Advent är här...

Efter två dagar av kakbak känner jag mig rätt mör. Barnen de små har hjälpt till så gott de kunnat. Mjölet yr, hunden vill ut och kissa, bebisen skriker, någon luktar bajs, telefonen ringer, ugnsklockan pinglar, pepparkakorna äts upp alltefter de tas av plåten... ibland tror jag mig ana en alltför överambitiös stämning här hemma...?

Är det bara jag som gärna vill för mycket? Glömmer att jag bara har två händer, tre barn och en hund, och dessutom inte en enda burk kvar att lägga pepparkakor i då jag redan bakat en massa denna månad. Har jag hamnat i en Madicken-mamma-wanna-be-kris nu också? Strosar jämt omkring i mitt Opelförkläde (till Volvoälskande sambons förtret) och rör mig mest bara i anslutning till spisen.
Men vi har knaprat pepparkakor, tänt första ljuset, barnen har gått i tomtedräkter hela helgen och tyckt att vi har haft muusigt (mellanbebis uttryck), och i kväll kom då 1:a advents höjdpunkt: årets första skinkmacka med söt grovkornig senap på Skogaholms vörtbröd utan russin... Mmmmm ljuvligt, äntligen är denna allra underbaraste tid här igen.