Måste vila från värmen en stund...

Hemskt att ens tänka tanken: attans vad solen steker... jag tror jag går in i svalkan en stund. Usch och fy hemska tanke, då man i månader beklagat sig över kylan.

Hmm, men nu sitter jag en liten stund framför datorn i alla fall och ögnade min kära följarskara. En del känner jag ju väl, men en del är en hoper spännande typer som jag gärna skulle vilja veta lite mera om? Hur fann ni mitt kryp in? Trivs ni här hos mig?

Jag har ögnat runt lite inne hos er, men mer vet jag inte än att ni alla ser väldigt snygga och trevliga ut.

Berätta, vem är just du?!

Nu ska jag ut igen.

Det känns nästan lite för kallt här inne...

Puss och kram på er, denna underbara dag i skuggan. =)

En ensam själ...

För visst verkade han vara det - ensam - han, King of Pop, allas vår MJ. Ensam och stackars, synd om och utsatt - vilsen och förvirrad... Men herre minje, killen förändrade våra liv.
I allafall mitt kvissliga och glasögontyngda tidiga tonårsliv.
Jag gick från Snowstorm och Carola, via Baccara, Boney M och allsköns tidigt 80-tal rakt in i discopopens taktfasta och dansanta värld tack vare Thriller och Billie Jean - min tonårstid bestod därefter av ett evigt discodunk med MJ´s klara stämma och konstigt inoljande hårslingor.
Vilken kille.
Vilket liv.
Vilken sorglig historia.

Inte verkar de det minsta lyckliga - de där kändisarna som har hela världen i sin hand.
Verkar mest vara en ondsint flock vargar som de har i sin närhet. Som ligger på lur och i bakhåll kastar sig över minsta slamsa som faller från bordet, ständigt med ett falskt och uppmuntrande leende i mungipan.
En apa som bäste vän var nog inte ett såå dumt val ändå.

Jag minns min MJ med denna fina melodi.

Äntligen på banan igen...

Först vill jag tacka för er omsorg om min lilla Clara.

Hon mår relativt bra nu och använder sin arm bra efter denna vecka i mer eller (för en treåring) mindre stillhet... Typ ingen brottning, rutschkaneåkning, kuddkrig, trädklättring, poolsimning, cykling, kringkastning eller andra fartfyllda göromål.

Hon har sin stödkrage i två veckor tills vi har gjort återbesök hos ortopeden uppe i Uppsala. Känner sig trygg med den på och vägrar ta av.

Sedan får vi se, kanske behöver hon kiropraktorbehandling eller ytterligare stöd i några veckor...

Det som hände var detta.

I vår trädgård står en studsmatta - en blå tingest som förfular till synes de flesta trädgårdar dessa dagar. Barnen älskar sin matta och de kan studsa timmar i sträck som det verkar... Villkoret för inköpet - som gjordes för ett uppstudsigt år sedan - var att nätet skulle vara helsäkert.

Ingen unge skulle trilla i backen så långt ögat nådde här hemma.

Eller ens riskera att lyckas få en fot i kläm ens.

Så nätet har lyckats invagga oss i lite av en falsk trygghet efter otalet mattstuds utan problem.

Då det sitter som ett korvskinn över kanter och konstruktion så har barnen problem med att stänga hela dragkedjan. En flik på en femtio centimeter brukar lämnas öppen... och vem sjutton ska falla ut just precis i denna svaga punkt om inte vår lilla mellanbebis.

Hon studsade på mattkanten och for skrattande sitt allra smittande barnskratt bakåt - rakt ut med huvudet före, och landade 80 cm längre ner - på gräsmattans torra jordskorpa.

Till storasysters stora skräck.

Jag kom hem precis då det hade hänt och fann henne gråtande i soffan... snedvriden och märkbart öm. Resten är historia...

Jag har drömt om min dotter i rullstol.

Drömt att jag burit henne. Drömt om ett vanvettigt öde.

Drömt ångestfyllda drömmar som gjort mig sömnlös och tårögd, och med en ilsken klump i maggropen.

Mattan står kvar som ett monument i trädgården. Knastertorr i den darrande högsommarvärmen med dragkedjan hårt åtdragen.

Jag börjar sakta vänja mig vid tanken igen. Tanken att inget hände denna gång. Vi blev skonade och någon annan, någon annanstans, fick ta smällen...

Jag smeker numera med min hand över hennes fjuniga hår med en ny rädsla som jag inte känt förut. En känsla jag gärna varit utan.

Vi har öppnat vår gårdsbutik Lavendeldrömmar i helgen. Den togs emot med värme och uppskattning som inspirerade och stärkte oss. Vilka fantastiska människor det finns och vilken fröjd att få träffa alla.

Innan öppningen fick jag ett fint paket i posten.

Det kom från en kär gammal vän i norr.
Min barndomsvän i vått och torrt, sus och dus och val och kval. Fina Marita hade hittat en knippe tips hon tyckte kunde passa en pysslerska som mig och skickat en hel inredningstidning som ett brev på posten. Att någon ens ägnar en en tanke är gott nog, att denna någon dessutom tar sig tid, gör sig besvär och lägger ner tid - bara av ren omtanke gör mig tårögd.

Tack.

För mig blev det ytterligare ett tecken på att vi ska vårda våra skatter, våra käraste vänner för livet. De som står vid ens sida när åskan går och som oftast ligger som skira bokmärken mellan sidorna i den vackraste boken, alltid lika kära trots revor och skavanker genom åren.

Allt annat är förgängligt.

Mänskliga skatter. De mest värdefulla.

Naken...

Min lilla älskade, min allra käraste, mitt nu och min framtid. Mitt allt. Vår mellanbebis.
Med din lilla vikta örsnibb, med dina runda bedårande kinder, dina klara fina ögon, med ditt fjunigt ljusa hår får du mitt hjärta att le - varje dag - och undra varför just jag skulle få ett av de finaste barnen av alla. Att du skulle välja att komma till just oss. Du förundrar med din omtänksamhet, din vänlighet och dina kloka ord. Du sprider din glädje och dina världsliga funderingar runt dig där du går - till alla och en var - med hjälp av diplomati och visdom bara funnen hos en treåring av rang. Vår lilla treåring - vår lilla Clara.

I lördags hände det som inte får hända. Det man som förälder kämpar varje dag med att bortförklara, förtränga eller förbise. Låtsas bara händer andra. Ignorera.

Jag grät, irrade och förbannade. Ångrade, förklarade och bad. Bad om att någon skulle ha överseende och låta gå för denna gång. Skona mitt barn.

Nu är du hemma igen. Efter nätter av oro och kval. Någon tycks ha hört. Lät gå. Valde någon annan. Denna gång.

Med stödkrage, brutet nyckelben och en hel kasse med sjukhusmutor anlände du - försiktig och rufsig lagom till kvällsmaten.

Du fick komma hem igen - hem till mamma - frisk som förr, fast lite mera mörbultad.

Men med en påminnelse om att livet är skört - det liv vi räknar med, anser vara självklart och oförstörbart. Evigt.

Jag visste inte hur mycket det betyder att höra dig säga, då jag vaknar trött i ottan: Mamma, du är fiin... Jag vill pussa dig...

Eller så hade jag råkat att bara glömma det för ett ögonblick.

Tack min lilla älskling, det är du med. En av de allra finaste.

Nästa projekt på tur...

Ute på altan-orangeriet har min fina och fyndiga gungstol fått en egen plats. Helt ljuvlig att lugna sitt stressade sinne i en stund. Min gamla bortglömda gudinna har äntligen fått se dagens ljus. Står tjusig och svalkar sig i skuggan av syrén och tomat.

Jag har en hel massa spännande målningsarbete framför mig.
Det mesta ska in i butiken till försäljning, men även denna sköna möbel ska få en släng av penseln.
Tjänade en gång som överdel till ett enormt gammalt skåp. Vackra beslag och annorlunda form.

Den har prytt sin plats i mitt hem sedan länge, men har haft något sorgset över sig ända sedan den flyttade in. Jag har trott att den helt enkelt inte trivts, men nu har jag förstått att det är nya kläder den vill ha! Stackarn. Nytt liv väntar nu runt hörnet - iklädd vit skrud....

Jag har varit på information angående mitt sökta program på MDH. De hade öppet hus i tisdags och jag ställde tusen frågor och måste ha framstått som smått desperat... Allt föll på plats - alla frågor om utbildningens inre väsen fick utförliga och klarögda svar. Cirkeln liksom slöts framför mina blotta ögon, och nu finns ingen återvändo. Jag bara måste komma in. Jag kunde gå dit i morgon bitti om jag fick...

Dessutom har de både metall- och snickeriverkstad som får användas fritt även på fritiden - jojo....

Men nu är det bara att vänta in antagningsbeskedet som kommer mellan den 13:e och 17:e juli.

De sas dock under programinfon att uttaget redan var klart - de visste redan vilka som var antagna... Kanske jag skulle ha legat på lite, och gullbett på mitt allra bästa vis om ett förhandsbesked...

Nåja, håll tummarna för mig.

Nu ska jag ge mig på målningen som är ett utmärkt sätt att skingra tankarna.

Förresten, de skrev om vår gårdsbutik Lavendeldrömmar i Eskilstunakurirens fredagsbilaga i dag.

Den ljusnande framtid är vår...

Kram på er alla =)

Japp, jag visste det...

Nu är den här, äntligen - solen!
Underbar att få vakna till ljudet av fågelsång och barnens tassande steg utanför sovrumsfönstret: de hann nämligen med en studsmattetur medan mamsen slumrade mellan morgonvarma lakan.
Tvekade över om vi skulle äta frukosten ute, men luften kändes lite för kylig vid 9 för att sitta barbenta utomhus. Men nu njuter vi av vädret, den klarblå himlen är visst bara till låns några dagar vad jag har hört...
På mina ansökningshandlingar till högskolan har det skett förändringar... Nu står det inte längre Handläggning pågår inne hos Studera.nu, utan §nu verkar jag ha tillfallit en urvalsgrupp som heter DA och har ett meritvärde på 999...?! Jaha, ska man nu slita sitt hår en månad till för att fatta vad dessa kryptiska beräkningar betyder - för VAD i fridens namn ska detta stå för?
Jag ska besöka informationsdagen på MDH i eftermiddag. Vi får träffa studerande på de olika programmen samt se lokaler och annat. Ska bli jättekul att se allt live, får väl fråga någon studerad typ som verkar ha statistik som major om mina nytillkomna siffror och koder kan tydas som för- eller nackdel för min framtidsdröm...

Idag bjuder jag på en gammal goding... tydligen så gammal att den inte ens har en video??!!
Något somrigt ändå till er som har minnen från somnarnätterna på 80-talet. =)
Ha en underbar dag alla ni solstrålar där ute!

Snart så kommer solen...

Man kan ju inte annat än hoppas i allafall. Så som det är ställt med väderleken just denna minut är ju som om det vore november - mörkt, kyligt och ett konstant duggregn... min själ blir nerstämd och jag vill kura ihop mig under täcket och tycka att livet är trist. Jag behöver verkligen solen nu, behöver känna de varma strålarna smeka min kylslagna kropp. Jag vill bränna nästippen och min övriga vinterbleka lekamen lite, ni vet så att det stramar en aning när man drar ihop skuldrorna... Jag vill kunna svepa ut en sommarafton, i den spegelblanka sjön som ligger stilla i en skogsglänta med sin ljumma famn och bara väntar. Virvla runt i det sammetslena vattnet medan solen går ner och myggen tittar fram. Ligga inlindad i handduken på gnisslande brygga och räkna klucken mot ekan. Jag vill sitta på trappen och lyssna på alla små fågelungar som lever rövare i bona om kvällen, då deras föräldrar sliter med att mata sina små. Jag vill vara tvungen att sova med bara ett lakan över mig, med öppet fönster och ändå vakna svettig och insnärjd då solen manar till morgonkaffepromenad i daggvåt trädgård.
Jag längtar så, var tog du vägen.
Tänk ändå så mycket sommaren betyder för oss stackars nordbor.
Kanske kommer den tillbaka lagom till midsommar.
Med krans i hår lockar vi ju med det bästa - sill, färskpotatis och jordgubbar...

Eros, Eros, Eros...

Herregud, kan inte mänskan göra en NY låt snart nu. Hur många år ska han sjunga den där himla Piu bella cosa...??? Tröttnar karl aldrig på sig själv.
Har ju tv:n på medan jag sitter nere i mitt hobbyrum och sliter med datavirus och annat skräpgöra. Jag har just sagt Hej då till kära mor som varit här i drygt två veckor. Nu är det länge tills vi får träffa henne igen. Jag känner mig lite mera ledsen varje gång, man vet ju aldrig. Jag önskar så att vi hade kortare avstånd mellan oss, att jag bara kunde svänga förbi på en fika, eller att barnen kunde få träffa henne när de vill...
I allafall har jag bestämt mig för att ta en paus från allt och se lite film: Babel med Brad Pitt visas i kväll och jag har hört att den ska vara bra?
Tänker sitta nersjunken i soffhörnet med min chevréröra, mina tunnbrödkex och ett glas rött och fördriva ledsamheten med Brads vackra nuna... =)
Men just nu skränar stockholmarna på med sitt sommarkryss (i höstrusket) så skansen eller var det nu regnar som värst immar igen helt, och Eros verkar gilla sin egen gamla slagdänga så till den milda grad att han aldrig vill sluta sjunga den - eller har han ingen ny repertoar?
Ja ja.
Hoppas att ni har en fin kväll.
På måndag kommer solen tillbaka från sin semester.
Äntligen - ut ur dimman.

Som bonus får ni lite andra stjärnor... min gamla favorit Adam - han är bara helt bäst!


Mad world...

Nu ni...

Vad tycker ni?
Efter tre dagars målningsarbete står skåpet äntligen vitt och underbart ute i orangeriet. Penseln har tvättats och lagts undan och nu återstår bara att klä insidan av dörrarna med spillet från den fina medaljongtapeten i vitt på vitt som vi har på väggen i vardagsrummet, samt fästa skir spets innanför glasdörren.
Skåpet blev precis så vackert som jag anat i sina vita nya kläder
Och tänk - jag kan nästan se ett litet imponerat leende på mormors från början tveksamma nuna....

Kram =)

Jag vet var skåpet ska få stå...

...när det blivit vitt vill säga.

Med mormor mumlande besvärat i nacken har jag i dag slipat och tvättat mitt vackra skåp. Ni vet, det jag hämtade i Nyköping för ynka 200 riksdaler, vad är det med folk egentligen...
Min kära mamma är ju av den generationen som för sitt liv inte kan förstå varför man kan måla en gammal mörkbrun möbel vit, trots att den då får leva en liv som älskad, beundrad och framställd - ungefär som det liv vi alla vill leva. Inte behöva stå i skymundan: undervärderad och alltför klumpig i fula kläder.

Nej, här ska äntligen målas om för att sedan pryda sin väl valda plats med glans - äntligen få komma ur dammiga förråd för att inta nya utmaningar.


Så min kära mor får vackert finna sig i förvandlingen. Hon blir säkert lika glatt överaskad av resultatet som alla andra små harklande olyckskorpar... ;)



Jag såg henne minsann ute i orangeriet idag då hon frossade bland uppslagen i min nyss hemkomna bok Inred och dekorera ljust och lantligt.... Jag hörde henne mumla glatt över de broderade paradhanddukarna innan jag osedd drog mig tillbaka in i huset.


Minsta glädjebägaren stormar sig fram genom livet, lika nära till skratt som gråt. ler med alla tänder...

I dag var det sista dagen på dagis för min största tjej.
Kudden fick följa med hem med orden "nu behöver du den inte mera..." Lilla grynet känns stor, så stor. Jag kramade henne hårt vid läggdags, som om hon borde förstå hur fort tiden går, hur man ibland önskar att den stod still för ett ögonblick. Bara så att man hann med. Hann se.

Hon önskar sig en ny ryggsäck, ett pennskrin och en fin penna till hösten - till sexårs. Vill inte ha Bamseryggan längre - den är för småungar visst...
Absolut.
Hon vill lära sig läsa - på riktigt, övar ständigt.
Min lilla unge, liten som en sparv - alldeles nyss. Alltför länge sedan.

Förresten!
Ni har väl sett att vår gårdsbutik Lavendeldrömmar har fått en alldeles egen liten blogg?
Jojo men, riktigt kul. Nu får ni mina mammiga tankar för er själva igen. Känner att jag på sistone kommit lite ifrån mitt ämne - det jag vill att min blogg ska vara: min ventil för tankar och funderingar om stort och smått.
Kanske liite inredning också ryms ibland, eller hur?
Ni vill väl se hur skåpet blir när det är klart?
Titta in på Lavendeldrömmar när ni har en minut över. Vi kommer att hålla bloggen uppdaterad på nyheter och projekt i butiken, samt en hel massa annat matnyttigt! Länken ligger i högerspalten.

Nu ska jag gå och knyta mig. Imorgon ska vi ha mysfrukost med tända ljus, stekta ägg, yogurt, frukt och mackor för att fira vår lediga sommar som vi har framför oss. Sedan småpyssla och ta vara på sista veckan med lilla mormor vid vår sida.

Underbart.

Och kände jag inte att luften nyss blivit en aning varmare också...?


Kram =)

Sommarlov vi snart ska få...

Jaha, då står sommaren i sin kyligaste juniskrud utanför dörren och huttrar. Väntar gör nu en lång och ledig sommar som torde bli min allra, allra sista underbara lediga mammasommar någonsin... Långa ljumma sommarmornar tillsammans med barnen vid frukostbordet - lugn och ro utan stress, aldrig behöva tjata om att skynda, skynda, nu är det bråttom...

Tänk jag har nästan glömt hur det var förr - livet - det skrämmer mig lite att bära på denna känsla av illusion, som om allt bara är en dröm som jag när som helst vaknar upp ur med ett ryck.

Jag har ju för läänge sedan berättat om mitt liv jag faktisk levde för bara sex, sju år sedan: då jag trodde att allt var kört, att jag skulle förbli ensam genom livet - ensam utan barn, jag hade ju dröjt alltför länge med familj och kände att allt var förbi, passerat, förgäves.

En smärtsam tanke då jag insett att mitt liv var utan värde för mig, jag kom inte vidare, och att jag bara vandrat runt runt i en cirkel som inte lett mig någonstans - mer än tillbaka till ruta ett...

Då plötsligt stod jag där längst ner på livets botten - ensam en morgon med teststickans blå streck i min darrande hand ropandes "mamma, här är jag nu..."

Jag blev verkligen mamma just där, då, i den sekunden. Min liv förändrades. Jag har aldrig sett tillbaka. Har nu glömt hur det var att leva innan.

Mitt nya leverne efter livets sista sommarlov...?

Men nu, efter i stort sett fem års mammaledighet, ska jag plötsligt försöka minnas igen. Vissa dagar är mitt sinne oroligt och skräckslaget då jag inte alls ens kan se mig själv där ute, bland vuxna och med en egen roll i världen. En annan roll än mamma. En roll som för första gången fått mig att känna mig stolt och med ett värde - jag är. Plötsligt ska det tas i från mig - känns det som i mitt hjärta...

Jag bävar inför denna nya resa: att hitta tillbaka till mig själv, den jag en gång var - och att lyckas sammanföra den ledsna och ensamma AnnaKarin, hon jag inte ens vill komma i kontakt med igen, hon jag gärna glömmer och fördriver, en sorsen och ledsam typ, med denna för mig någorlunda värdefulla mamman AnnaKarin.

Törs nu inte tänka på hur livet som vanlig vuxen ska te sig, hur fusionen ska fungera utan att det leder till härdsmälta och totalhaveri? Att få en arg kvart med barnen efter dagishämtning fram till läggdags.

Men alla ni andra där ute - ni ser ju för det mesta ut som om kombinationen kan fungera. Men inte blir det som jag har det nu - ingen klocka, inga direkta tider att stressa efter, tid att leka, mysa, lyssna till en pratglad femårings utläggningar om ditt och datt, göra vad vi vill en hel eftermiddag bara vi kommer ihåg glassbilen, ha all tid i världen att vänta ut en rasande treårings värsta stunder, bada vår ettåring precis så länge hon vill plaska runt i karet, laga husmanskost enligt konstens alla regler - med god paj till efterrätt, se en sen film utan ångest inför morgondagen, leva för mina barn...

Nej, inte blir det lätt. Att denna sommar känns som om det är den sista. Larvigt, kanske.

Jag tar till vara varje minut, njuter av varje sekund - lever här och nu! Jag bara måste.

Men snart måste jag se sanningen i vitögat, glänta på dörren dit ut. Lämna mitt sista barn till dagis.

Stå ensam med mig själv igen.

Helt såld...

Bild från Country living.

Det är väl känt vid det här laget att gammelmamman - alltså jag - är totalt insnöad på den nötta och romantiska stilen.

Men jag vill absolut ha inslag och nyanser av andra färger också - bara de harmoniskt liksom håller sig bleka i bakgrunden och inte tar över.

Det är det slitna som fullständigt bedårar mig... trollbinder mig med sin patina och sin historia, när tidens tand har satt sina kärleksfulla spår i den en gång så perfekta ytan. Som i ansiktet hos en älskad gammal vän.

Att se och känna en annan människas närvaro - om blott för länge sedan - i de skavda kanternas sprickor. Kanske var hon som jag lika förtjust i att dra med en fjäderlätt fingertopp över den målade ytan. Kanske.

Allt annat känns själslöst och tomt. Intetsägande. Ovänligt. Snorkigt.

Jag är helt såld. Kär helt enkelt. Jag har fallit pladask.

Men ändå - vem kan värja sig egentligen. Jag bara undrar?

Natti natti mina vänner där ute! =)

Nött, nytt & naggande gott...

Idag har det varit en riktigt höstruskig dag. Detta innebär dess bättre en innedag med levande ljus, pyssel och lek.

Denna vecka ska vi inreda vår målade loge till den hemtrevliga oas av skatter som är vår tanke.

Jag förtränger den gnagande ivern med att tillverka små vackra inredningsdetaljer till vår gårdsbutik Lavendeldrömmar.

Upphängningsbar kedja dekorerad med prismor och klämmor - redo att prydas med gamla foton och minnen, samt dekortvålar inslagna i gamla bibelsidor från 1800-talet och med ett handknutet spetsband kring...

Underbart roligt att bara göra sådant man själv vill ha runt sig i sitt hem. Personliga och handgjorda ting som enbart förskönar tillvaron.

Kram på er i regnet =)

Nu är vi färdigdöpta och soldränkta...

I denna ljuva blomstertid... Kaprifolen står i full blom och sprider sin väldoft i hela grannskapet när det skymmer i horisonten.

Vi har döpt vårt sista barn - dopklänningen har fått sitt sista namn inbroderat, åtminstone med ett av mina barns namn... Förhoppningsvis går den väl i arv till mina döttrar.

Stor hjälper liten...

Ännu en tillställning i livet avklarad. Känns som alltid lite vemodigt men nu siktar vi in oss på studentfesterna istället... förutom alla barnkalas däremellan!

Jäders vackra kyrka räknas som ett av renässansens storverk i landet - väl värd ett besök om ni har vägarna förbi i sommar.

Bloggtorkan är lika förödande som solen utanför huset. Den klarblå himlen fullkomligt krackelerar i hettan och alla dörrar står öppna. En svag bris drar sin svala hand genom huset och naturen visar sig från sin allra bästa sida.

Mormor har anlänt och stannar ett tag. Hon har redan intagit sin favoritposition - på knä i rabatterna. Fint blir det där hon gräver sig fram. Livet prunkar och lyser skirt i sin färskgröna skrud - vi fångar dagarna in till sista ljuset vi midnatt innan vi stänger om oss och gör kväll. Underbart att leva mitt i detta.

Mormor med tre små prinsessor.

Allt annat har fått vila en stund, men nu drar produktion och övrig verksamhet igång igen.

Logen står och stampar - ivrig och redo för piff. Snart får ni se hur fint vi får det.

På tal om det så har vi ordnat en alldeles egen plats för våra fortfarande småljumma Lavendeldrömmar - titta in HÄR.

Vårt strax döpta hjärtegryn går här med papsen uppför kyrkgången.

Farmor och mormor.

Vi har en inglasad altandel med trägolv och en del under bar himmel med ett solljummet golv av sten. En oas värd sitt namn. Man kan dra upp alla väggsidor utom en så det fläktar skönt trots värmen.
Gästerna fick bästa vädret. Snart är kulissen vitaste vit. Naturen bakom känns som en tavla.

Nu spenderar vi vår mesta tid utomhus och njuter så länge vädret tillåter.

Hoppas att ni har det fint där ute i solen ni med.

Lika fint som jag, minst!

Kram! =)