Fredagsmys på avvägar...

Denna dag började redan 02.30 i natt med att stora prinsessan hade ont i magen o feber. Hon vred sig o gnydde o såg emlig ut. Efter ett samtal till sjukvårdsupplysningen, o en snabb titt i läkarboken, fick L åka till akuten med lilla "Bubblan". Jag stannade hemma med de andra två sovande små.
Verkligen en oro som är svår att beskriva: alla möjliga o omöjliga diagnoser poppar upp i huvudet, o jag spenderade resten av natten med en kopp kaffe o en macka, med telefonen intill.
Nu sitter mina två på sjukhusets barnavdelning o väntar på provsvar. Bubblan har dropp men verkar ha repat sig ändå. Febern är nere o det magonda kommer o går. Märkligt det där, kanske får vi leva i ovisshet om anledningen till tillståndet. Ofta är ju det resultatet av de akuta barnsjukdomar vi åkt till akuten med: ibland finns det ingen förklaring... man får avvakta. Usch, en läskig tid följer på dessa ord. Att inte veta varför. Men snart får de kanske åka hemåt, L o Bubblan.

Vi ser nu framåt mot hennes femårsdag nästa vecka, som firas med tjejfest, prinsesstårta o paket. Har ju börjat tagga ner, om man får säga så, vad gäller kravet på hembakat, avancerade inslagningar av paket o handgjorda inbjudningskort. Ja ja, när vi hade ETT barn gick det väl bra, men med tre känns det liiite överambitiöst. Det känns som om det bara blir en fasad, man försöker sopa hemmakaoset under mattan.
Nej, låt de komma hit med sina mammor o äta köpebröd, så hinner vi mysa mera i soffan med en bok istället.
Enligt färska undersökningar vill ju bara barnen vara MED sina föräldrar, prata o mysa. Såklart! Men att barnen går till pappa för tröst, efter att de valt INGEN, låter hemskt. Eller hur? Vad händer med papporna egentligen? Vad gör de med sin tid? Pratar de med sina barn, skapas förtroende, kramas de, leker de kurragömma.. eller måste pappa läsa tidningen när han kommer hem, istället för att orka med barnens förväntningar?
Varför är piratmammor bäst för tröst.