Ja, då var det dax igen...

Högskolan har verkligen satt mig högst på jullistan när det gäller klappjakt i år!!!
Denna dag erhöll jag det fantastiska beskedet att min förhandsgranskning inte bara resulterat i avsaknad av Nk B, utan nu även Svenska B... Jag tror jag ramlar baklänges, vad ska man ta sig till helt enkelt?
Svenska B, undrar ni? Jo, det innebär bl a detta: kunna förmedla egna och andras tankar i tal och skrift, göra sammanställningar och utredningar samt dra slutsatser och föra fram argument, så att innehåll och budskap blir tydliga och anpassade till målgrupp och syfte samt ha utvecklat skrivandet som ett medel för tänkande och lärande och som ett redskap i kommande studier och arbetsliv. Ja, kanske är detta inte något som jag behärskar... =/ eller?
Jag håller iallafall på att bli fullständigt vansinnig på alla dessa jääävla idioter till byråkrater, som varken kan läsa innantill på ett papper eller behöver ha den minsta förutsättning till behörigheter själva för att kunna utföra sitt arbete vilket tydligen är att assistera oss andra pajasar.
Jag har åter igen varit i kontakt med vad jag numera kallar "dumkomvux" i Umeå. De har, efter närmare granskning angett kursnivåer, etapper och andra benämningar i mitt betygsdokument helt uppåt väggarna. En salig rappakalja av ihopblandade kurs- och etappnivåer, som nu plötsligt har uppdagats... och därmed fråntar mig möjligheten att söka till MDH´s program. Ingen som minns, har befogenhet eller har något svar på hur någon ansvarig ska korrigera detta. Jag måste snart läsa om alltihop. Bara att riva betygsdokumentet, det verkar så enligt alla motgångar. Snart får jag väl veta att jag aldrig ens läst...?

Jag har ont i huvudet och mår fysiskt illa av denna stress, kan inte tänka ut hur jag ska gå vidare med denna röra. Skulle bara vilja gå och lägga mig, dra täcket över huvudet och bara släppa allt. Men mina barn har ingen annan, och inte heller jag, som kan ta över ruljansen för det dagliga. Alla skyller på varandra och min dyrbara tid minskar för var dag, och den går inte åt varken till att försöka framställa utomordentligt utförda och konstnärliga arbetsprover, eller till att sortera ut annat viktigt material inför våren. Tiden går åt till att må illa och oroa mig för att behöva skrinlägga mina drömmar, ställa mig i kö på arbetsförmedlingen och ta ett jobb som för mig ännu längre från mitt sanna och rätta jag, allt längre bort från det jag känner är mitt ofrånkomliga och efterlängtade öde.
Kanske ska jag skita i alltihop och skriva en bok istället, en Bestseller om alla förbannade hinder, snubbeltrådar, övergrepp, sakfel, syftningsfel, delade uppfattningar, särställningar, bortrensningar, urval, omdömen, övertramp, tester, granskningar och annat man ska behöva gå igenom under ett halvt liv. Det kanske vore nåt att bita i. Om jag nu kan vara behörig att skriva ihop några rader med ord på ett papper? Eller kommer farbror polisen och tar mig då?