Har ställt in min resa ikväll, skulle träffa mina kurskamrater i grannstaden. Men isigt och barmark om vart annat, mörkt redan vid 15.00, svarta blöta asfaltvägar kombinerat med min syn som är jämförbar med en fladdermus... blind as a bat, åtminstone när det gäller mitt fyrtioåriga kontrastseende, eller bristen på sådant! Ingen bra kombination med andra ord.Jag tog det säkra före det osäkra och ställde in. Vill ju inte ha en skräckfylld hemfärd mitt i natten!
TRIST, hade såå sett fram emot. Men det kommer väl andra chanser till samkväm?
Sitter med mina små kompletteringar på min hemtentamen. Den ska inte vara inne förrän v 51 men jag vill skriva klart, så jag har påsen ihopknuten... Men allt strul de senaste dagarna, då hela min lilla akademiska värld rasat samman, och fått mig att känna mig nerslagen, dum och tillintetgjord. Inspirationslös och ledsen. Hur kunde jag tro att jag hade en chans till en liten del av denna (för mig)avundsvärda kreativa och innovativa miljö av kunskap, där min skaparglädje och mina dolda och undanträngda talanger äntligen skulle få blomma ut i all sin prakt? Tillsammans med likasinnade (men inte i närheten så ambitiösa) skulle jag skapa sensation och framsteg för mänskligheten och dess utveckling mot ett kommunikativt samspel ingen sett maken till, där alla ska kunna ta del av demokratins verktyg... bla bla.. hur ska jag nu kunna få utlopp för alla ord och tankar som hotar att sippra ut ur mina öron. Ska jag åter behöva stänga av mina känslor och ta en annan väg, lägga undan mina drömmar och helt enkelt kasta bort nyckeln, att aldrig få chansen ändå... Sälla mig till de arbetssökande, leta ett nytt tidsfördriv, ett fördriv som jag spenderat hela mitt yrkesliv i. Likt katt runt het gröt. Aldrig i stormens öga. Bara i den blåsiga periferin. Nu hade jag en plan. Nu är siktet ur kurs.
Just så trist känns det idag.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar