Inget man tar upp i ett CV direkt...

Snabbt skyndar jag mig, när alla sova, släckta äro ljusen, för att hinna med ett inlägg om hur viktigt det är att få känna sig värdefull och omtyckt. Åtminstone om man heter AnnaKarin.

Jag är en sån som ofta tar kritik, om än befogad och normal kritik, på många gånger "fel" sätt. Jag menar: jag tar åt mig, personligen, av ibland bara ett sakligt men irriterat ord eller en objektiv kommentar, jag läser in en stämning eller blick, ofta bara någon larvig sak, till att bli något som inte finns. Men jag tar verkligen åt mig, går hem och känner mig ledsen och som om jag inte är delaktig. Alla andra har varandra, tror jag, och det är mig de tittar på och tänker en massa om medan de blinkar menande åt varandra med ena ögat, som i enat samförstånd...

Visst låter jag helt pucko, vad kommer sig detta av? Jag anar att ha varit utsatt för mobbing i skolan, där jag antog min komikerroll för att klara mig undan någorlunda helskinnad, men istället blev skrattad åt, kan ha lagt grunden till detta tunna skal som kallas självbild och ett svajigt förtroende för min egen person och ståndpunkt, samt den självklara rätten till detta.

Önskar att jag vore en sån som allt bara rinner av, eller som inte ens reagerar på sånt larv som jag gör: beteenden eller ord helt utan baktanke. Men för att ändra mig på den här punkten krävs nog en hel arme av psykologen Dr Phil den allsmäktige.

Jag känner mig ofta bara barnslig då jag saknar förmåga att stå på mig och känna mig trygg i mig själv, denna i mina ögon förmåga som skiljer vuxna från tonåringar. Jag är fullt medveten om att jag har en sårad själ på mer än ett sätt, och att det har satt djupa dystra spår i mig som person.

Nu som mamma har jag funderat jättemycket på min syn på mig själv, min otrygghet. Jag har i ett tidigare inlägg omtalat denna känsla som en uppkommen livskris. Men kanske är det bara därför: att jag fått barn och därmed åtminstone borde klassas som vuxen, och i och med det har jag hamnat lite i ett moment 22. Jag är egentligen en barnslig och omogen, otrygg typ, helt i avsaknad av styrka i själen, velig och rädd, cynisk och nära till misstro och svårt att våga visa mitt sårbara inre. Jag tror ju att alla tydligt kan se denna otrygga tonåring som nu har blivit mamma. Kanske det gör att jag känner mig mera blottad och på något sätt genomskådad, som det fejk jag ibland kan känna mig som.

Jag undrar hur detta påverkar mina döttrar, jag vill ju att de ska få bli starka vuxna, vackra kvinnor redo att slåss för sin rätt i samhället, med modet att låta deras drömmar leda dem i livet, kräva sin plats, säkra nog att visa sitt inre, utan rädslan att bli utnyttjad eller sårad. Nyfikna och med ett gott,stort, rött och friskt hjärta i kroppen och känna ära i att våga bära det i handen ibland.

Sån som jag är så är jag lätt att göra glad, jag suger åt mig som en svamp och för ett ögonblick får jag en realistisk inblick i hur världen egentligen nog ser ut, om än inte alltid i mina ögon: omgiven av männinskor som tycker om mig, som gillar mitt naiva och larviga men komiskt spralliga och positiva sällskap, som tycker om att prata med mig om livets svårigheter eftersom jag nog lyssnar rätt bra, söker råd av mig och faktiskt visar uppskattning för dem de får till svar ibland...

Varför är det en sådan konflikt mellan hur jag ser på mig själv och hur andra nog gör det? Jag har ju inte direkt förut talat med någon i min omgivning om det här, nu bara för alla ni tolv som kanske tittar in till min blogg då och då...

Känn er alltså mycket utvalda och särbehandlade! Men jag vet ju också att ni som läser här hos mig har orken att lyssna och säker också tycker liite om mig...

Tack för att ni finns, alla mina högt älskade vänner.