Kylan har anlänt...

Äntligen, verkligen äntligen har det blivit kallt ute. Som utvandrad norrlänning, inflyttad till Sörmland har jag enormt svårt att acceptera att vintern ska konstant bestå av, om inte snöglopp så av sunkväder. Sunkväder är för mig mulet och duggregn dygnet runt i sex månader. Och då menar jag inte sommarhalvåret. Nu har ju vintervädret förändrats överallt, som tack till vårt glada leverne, men jag vill gärna åtminstone ha en kall vinter, om den nu inte får vara vit.

Härom dagen sjönk alltså temperaturen ner under noll, och jag sprang jublande ut till vår vedbod efter ett stort lass ved. Värmen som strålar från en brasa är svår att förklara, men den ger rosiga kinder och en stämning av frid. Min stora dotter sa: så här kan vi väl ha det på julen, mysigt. Ja kära barn, det behövs ju egentligen bara en glittrande julgran, några tindrande barnögon, lite glögg i mugg, några granris på spiselkransen, iskallt ute och en sprakande brasa inne så är julen perfekt. Man kan kanske göra änglar i lövhögen istället för i snö.