Lite larvigt kanske...

...men jag tycker det är mysigt med fina vackra ting runt mig, såna jag bara kan gå fram till ibland när andan faller på, lyfta på, smeka över ytan med fingertoppen, insupa den lite dammiga enkelheten och sedan ställa undan igen. Egentligen inget värde och absolut oftast ingen nytta, men om det ger mig en känsla av vemod, historia och en svag doft av dåtid blir jag glad.

Kanske har jag levt i en svunnen tid, i ett annat liv? Kanske är jag en riktig auktionsloppa, eller loppisloppa, vad vet jag. Har ju inte så mycket tid att ägna åt detta, ännu, men kanske senare i livet? När jag ibland får chansen så tar jag den, omgående, om än bara för en stund. Jag kan spendera timmar botaniserande bland hyllor av "junk", kvarlämnat och bortglömt av sina tidigare ägare, men oj vilka skatter. Gamla vackra rosenprydda moccakoppar i tunnaste porslin, som någon gammal dam bara tagit fram ur gömmorna när hon haft "finfrämmen", som man säger i norrland. Eller små, små onödigt söta svanar i glas, med vingar av silver. De står i mitt onödiga finskåp här hemma, fyllda med den lilla uns av socker jag fick plats med... Sååå söta.

Skåpet ja, inköpt bara för att förvara dessa för mig dyrgripar, mina ögonstenar och skatter. Ni vet: sånt man hittade som barn, lindade in i en bit papper och gömde på ett hemligt ställe. En bit av en snäcka, en kotte eller en död fjäril. Kanske har jag fortfarande behov av detta även som vuxen.

Kanske är jag helt enkelt i behov av en Whiskey eller två?