Lantlig romanik.

Jag försöker med hull och hår verkligen anamma en livsstil med forna anor.
Här hemma bakas det bröd med anis och färskstött fänkål, Mårbackapelargonerna står på fönsterbrädan och Tizzlatofflorna samsas med de grovstickade benvärmarna.

Vackra och charmiga ting vinner med hästlängder före vår nya tids maskintillverkade krafs - helt utan personlighet. Ett liv där vi många gånger tvingas in i fållor vi sedan ägnar resten av vårt leverne med att försöka komma ut ur.
Allt stöpt i samma mall - både människor och förmål - känns som en förlegad inställning till livet. Jag är säker på att vi alla är olika och bär på en hel massa egenheter som borde få utrymme i vår stund på jorden. De borde få slippa stängas in och gömmas bort för att skapa alldaglighet och en falsk känsla av tillhörighet med den stora massan.
Nej tänk så underbart om vi alla kunde våga vara oss själva, precis som vi vill.
Tänk om vi fick den möjligheten - jag tror vi alla skulle vara lyckligare om vi gavs chansen att påverka hur vi lever.
Wonder Who sprider skönhet med sina handgjorda ljuvligheter. En poncho helt i min smak - mohair med spetsar och brodyr. Gitte Lyng är handarbetarnas okrönta drottning. Titta in HÄR får ni se mera.

Jag väljer hellre lugnet före stressen när det gäller boendet. Jag uppskattar att kunna låta mina barn springa ut i gräset och försvinna in bland hallonriset med ett tjut, jag älskar att se glädjen i deras unga ögon då de berättar om myrorna i stacken, eller då de lekt i timmar uppe i skogen och fått avsluta det hela med en picknick i solen med mossan som filt.
Nu har jag lyckan att kunna leva så här, att varje dag få se solen gå ner över gärdet efter en lång och ljummen vårdag. Det är inte alla som varken får eller kan.

Med detta lugn jag omger mig med följer på något sätt en hel livsstil. Plötsligt finner jag känslan av ro då jag strosar runt huset på kvällen då barnen somnat, med en kopp thé i handen och sekatören i den andra. En stillhet som främjar tanken, en stillhet som skänker harmoni i min oroliga själ. Jag tar mig tid att verkligen se.

Nåja, flummigt kanske ni tycker, svårt att förklara kanske men jag ser omgivningen i ett klarare ljus - ett nytt ljus. Vill verkligen bara omge mig med vackra saker som får mig på gott humör - Ni kanske minns mitt finskåp, det är väl en bra beskrivning på det hela. Hela livet borde väl kunna vara ett FINSKÅP, ni vet där alla ens käraste skatter står gömda, men istället så lever man mitt bland sina kära utvalda ögonfröjder - en vardag i ett finskåp, det ni. Allting är ju ändå förgängligt och är till för att användas.

Vi har ju tankar på många vackra ting jag och sömmerskan Jenny. En hel brusande fors av idéer som skulle förgylla varje vardag för alla och en var.

Vi smider och ränker på hur, var och när.

Vackra pärlor som inspirerar hos Silke. Titta in HÄR.

Närmast på tapetet står det skrivet pärlor. Rader av de mest utsökta pärlor som ska sättas samman till bländande skönheter. Skulle egentligen starta en gammeldags syjunta - ni kanske kommer ihåg sådana som den äldre generationen levde för. En egen stund. Då de fick utlopp för sin handarbetskreativitet på ett fantastiskt sätt - samla kloka kvinnor till samtal i kombination med skaparglädje. Bara goda ting kan spira ur en sådan samvaro.
Då kan vi verkligen snacka om Mental Coaching på högsta nivå.
För nog är det väl något vi alla saknar? Tid att sitta tillsammans och dryfta livets alla sidor. Skapa förtroende hos andra och både kunna stötta och stöttas.

Ett gammeldags bollplank.
För modern och fortfarande livsviktig feedback.

Men ofta finns det aldrig tid.

Tycks det.

Vi sitter hellre ensamma på kammaren och funderar utan att få något svar.

Trivs ni med ert. Drömmer ni er bort. Tar ni chansen att forma era liv. Är ni modiga och vågar om ni kan. Törs ni bryta mönstret, den säkra och invanda banan?

Nu ska jag försiktigt rota runt bland mormors gamla spets och förgylla lunchen med en stund i solen, innan jag går på i ullstrumporna igen.