I morse hade frosten lagt sig som ett täcke över mina livskraftiga pelargoner ute på verandan. Fast de inte fått vatten sedan i somras har de fortfarande ork och vilja att skicka nya spirande knoppar. Så vackra, men nu tar jag några sticklingar och sedan hamnar resten på komposten. Jag brukar alldeles för ofta inte ha hjärta att kasta denna skira och romantiska ögonfröjd förrän krukan har spruckit av kylan.
Jag har också undrat varför potatisblomman jag blev pådyvlad i början av sommaren av en pratglad trädgårdsmästare, nu har fått de mest otroliga blomklasar där i uterummet. Varför såg den torr och dum ut hela tiden vi umgicks i samma ljumma, ljuvliga miljö? Klart; en del blir ju faktiskt snyggare på ålderns höst än de var i sin ungdoms dagar. Nu tar jag in dynorna, räddar krukorna från en säker död och sätter in blomsterprakten på minnesbanken.
I morse hade frosten lagt sig som ett täcke över mina livskraftiga pelargoner ute på verandan. Fast de inte fått vatten sedan i somras har de fortfarande ork och vilja att skicka nya spirande knoppar. Så vackra, men nu tar jag några sticklingar och sedan hamnar resten på komposten. Jag brukar alldeles för ofta inte ha hjärta att kasta denna skira och romantiska ögonfröjd förrän krukan har spruckit av kylan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar