Kraften tryter...

Sitter här helt utmattad, urvrider och med en tom känsla i huvudet, efter en totalt kaotisk morgon med min femåring. Vissa mornar i vårt liv börjar med bråk redan kl 07.00 bara genom att det är fel på en strumpa... eller att jag lagt osten fel på mackan, eller att hon inte lyckas dra strecket på sin teckning åt rätt håll, eller att lillasyster tittar på henne, eller att jag bara inte har tid att hjälpa henne just den sekunden hon vill....
Man kommer helt urlakad med huvudvärk till dagis, där man leende möter alla föräldrar i dörren, byter några glada tillrop, och samtidigt bara vill börja stortjuta och uttala de förbjudna orden: jag orkar inte med mitt barn.
Nog är det väl så att andra också måste uppleva dessa skrikiga och opedagogiska mornar (och även annan tid) med sina barn, eller är det som jag ofta känner mig det är fel på? Är jag en hysterisk, okontrollerad och hemsk mamma, helt utan tålamod och vilja att försöka allt, in i den längsta? Eller är det normalt att brista när det gått en timme av skrik, sparkar och förstörelse av leksaker, och jag lirkat och lirkat, bönat och bett, hotat och mutat och till sist tar ungen under armen och bokstavligen bär ett vrålande knyte till dagis. Intill finns två tysta små systrar som bara får följa med i farten. Tanken att bara låta bli att åka tänks inte, eftersom jag då blir hemma en hel ensam dag med detta lilla monster och en ork som inte finns kvar just nu.
Så, här sitter jag nu, utmattad med ångest och tårfylld blick och tycker synd om alla. Önskar att jag hade någon som kunde hjälpa mig, ta vid när jag inte orkar, låta mig vila och samla kraft... säga att jag är en bra mamma ändå. Det känns som om infernot aldrig tar slut vissa dagar, och att jag aldrig hinner återhämta mig tills nästa.