Nu är snart min stass inför Bondbrud på rymmen fulländad, Blinget sätter prick på det hela. Tack snälla Fru Fortuna, eller i detta fall Claudia Galli.
Vad gör ni så här i nedräkningstider? Här fixas och trixas det, förbereds mat och sopas granbarr under den sk barrfria kungsgranen. Barnen leker ute i frosten och inne myser mormor och jag i värmen från de sprakande brasorna. Champagnen ligger på kylning och snart är den nya tiden här, lite mörk och kulen för många men ändå så kär...Kvällens ingredienser är: nybadade barn som kivas, grevinnor och betjänter, sparris inlindad i parmaskinka, skumpa, potatisbakelser, nötter och mandlar, knastrande ved i spisen, rosa filé, marängsviss, tomtebloss, skattjakt, flämtande maschaller, gnistrande rimfrostig promenad, Jan Malmsjö och till sist en nyårskram till alla älskade.
Kram. Vi ses ju nästa år om ni vill.
Tips: om ni vill axla rollen själva som uppläsare av dikten Nyårsklockan har ni den i sin helhet nedan... Lycka till.
"Ring, klocka, ring i bistra nyårsnatten mot rymdens norrskenssky och markens snö; det gamla året lägger sig att dö... Ring själaringning över land och vatten! Ring in det nya och ring ut det gamla i årets första, skälvande minut. Ring lögnens makt från världens gränser ut, och ring in sanningens till oss som famla. Ring våra tankar ut ur sorgens häkten, och ring hugsvalelse till sargad barm. Ring hatet ut emellan rik och arm och ring försoning in till jordens släkten. Ring ut vad dödsdömt räknar sina dagar och forngestaltningar av split och kiv. Ring in ett ädlare, ett högre liv med bättre syften, mera rena lagar. Ring ut bekymren, sorgerna och nöden, och ring den frusna tiden åter varm. Ring ut till tystnad diktens gatularm, men ring till sångarhjärtan skaparglöden. Ring ut den stolthet, som blott räknar anor, förtalets lömskhet, avundens försåt. Ring in det rätta på triumfens stråt, och ring till seger mänsklighetens fanor. Ring, klocka, ring... och seklets krankhet vike; det dagas, släktet fram i styrka går! Ring ut, ring ut de tusen krigens år, ring in den tusenåra fredens rike! Ring in den tid, då andarna befrias ur själviskhetens sammansnörda band. Ring mörkrets skuggor bort ur alla land; ring honom in, den bidande Messias."
Om man är två och ett halvt år och sedan månader har önskat sig kittysmink till julklapp, på storasysters uppmaning, och sedan klockan 04.00 upptäcker att julstrumpan faktiskt innehåller önskningen... 
...ja, då slår man helt enkelt på den stora trumman och kör racet fullt ut, då är det lätt att tappa greppet större del av dagen när det kommer till att kunna hantera färgpalettens frestelser. I alla färger och kulörer, inte så himla noga var det egentligen hamnar bara det hamnar och ibland kan resultatet bli en mer eller mindre kakafoni. Eller abstrakt konstform av hög rang. Ansiktet är ju en tom målarduk som någon sa en gång. Eller är det resultatet av en högersving från syrran med de lila naglarna? 
En liten fe får sin älskade D D D D D Dora, excellent gift, stor uppståndelse.
Storasyster Bubblan lägger sitt Kitty lite mera subtilt. Ville ha juligt rockiga naglar i lila. 
Papsen snärjer loss en av dagens nära hermetiskt tillslutna klappar. Kan inte undgå att varje gång tänka: vem i hela friden tvingas sitta och fästa alla dessa stroppar och sedan tejpa fast skiten i vikta kartongbitar på ungefär 500 ställen? Ibland säkras allt stropptejpning upp med en fastskruvad platta som prick över i:et. Unbelievable som Dora själv skulle ha uttryckt det... 
Vi har nästan alla haft känningar i ett par dagar av vinterns stora skräck: kräksjukan. Mellanbebis har haft en liite moloken julafton idag. Inte riktigt varit sitt vanliga sprudlande glada jag. I pappas knä trivs hon lite tårögd en stund för lite uppmuntrande ord på vägen.
Klappen som blev dagens mest populära var minibebisens bollgiraff. Vacker musik kantade den frenetiska bollrullningen. Vi har nog definitivt inte hört det sista från denna tingest. Tur att man kan slå off.... 
Barnen har satt godis på taket och jag har kristyriserat (eller vad det nu kan kallas).
Imorgon är det sista morgonen barnen ska släpas och tjatas till dagis... usch sista tiden har allt känns tungt, en hel massa tjat och tjafs, samma ord kommer ur min mun heeela tiden: hallå, hör någon mig, snälla, gör som mamma säger nu annars kommer kanske inte tomten, tar du inte på dig kläderna så går vi och du får vara hemma, torka inte snor på kläderna, vifta inte med saxen i lillasysters ansikte, skriik inte hela tiden, sluta gny jag förstår inte vad du säger då... osv osv. 
Idag tummade jag på tanken att sätta mig själv i bilen och bara åka iväg, lämna alla i hallen och bara åka... Hemska tanke, men den fanns där. Jag fick ont i magen och motade sammanbrottsOlle i grind, samlade ihop ungar, extragalonisar, ryggsäckar, vantar, bebisen, plånboken och fick alla till dagis med andan i halsen. Helt utmattad men väl framme och dessutom bara några minuter sen fick jag uppmaningen att ändå ringa nästa gång vi var sent ute... Jag ville bara grina. Jag är ALDRIG sen, alltid i tid med mina tre, kämpar och sliter, och tror att jag ibland helt enkelt kommer att brista, gå itu och tappa andan, gnistan eller helt sonika vettet. Men det är som det är, livet fortsätter. I morgon är allt säker bättre, men vissa dagar känns allt så jobbigt, aldrig ett andrum. Nämnde detta till min kära mor, hennes svar var: ja, så är det när man ska ha en stor familj... Vilket stöd, vilket pepptalk i en kamp som känns på väg att förloras en del dagar. Varför inte istället: "ja, gumman det kan vara jobbigt ibland men det blir bättre ska du se, barnen blir större och belastningen minskar en aning. Jag önskar att jag fanns nära tillhands så du kunde få en stund för dig själv någon gång..."Nåja, som man bäddar får man ligga, sägs det ju ofta, med lite taggig röst. Men det är jättesvårt att hålla lågan igång stadigt alla dagar, den flämtar till och försvagas när det blåser på, för att sedan få ny fart när det mojnar igen. 
Vår gran är den vackraste världen skådat. Fulländad i sin form, inte en gren felriktad och totalt nertyngd av alla röda kulor barnen kunde hitta, en del guldänglar och fåglar i sköraste glas. I toppen tre hjärtan för varje ett av mina älskade ungar. Jag var tvungen att gå en spridningsrunda nu när barnen nattats, allt var nämligen samlat i klasar i de nedre regionerna på granen. En fröjd för lillmormor men ett ständigt orosmoment för oss andra. Vill ju inte ha alla julägg i samma korg...
Annars rullar dagarna på och julen kommer närmre med stormsteg. Alla känner av spänningen som byggs upp, både på gott och ont. Alla förväntningar som finns runt denna mytomspunna och fröjdefulla tid då alla ska vara sams, lyckliga, givmilda och tillsammans med sina nära och älskade. Det ska ätas, öppnas paket, ses på Kalle, knäckas nötter och småpratas in på småtimmarna. Barnen ska vara glada, tacksamma och uppspelta till bakgrundstoner av "Hej mitt vinterland, nu är jag här..." 
Jag försöker att komma ihåg det viktigaste som för mig är att jag har fått en familj i ovärderlig gåva. Ingen glansig och pråligt onödig klapp i världen kan ersätta det, hur den än kommer inslagen.
Vi har definitivt börjat nedräkningen tills mormor kommer. Vi har satt juligt röda och spetskantade gardiner i gästrummet, som barnen kallar "mormors rum". Ska göra så mysigt det går så att hon kan känna sig hemma här hos oss en hel månad! Det känns jättekul! 
Idag har barnen haft generalrepetition i sina Lucialinnen, med ljus i handen och på huvudet. Mellanbebis tycker det känns ont mot sina små öron av den tunga kronan, men det är ju bara för en timme i morgon. När skymningen faller vid 15-tiden ska hela dagis, alla drygt 100 ungar skänka glädje och värme genom vackra sånger till alla vi föräldrar som ser på. Jag står där säkert också detta år med tårfylld och stolt blick i havet av andra till tårar rörda föräldrar.
Hoppas att ni som läser också har möjlighet att ta del av lite julsånger framförda av barn med rosiga små kinder. Inget är lika storslaget.
Att en människa kan äta så mycket och ändå kan andas hjälpligt... 
Västmanland hade mycket mera snö än vi har hemma i Sörmland. Ett helt ljuvligt frostbitet landskap som ramade in denna ljusdrottningen Lucias dag.
Är det bara jag som gärna vill för mycket? Glömmer att jag bara har två händer, tre barn och en hund, och dessutom inte en enda burk kvar att lägga pepparkakor i då jag redan bakat en massa denna månad. Har jag hamnat i en Madicken-mamma-wanna-be-kris nu också? Strosar jämt omkring i mitt Opelförkläde (till Volvoälskande sambons förtret) och rör mig mest bara i anslutning till spisen.
Men vi har knaprat pepparkakor, tänt första ljuset, barnen har gått i tomtedräkter hela helgen och tyckt att vi har haft muusigt (mellanbebis uttryck), och i kväll kom då 1:a advents höjdpunkt: årets första skinkmacka med söt grovkornig senap på Skogaholms vörtbröd utan russin... Mmmmm ljuvligt, äntligen är denna allra underbaraste tid här igen.
Här ser ni även dagens leverans av mitt senaste Traderafynd: fin o bastant brödkorg i nyskick, från Bruka, samt fyra stycken fina dukar från Himla i pastelligt ljuva färger. Allt för en sisådär 60 riksdaler. Ett miljövänligt och klokt sätt att byta ut sitt nötta och slitna krafs mot nytt, och inte tala om att jag gladeligen utnyttja kära gamla Posten för leverans, när de nu kan stoltsera med en chef som numera kanske, bland de överfulla postsäckarna, i sann Karl-Bertil Jonssonsk anda, hörs mumla "att ta från de rika och ge till de fattiga".... När han nu helt avstår ersättning. Hedervärt. Gubben reder sig nog ändå.