Han, vår telefon, var någon att räkna med, någon som höll ställningarna och aldrig svek varken i gott eller ont. Han, den store lyssnaren som aldrig avbrutit med onödigheter.
Men nu, det skräller lite i örat och skramlar när man tar honom i handen alltför hårthänt. Han ser ut att lida där han står i fönstret med de knoppande påskliljorna som sällskap. Åldern börjar ta ut sin rätt. Vi har knappt vågat berätta att vi ser oss om efter en värdig ersättare, någon som kan axla manteln av ansvar som han så troget visat oss under vår lilla familjs hela existens.
Kanske han skulle kunna finna plats i sitt hjärta för en vit liten oskyldig Cobra?

Jag ska ta ett samtal och försiktigt fråga om han den gamle inte skulle uppskatta en lärling så här inför fönsterbrädans vackraste tid, då Forsythiaknopparna utanför fönstret snart står i blom ...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar