Man kan ju inte annat än hoppas i allafall. Så som det är ställt med väderleken just denna minut är ju som om det vore november - mörkt, kyligt och ett konstant duggregn... min själ blir nerstämd och jag vill kura ihop mig under täcket och tycka att livet är trist. Jag behöver verkligen solen nu, behöver känna de varma strålarna smeka min kylslagna kropp. Jag vill bränna nästippen och min övriga vinterbleka lekamen lite, ni vet så att det stramar en aning när man drar ihop skuldrorna... Jag vill kunna svepa ut en sommarafton, i den spegelblanka sjön som ligger stilla i en skogsglänta med sin ljumma famn och bara väntar. Virvla runt i det sammetslena vattnet medan solen går ner och myggen tittar fram. Ligga inlindad i handduken på gnisslande brygga och räkna klucken mot ekan. Jag vill sitta på trappen och lyssna på alla små fågelungar som lever rövare i bona om kvällen, då deras föräldrar sliter med att mata sina små. Jag vill vara tvungen att sova med bara ett lakan över mig, med öppet fönster och ändå vakna svettig och insnärjd då solen manar till morgonkaffepromenad i daggvåt trädgård.
Jag längtar så, var tog du vägen.
Tänk ändå så mycket sommaren betyder för oss stackars nordbor.
Kanske kommer den tillbaka lagom till midsommar.
Med krans i hår lockar vi ju med det bästa - sill, färskpotatis och jordgubbar...
Å vad härligt du skriver! Så talande, kan se varje bild framför mig! Självklart kommer solen till midsommar, inget annat är accaptabelt!;) Ha en fin dag! Kram helena
SvaraRadera