En snygg kvinna här i min stad som fyller 40. Litet "det ska vi fira"-reportage om henne och hennes liv so far. Alltid kul att jämföra sig med de som fyller 40. Ibland har vi det som gissningslek, sambon och jag. Vi håller för åldersinformationen med handen och får sedan gissa ålder efter personens, vad jag förmodar, antal rynkor eller allmänna ansiktsuttryck. Himla fel ibland och smickrande rätt för det mesta. Jag tror denna gissningslek mest går ut på att vi ska känna oss lite bättre till mods i vår egen trötta förtioårskropp, när vi ser andra som är snygga och pigga. Fnissar gott åt de stackare som ser ut att i våra ögon vara 15 år äldre. Men nackdelen med denna skojiga lek är att en eftersmak av osäkerhet ligger kvar vid köksbordet, hur ser andra på mig egentligen? Ser kanske andra fnissande på mig och min trötta nuna när jag kämpar till dagis med mina tre illbattingar? Känner mig ju helt ålderlös på något vis då mina barn är så små, annat om de kanske vore tjugo... Andra tror nog att barnen inte ens är mina, en del mormödrar är ju faktiskt 40!
Denna snygga 40-åriga kvinna, inflyttad hit från Stockholm, med fin utbildning i bagaget, hade ännu inte hittat arbete. Alla intervjuer gick bra, tills hennes fyra barn nämndes. Hennes barn är tre, sex, nio och elva, tror jag det var. Ska det vara så, att som kvinna blir man ratad av denna anledning? Man kan ju vara man och ha tio barn? Eller ett som är sjukligt? Eller kvinna med fyra friska barn, utan behov av frånvaro, eller helt enkelt singel och barnlös, men konstant sjukskriven.
Att jag ska behöva ens fundera på om jag satt min sista arbetsmarknadspotatis bara för att jag fått möjligheten att leva mitt liv tillsammans med barn, och dessutom har en delaktig och närvarande far till dem. När ska jag som kvinna ha samma chanser till alla livets beståndsdelar, utan att bara få sitta på passagerarplatsen? Jag miste mitt förra arbete när jag berättade att jag väntade mitt andra barn, ärlig och dum höll jag inte magen osynlig till jag var på säker mark. Jämo granskade fallet i ett halvår, med förhör av alla inblandade, men gick på min chefs ord, då ord stod mot ord. Nu är jag ute i kylan. När ska jämlikheten komma?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar