitt sökande efter andligt stöd, hjälp och ro.

Nu ska jag gå och klappa min madonna på huvudet och fråga henne hur man orkar se tiden an då inga sår någonsin verkar läka, och var man ska börja nysta någonstans i härvan som till synes är utan slut. Kanske boka en tid på en soffa någonstans.

Puss & Kram

Bitterljuv Jultanke nr 1

Hemvägen -19

Nog är det väl en märklig tid på året, då alla som egentligen borde ha ett kok stryk får en herrans massa prylar att yvas över (nu pratar jag inte om de små rundkindade raringarna med tindrande ögon, utan de mera hårdnackade och svårsmälta) - å dessutom tar glöggen slut, den starka sorten minsann, den man egentligen hade kunnat vara utan om man mäktade med - såg högtiden från den ljusare sidan - Jesusbarnets sida kanske.
Styrkekram till alla er som anser er behöva en där ute i den kylslagna verkligheten, så här på andra sidan, då allt tipptappande mynnat ut i en smula fadd och avslagen mustighet.

Wabi Sabi hej hej, Wabi Sabi hej ...

Herregud, är det en sådan jag blivit nu - en Wabi Sabi?!

En ofullkomlig skönhet!


I ett wabi-sabi hem finns tydligen:
• Okonstlad och ödmjuk inredning.
• Naturligt åldrade ting med vacker patina.
• Antika föremål som betyder mycket för dig och som bär med sig en historia.
• Återvinningsbara material.
• Föremål med nostalgiska kopplingar.
• Naturmaterial som trä och sten snarare än plast eller krom.
• Enkla dova färger som hämtat sin palett från naturen.



Kan det vara så att jag omedvetet muterat - förvandlats - mynnat ut i - denna asiatiska inredningsform. Har jag missuppfattat den shabbiga stilen, eller är det bara så enkelt att någon försöker ta åt sig äran, sko sig eller helt sonika få mig att bli totally confused?
Så jävla typiskt när allt liksom äntligen landat. Då kommer det nya påhitt hos alla i inredningseliten...


Vet ni vad, det schiter jag i, nu ska jag gå och klappa min kära Madonna på huvudet (hon som jag slitit så hårt för i höst och äntligen gjort mig förtjänt av) som vakar över mitt vintervitt oskuldsfulla och lantligt romantiska hem - som självklart är min borg ....
För all del - måste ju erkänna att hon står på ett gammalt skamfilat slagbord från 1700-talet - svenskt, bonnigt och rustikt helylle - så liiite Wabi Sabi har nog smugit sig in i den annars så Shabby Chica inredningsbeskrivningen.



Herregud vilken soppa.
Undrar hur Simon och Thomas skulle beskriva det hela: "My God, what´s with you swedish people and all your vitrinskåpsstuff anyway?!" ....



Hur går det annars för er då?
Har tomtarna fått komma fram ur vrårna ännu?


.... och, har ni smakat på glöggen?

Mumma - intaget i eftermiddagsskymningen i kantstött, gammalt och papperstunt kristallglas avsett för sherry ... Wabi Sabi, maby baby.

Hon är här nu...

Madonnan från Broarne.



Trots sina tyngda axlar och sin vemodigt nedsänkta blick skänker hon frid och eftertanke i mitt annars livliga hem - där det är lätt att tappa bort sig ibland.
Hon är vacker som en dag där hon står med sina utsträckta händer. Enkel och sårbar. Beundransvärd. Som så många jag känner - om jag tänker efter.
Det är skönt att få svepas in i en känsla av andlighet så här inför juletid ... I en värld där vi knappt hinner med det som är viktigt eller värdefullt.
Tänd ett ljus, svep in er och njut en smula ni med!


Puss och kram =)