fredag 4 maj 2012

Hjärndöden, skrivkrampen o fredagsnojan.


Vad tusan är det med mig egentligen?
Sitter på hinkvis av tankar, fakta, begrepp, lösningar, analyser, vikta boköron, inspelade fraser, klockrenheter och understrykningar. Men vem sjutton är det som fullständigt svetsat igen hinklocket?
Inte ett endaste vettigt ord kommer ut: flödande och trollbindande, sammanhängt och solklart. Så där som det borde. Men en knorr på slutet.
Nä då, istället skrollas det upp och ner på skosidor, plockas i klädkammare, promeneras, panikattackas, sitts ute och filosoferar, eller bara helt sonika sitts och glos rakt in i skärmen med tillhörande ömkligt lipande.
Jävla bajskorv. Jag som bara har denna ynka uppgift kvar. Grädden på treårsmoset. Det är ju inte dessutom som om jag aldrig gjort det förr. Hela utbildningen har kantats av designprocesser med tillhörande gestaltning, men just nu är jag helt lost. Med fyra veckor kvar... knappt.

Mitt huvud har fastnat i en loop av framtidsdilemman som dränker allt annat som vill ut. Söka jobb - inte ett gammalt vanligt jobb utan ett nytt och fräscht - så jag får lön för treårsmödan, bli förälskad, förbättra ekonomin, större bostad så jag och mina små slipper trängas i en liten trea, stryka tvätten, ta hand om mig själv, se mina barn till 100%, engagera mig i barnens aktiviteter, rensa rabatterna så grannarna slipper blänga, gå på klass- och föräldraråd, umgås med vänner, sortera bort urvuxna barnkläder, skor och trasiga leksaker, vara vuxen och ansvarsfull, gå på loppis, deklarera som jag borde, leva här och nu, städa ur bilen och sälja den, köpa ny och bättre bil, skissa, skriva, köpa nya dammsugarpåsar - som passar... Tar liksom aldrig slut.
VET ju att jag måste prioritera, men svårt. Allt känns lika viktigt då jag lämnat mycket åt sidan nu i flera år, gömt huvudet i sanden och låtsas som om jag inte finns. Ägnat mig åt att krisa mest... Varit förlamad, ledsen och oföretagsam. Mitt huvud värker.

Bajskorvsångest, schas på dig. Nu är det väl ändå min tur?




tisdag 1 maj 2012

Strosat i solen...

Ägnat eftermiddagen åt att strosa runt i en av Eskilstunas absoluta pärlor – Sundbyholm.
Glassätande, kortbyxklädda ickedemonstranter så långt ögat nådde denna första av många majdagar. 

Jag var som sig bör baraxlad o träskoklädd.


Hamncaféet var nästintill fullsatt av fikasugna och vinterglåmiga. 


Det är den mest ljuvliga miljö att flanera runt i. Men inte såg jag några vackra bönder som sökte fru.... Och när de visar sig lagom till inspelning är det snitslat o oåtkomligt.


Hamnen är halvfull redan, det skuras o fejas 


En fin dag, istället för enslig datasal... men lika fullt jävligt ensamt att strosa ensam bland andra.
Så nu ska jag planera lavendel o rosmarin o snyfta lite.
Kram

Sköna maj välkommen!

Ja då är vi där - kantade med solsken, lust o fägring stor.
Tänker njuta av dagen idag, bortse från stress, måsten o mörka datasalar, rapportstruktur, begrepp o teoretiseringar, o istället helt enkelt bara vara.
Inte alltid lätt. Tankarna har en förmåga att bita sig fast o solka ner - framtiden rusar närmre, fast egentligen är den ju ständigt redan här, mitt i o nästan förbi... Men idag ska jag låtsas som att allt är strålande!
Puss på er <3

söndag 29 april 2012

Drygt två år senare sen sist jag skrev.




Vatten under bron, nya repor i lacken och ett par bekymmersrynkor senare.
Sista inlägget jag skrev på min systerblogg våren 2009 lydde som följer:


"Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst - trampar jag luft i mitt ekorrhjul utan stoppknapp. Jag sitter fast och kommer inte loss. Ingen vrider ur mig och hänger upp mig, plant och fint på en torr plats där jag kan hämta mig en smula. Jag ser inte ljuset där framme, då tyglarna kanske någon gång börjar lösas upp en aning. Jag kämpar och sliter, varje dag med att hålla huvudet ovanför ytan, tårarna bränner sig genom mina rödkantade och trötta ögonlock då jag för tusende gången samma vecka biter ihop tänderna i vredesmod då vantarna sitter snett och allt brakar samman av ett ögonblicks verk. Jag byltar, river, bönar, ber, varje sekund, varje minut, varje dag. Hör min egen röst som genom ett töcken, som ett ständigt gnissel av vanmäktigt pockande och lockande. Skulle så gärna ställa mig på tå i ett fönster och ropa på hjälp. Ropa det högsta jag kan på en hjälp jag inte vet namnet på. Istället tittar jag på då världen där utanför mitt fönster passera i en ström av lyckade öden som aldrig ens verkar vackla.
Som man bäddar får man ligga. Att ens andas något annat om att allt står en upp i halsen, att man inte hittar ut igen, att man sitter fast under resterna av sitt forna jag i en härva utan varken början eller slut - jag vågar inte ens se mig själv i ögonen, hur vågar jag då någonsin vara ärlig i någon annans ögon.
Mitt huvud sprängs av att konstant hållas under ytan, jag får inte luft.
Det är liksom någon som håller fast mig i foten och hindrar mig från att andas, någon där nere i mörkret som verkar vilja mig illa.
Kanske någon som jag kämpar mot, kanske mitt eget dåliga samvete som går vid min sida varje vaket ögonblick.
Undrar, då jag ser alla leende mammor och samstämda föräldrar som alltid verkar ha allt under kontroll, alla känns uppfyllda och skrattar och lever, ingen har hört talas om något annat, alla ler liksom i ett hemligt samförstånd mot varandra som om de ser igenom mig, ser de fina sprickorna i min krackelerande yta. Är det verkligen bara jag som känner mig fast i ett järngrepp, fast i min egenhändigt skapade sörja, min egen kvicksand som ger efter under mina fötter och suger mig bara hårdare fast då jag försöker kämpa mig loss - om blott bara för en endaste minut. Jag är fast i mitt livs största, eviga och ovillkorliga kärlekshistoria som sakta envist och långsamt förtar mig utifrån och in, som svidande med sin glöd bränner upp mig i båda ändar, äter upp mig, tuggar hårt med arga käkar och långsamt förintar det jag en gång var. Hur kan jag vara en sådan mor som inte orkar med mina små oskyldiga barn, förlorar förståndet och sliter mitt hår över livets alla måsten och krav? Vem har jag blivit? Hur blev det så här? Hur kunde jag låta det ske? Varför ser ingen? Jag har ju stått på tå många gånger - där bakom fönsterrutan - men inte någonsin öppnat och ropat, bara stått fastfrusen i mitt eget tysta skrik: -Livet kväver mig! Eller var jag denna plågade och sönderfrätta människa redan innan mina älskade barn kom till världen. Kanske jag alltid varit en inlåst själ med ett aldrig uttalat behov av hjälp att ta mig loss? 
Har jag bara aldrig velat se det förut. 
Aldrig riktigt behövt, alltid haft en flyktväg dold i skumrasket.
Men egentligen aldrig varit riktigt fri. 
Alltid bara legat där jag bäddat.
Är det bara jag som måste få andas egen luft? Tänka en egen tanke, mina älskade."

Nu börjar jag om. Trevande men beslutsam. Mycket har hänt sedan sist, men mycket är sig även likt.
Vi hörs, puss mamman