Stackars liten mamma...

Huvudet dunkar, dunkar och riskerar att snorsprängas. Ryggen känns som om jag stått böjd över ett soldränkt grönsaksland i högsommarvärme, jag är yrslig och matt, kissnödig och öm i benen, helst i baklåren där jag alltid fick kramp som gravid. Ja, fan tro´t, husets moder har åkt på någon bacillusk i form av kan hända vintervirus. Jag skulle gärna lägga mig i sängen, insvept i duntäcket (ja, inte vet jag var ifrån, men inte tänker jag bränna det heller då det säkert varit mitt i 10 år...) sätta teven på lagom volym och bara falla bort i slumrandets värld. Den där dåsiga och avslappnade, då alvedonet har gjort sitt.
Men så är ju inte fallet för en småbarnsmamma, ligga och dåsa, hej hopp. Nej, ut i backen med de tre piggare barnen och åka stjärtlapp i det underbart vintriga landskapet, där det inte finns plats för något lipande sillmjölke till morsa så långt snön når.
Jag smyger i säng när mörkret faller på och barnen pudrats trötta av John Blund.
Glad så länge det inte är lusetid.