Livskris eller inte, vi måste till Ica...

Ännu en gång har jag gjort det, fått långa blickar efter mig där jag dragit min vagn på mataffären. Likt en person uttittad för sitt lyte, men eller andra konstigheter, eller underliga kroppsliga attribut Överhuvudtaget en person inte värd någon form av beundran i andras ögon, knappt ens hos andra av min "egen" sort.

Vad är det då jag gjort på Ica som förtjänar detta fingerpekande och viskande, som om jag vore kejsaren utan kläder där vid korvarna och den nersatta fläskfilén. Jo, jag har inte så gott om möjligheter till barnpassning, så tryter det med tiden tar jag alla tre barn, en av de STORA vagnarna, och sveper igenom varulistan på en timme. Med stor hjälp av enstaka inplanerade pauser vid de vattenhål som butikerna, de som har oss mormor/farmorlösa i tankarna, tillhandahåller i form av bananutdelning och provsmakningar av nyheter vid mjölkdisken.

Med en vagn full av ungar i solkiga dagisoveraller och snoriga näsor, lastar jag min varuhög under bebisen, rabblande listans innehåll i huvudet för att kunna hålla uppe tempot.

Med en pust lastas sedan allt in i bilen, ungarna får beröm för gott uppförande av högsta klass, sedan åker vi hemåt... mot en timmes ur- och inplockning. Både av ungar och matkassar... Uttittad och bespottad av gammal som ung, jag känner mig alltid lika stolt över min bedrift att kunna bidra till att Sverige går runt.