Mitt sämre jag.Mitt huvud värker och spränger, mina ögon svider och mina axlar känns så spända att jag nästan mår illa i magen.
Dagen började väldigt abrupt och känslomässigt dränerande med att min femåriga dotter fick tokspel när vi skulle åka till dagis.
Jag hade redan under helgen förberett henne på att nu skulle vi byta till överdragsbrallor och den nya röda fina skaljackan i vårvärmen ... Bort med de söndernötta och genomskitiga täckbyxorna en gång för alla.
Men jag såg orosmolnen torna upp sig redan i trappan ner till hallen då hon verkligen inte ville ha fleecejackan under - istället slängde hon av sig den och stampade upp till sitt rum, vräkte ut halva garderoben och drog på sig en alldeles för tunn kofta. Vägrade lyssna - och jag valde min strid i stundens hetta ...
Redan då visste jag hur allt skulle sluta - vissa dagar är mitt tålamod enormt, och hennes vrede inte alltför djupgående.
Men inte idag.
Det här visade sig vara en urusel dag i våra liv.
Kläderna slängdes runt i vredesmod, jag skriker och sliter, hotar och domderar; hon tjuter, gapar och kastar kläder hon säger sig hata mest av allt på jorden, springer runt i huset - vrålande som en huvudlös höna - rytande värre än tigrarna på Parken Zoo. Allt går åt pipan och blir till ett inferno av opedagogisk och osund mamma-barn-relation - med totalt sönderfallen kommunikation.
Bredvid står två storögda småsystrar och begrundar scenariot med skräckblandat intresse och förskräckt uppsyn. Tysta som små möss. Så små de kan.
Efter en halvtimme sitter vi i bilen på väg till en dagisdag jag helst skulle vilja trolla bort - tysta och sammanbitna, urvridna och tomma på ord. Vad ska kunna ersätta allt det vi redan sagt, helst jag, i stormens öga.
Rödgråten och slutkörd anländer jag sedan hem med lillmormor, klockan har bara hunnit passera nio och hela dagen finns kvar. Men nu är orken som bortblåst, mitt samvete brottas med tanken på att inte hämta klockan två, ringa och be om uppskov - andrum. Låta sambon hämta med friskt humör vid fem istället ...
Men det går ju inte. Lotten är min - som man bäddar får man ligga. Mitt skägg sitter i brevlådan. Jag har skitit i det blå skåpet.
Jag har nyss med tungt sinne lyckats sammanställa mina färdiga arbetsprover som ska lämnas in på onsdag. Då är min ansökan till höstens studier komplett. Men glädjen förtvinar, förtas och ställs hela tiden mot sin värsta fiende - mitt tålamod har ännu en gång visat sig undermåligt och det gör mig orolig. Jag kan se mig själv sätta mig i bilen och bara åka bort, långt bort - ensam och hemsk - en riktig skitmamma som får folk att oja sig.
Men finns det verkligen ingen plats kvar för mig - jag AnnaKarin - i allt detta.
Är kombinationen så fullständigt omöjlig - larvig att ens tänka på? Hur gör alla andra.
Kanske är det som min egna kära mamma säger "... så är det när man ska ha många barn ...": ett uttryck helt fritt från lyhördhet inför mina vågade rop på hjälp.
Hur ska jag kunna hålla huvudet ovanför ytan - orka känna inspiration och kunna vara kreativ. Vara den bästa mamman dagar som dessa?
Nu ska jag snyta mig, sätta mig en minut i solen och vila innan jag ska hämta barnen.
Kanske våga hoppas att resten av dagen blir solig med blå himmel, med kanske bara lätta och tunna moln som städigt lurar i horisonten.