Min stora vackra dotter...

Efter dagar av bråk och utmattning kom då äntligen fredagen. Inget dagis att behöva åka till, vi kan vakna i lugn och ro här hemma, mina tre prinsessor och jag. Som vanligt vid 07 men vi måste inte iväg, utan får tid att prata, äta frukost och mysa lite. Vissa dagar blir det ändå bråkigt och ett inferno, men inte idag. Den stora striden står ju, som tidigare berättats om, mellan mig och vår nu femåriga dotter Bubblan.

Hela dan har flutit förbi i en stilla ström, bara med en eller annan krusning på ytan. Vi har pratat och pysslat, och avslutade dagen med att jag tog med henne till klänningsaffären och köpte en vacker lila sammetsklänning, med puderrosa små inneskor till, att ha på kalas denna helg. Bara hon och jag, utan de andra. Att få njuta av en ensam stund med henne, när hon orkar och får tillfälle att visar en annan sida, den mera sanna. Bubblan var så stor när vi gick dit, hand i hand medans hon sjöng sina egenkomponerade sånger som hon så ofta gör. Ställde alla sina kloka frågor om varför lampor lyser och om vintern kommer före Tomten.

Min förstfödda, temperamentsfulla, älskade, jobbiga, kämpande dotter kändes så stor där i mörkret vid min sida att jag blev varm och stoltare än vanligt inombords. Mindes när hon var nyfödd och låg vid mitt bröst och tiden stod stilla. Känns som igår, och hon var liten som en fågelunge... Vi kämpade då också, hon och jag, i flera dygn den gången. Att man kan älska någon så, samtidigt som man kämpar för att hålla huvudet över vattenytan tillsammans ibland.

Att kärlek kan vara så enormt tålig, stark och trofast att ingenting får den att vika en tum.

Jag skulle ge mitt liv.

Om hon bara visste.

Vår lilla Bubblan 1 år gammal, 2004