Livskrisar jag, eller...

Varför har jag en känsla av att jag bara flyter ovanpå ytan. Åker som en snöflinga genom livet, virvlande åt alla håll utan egentlig riktning. Glider som vatten av en gås utan att någon gång få en känsla av förankring? Som i en såpbubbla medan verkligheten pågår där utanför.
Ibland kan jag få en känsla av att när som helst bli avslöjad som ett fejk, hela jag. Som person, vän, människa och nu också mamma kan jag vissa stunder bara undra hur mitt liv ska vidare. Ska jag sitta där på hemmet, få besök av mina då vuxna prinsessor, ha glömt vad jag åt till lunch och samtidigt känna att jag är ett fejk och inte hör hemma någonstans?

Fy, det önskar jag ingen. Nu fick jag ont i magen.
Stötte på en massa gamla vänner från förr, och genast dök olustiga känslor upp igen, djupt liggande i min själ. Olust över att de kanske nu har genomskådat mig, nu har samlat trupperna för att håna mig, jag kan inte bara njuta av denna återknutna kontakt. Varför. Vad får mig att bara svepa över ytan på livets hav, vad gör att känslan lämnar mig stående kvar, sorgsen undrande "vart hän härnäst". Varför kan jag aldrig kasta ankaret.

Avundas så de människor som har sina livs samlade skatter nära intill: gamla vänner, minnen, föräldrar men mest en riktning i sina liv, ett lugn. De hör hemma och är en del av något. Om vi nu är olika till sinnet allesammans, varför är jag då inte trygg med det jag blivit tilldelad, trygg med de val jag gjort i mitt liv? Jag kunde ju aldrig vara den som stannade kvar.
Jag har aldrig haft overkligt eller löjeväckande krav på min omgivning utan varit rätt nöjd, kanske det är anledningen, jag har aldrig ställt krav. Inte på andra, inte på mitt liv, kanske mest bara på mig själv. Jag har nu blivit välsignad med tre friska, starka, fantastiska flickebarn, jag tänker mycket på hur min otrygga känsla kan sätta sina spår i arvet jag lämnar dem en dag.


Jag vill hitta mitt fotfäste, andas ut min oro och våga njuta av livet här och nu. Eller är allt bara en charad?