Har just alldeles nyss krystat ur mig de sista svårförlösta orden i en rapport om grafisk design. Att något som har med ord att göra kan kännas värre än att föda ett barn, krystat med full avsaknad av den känsla man annars får när något underbart växer fram, känns ju för mig jättemärkligt och avigt. Jag som älskar att skriva. Men att måsta, tvingad, och genom trista gubbtexter där man helst vill tänka i fria termer, få ur sig inom deadline känns ibland motigt. Helst i slutskedet, när tanken säger att väggen är nära....Och ungarna skriiiker maaammmmaaa i bakgrunden.
Jag går nämligen kurs. Tänka sig, jag, gamla gäddan, som gått hemma med det lågt värderade yrket mamma i snart 5 år, har tagit ett jättekliv ut i verkligheten igen.
Jag har tagit mod till mig att påbörja vandringen mot mina drömmars mål. Att få arbeta med ordets kraft, makt, inspirerande och försonande effekt. Att få använda min kreativitet och fantasi och barnsliga impulsivitet till att skapa något stort och viktigt. Att få andra människor att kunna ta del av och få tillgång och inträde till: framgång, kunskap, information, lyx eller demokrati.
Jag går nämligen kurs. Tänka sig, jag, gamla gäddan, som gått hemma med det lågt värderade yrket mamma i snart 5 år, har tagit ett jättekliv ut i verkligheten igen.
Jag har tagit mod till mig att påbörja vandringen mot mina drömmars mål. Att få arbeta med ordets kraft, makt, inspirerande och försonande effekt. Att få använda min kreativitet och fantasi och barnsliga impulsivitet till att skapa något stort och viktigt. Att få andra människor att kunna ta del av och få tillgång och inträde till: framgång, kunskap, information, lyx eller demokrati.
De ni, istället för att sitta och harva med kniven på strupen på nåt gammalt tryckeri där alla mumlar: skit in, skit ut, dagarna i ända.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar