Med en sorg i hjärtat inser jag mer och mer, för varje dag, att min lilla bebis håller på att bli stor. Sorg, såklart inte en vanlig typ av sorg, en mera stillsam och vemodig saknande sorg av att än en gång behöva inse att mitt barn bara är till låns.Från att vara helt beroende av mig, inte bara genom självklar kärlek och omsorg, men också genom mina livsgivande mammabröst, har hon nu mer och mer lämnat det sistnämnda. Mina bröst kan hon numera se på med en undrande blick, som att hon har ett vagt minne om en relation med dem, en gång, för länge sedan...
Mitt hjärta fylls med tårar då jag ser att hon nästan glömt, glömt sitt beroende för sin överlevnads skull. Ibland vill hon tutta, när det är sent på kvällen och hon är trött och gnyr, och vill ligga nära nära min kropp. Då vill hon kanske få tillbaka lite av den där känslan hon näst intill vuxit ifrån nu.
Mitt vemod i hjärtat kommer av insikten att jag nu har ammat mitt sista barn. Aldrig mera få känna denna obeskrivliga lycka som kommer av att som mamma totalt och själviskt få denna nära stund tillsammans med sitt lilla barn. Att få vara ett med sitt barn går inte att förklara med ord. Hon är min och jag hennes och vi är sammanlänkade för evigt.
Nu får närheten en annan mera osjälvisk form, en större och vidare närhet, som innefattar lek, bus, kramar och att mera vara en kärleksfull mentor och vägledare på den snirkliga stig som kallas livet. Denna nya tid är också fylld av glädje och ömhet. Kombinerat med tålamod som ibland är alldeles för kort för att jag ska kunna sova gott om natten. Men just den där bubblan: i vilken jag svävat med min lilla bebis med sina mörka ögon fyllda av fullständig beundran, har brustit, för alltid. Och en del av mitt mammahjärta följde med.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar