tisdag 31 mars 2009

... och en tredje sak.

Ni bara måste se min vackra tunika i ljuvligt mönstrat tyg som andas vintage och svunnen tid.
Den har dekorerats med de allra skiraste och handknypplade spetsar och har en volang i sitt avslut.
Jag kommer helt klart att vara en sevärdhet i monter D:12 på Syfestivalen i Kista.
Kika in i klädkammaren hos sömmerskan Jenny och beundra.
Natti natti.

... och en annan sak.


HUR kan man ta tjugoåtta jävla storkronor för en sketen chokladruta?
Hur kan man vara så dunderdum att man betalar tjugoåtta jävla storkronor för den samma, undrar ni där bakom skärmarna ...

Min femåring, min treåring, min ettåring och jag själv - den snälla mamman - åkte ett ärende på stan idag efter att vi gjort en gruppkontroll på BVC.
Femåriga bubblan hade våldsam smärta i hela ena kroppsidan efter att varit tvungen motta den STORA sprutan i armen hos sköterskan Kerstin. Vi hade bestämt att fröjda oss med en glass i vårsolen som plåster på såret så att säga. Det valdes de allra största strutarna och letades ledigt bord. Under tiden insåg min ettåring att GUUUD så trist, jag tror jag börjar GASTA lite så kanske mamma köper något gott för att få tyst på mig ... He he he ... He he.

Jag ställde av barnen och gick till kassan, tittade runt efter "något litet bara", valde en chokladruta som verkade kunna hålla ihop länge nog för att kunna ätas av en liten person med inte ännu färdigutvecklad finmotorik och stegade fram till hon bruden i kassan.

Hon tog min beställning utan att ge mig en blick, apan, och mumlade fram något som lät närmre en tjuga, jag gav henne den och sträckte ut handen i väntan på några kronor i växel. Då säger mänskan högt och tydligt, som om jag inte verkade vara den vassaste kniven i lådan: "TjugoÅTTA kronor tack".

Oslipad kniv som jag var just då gjorde min hjärna en höghastighetsöverslagsräkning och fastställde att det skiljde ynka 21 kronor mellan dagens sallad och en sketen jävla chokladruta. Och bebisar äter gärna inte sallad ...

Vad skulle jag göra, sitta och äta plåsterpåsåretglass i en kvart i skuggan av ett krigslarm, eller ge fanskapet en tia till? Jag kunde ju inte börja slåss där inne. Jag är ju mamma nu. En förebild.

Hon fick sin tia, och jag kan säga att vi städade INTE upp efter oss då vi lämnade stället.

I bilen hem smidde jag planer som innebär att jag borde vara miljonär inom ett par tre år bara genom att baka chokladrutor i långpanna.
För nog finns det väl fler oslipna knivar där ute, med gnälliga ungar, inträngda i ett hörn av hunger - lagom innan lunch - som man kan skinna inpå bara huden.

Det finns omoraliskt skrupelfria hutlöst sköna pengar att tjäna på kakbak.
Om man kan sova gott sedan är en annan femma.

O´boy vs Gammal Hederlig Kakao ...


Jag har ju tänkt att inte köpa O´boy av någon märkvärdig anledning. Dels för att det består till säkerligen 90% av socker och dels för att det är dumdyrt.
Mina små barn brukar få festa till mellisen med ett glas varm choklad till Skogaholmlimpamackan när mamma är på sitt allra raraste humör. Tycker då att jag likväl ostört kan nyttja kakaon som står och tar plats i skafferiet. Det kan ju knappast bli någon större skillnad i smak om jag dessutom pudrar i en liten mängd socker, mängden hänger då bara på mitt eget samvete.
Men nehej, inte var det som när en annan var liten rosenkindad gullunge som gladeligen rörde ihop kakaopulver, strösocker och lite mjölk till en krämig massa som sedan åts med sked.
Nej då.
Inte.
Nu får jag höra att den varma chokladen smakar äckligt.
"Ska vi aldrig köpa den vanliga någon gång?"
"Nej, vi måste ju såklart äta upp den vi har först", säger jag i ett lamt försök att sätta allt i ett pedagogiskt perspektiv som barn kan acceptera ...
"Men då kommer ju jag att hinna bli vuxen innan vi köper den andra sorten", snyftar min chokladmustaschprydda femåring efter en snabb överslagsräkning.

Så vem vill tvinga sin lilla pärla att dricka äcklig varm choklad gjord på kakaopulver, socker och mjölk ända upp i vuxen ålder - tvinga henne att avstå från den lena och drömlikt goda smaken av O´boy. Kanske ge henne men ända upp i medelåldern?
Nä, jag får väl snällt slinka in på Ica och handla ett i mina ögon väldigt onödigt paket chokladpulver som passar små gourmetgommar.
Jag får väl välja en bättre strid. Får helt enkelt bita i det sura äpplet. Låta de vinna på Walk Over.

Jag får väl baka en tigerkaka av kakaon, det gillar de ju de små grynen.

Syfestival i Kista ...

Ja, inte är det väl jag som är SY kanske, jag är väl mera FESTIVAL med alla tillbehör, men ändå. Jag ska bistå min vän sömmerskan i hennes Nea Nobelle i monter D:12 på mässan under helgen som kommer. Hennes ökotex-märkta Hilcotyger ska finnas på plats och en hel massa som passar för både små och stora besökare.
Det ska bli jätteroligt och kräver frispråkighet och glad uppsyn. Det har jag gott om. Jag hoppas också på en glimt av glitter och glamour.
Läser på om allt från fiberriktningar till overlock, interlock och muddväv, mönsterbeskrivningar och monterdesign ... Underbart att få delta med andra ord! =)
Men vill besökarna ha hjälp att sy får de prata med den duktiga sömmerskan själv - Jenny.
Kika in hos henne här. Och här. Ni hittar en mängd fina exempel på hennes skicklighet.
Och här kommer ni till Syfestivalens egen sida.
Jag har fullt upp annars med barnen som faktiskt verkar helt kurerade efter helgens dagiskrämpor. Det var ju väldigt nära att jag skulle ha fått genomföra högskoleprovet med en hink vid min sida ...
Våren har slagit på stora trumman i dag med hela 11 grader och solsken, ljuvliga tid.
Vi njuter av varje minut och bloggen får vänta.

Jag återkommer med mer info om mässan.
Ni måste ju ta tillfället i akt och titta förbi!
Spännande nyheter på gång.
För både slott och koja. ;)

... och NEJ, det är ingen bebis i magen.

söndag 29 mars 2009

Överkörd av en ångvält ...

Nu är det färdigt, klappat och klart, genomfört och avklarat.
Högskoleprovet våren 2009 var en långdragen kamp mellan hjärnhalvorna, där min mera ivrigt drömska, glömska och konstnärligt färgsprakande del - som oftast lystrar till namnet Happy Go Lucky - gick segrande ur striden med den logiska och mera trögtänkta delen som jag kallar Snilleblixten Sixten.
Jag är lätt som en fjäder till sinnet; känner mig upprymd, gladlynt, lättad och Back on Track igen.
Nu är det bara resten kvar, lite smått och gott, men den värsta biten är ändå avklarad och genomliden: instängd i en aula tillsammans med till synes bygdens alla fjortonåringar födda 98, typ. Jag log i mjugg då de på rasten funderade över betydelsen av ordet ekipage ... Snillen spekulerade och kom gemensamt fram till att svaret nog var fint par ...

Ja, ja. De trodde säkert nog i sin tur att jag var där i egenskap av "sostant".
Men tanten vet innebörden av ett ekipage. Och triptyk. Och konsfärdigt. Och beredvillig, armatur, logopedi och tillika ett och annat hjärnsläpperi ... Plockade poäng som mogna päron på kvist. Korgen blev välfylld.
Tappade väl tyvärr några i den skarpa och för mig oläsliga diagramkurvan istället ...

Jag fick ärofyllt avsluta en lång och segtänkt tänkardag med en underbar kväll fylld av skönhet, glitter och glamour, lagom finstämd och lättsam samtalston i givande, talfört och trevligt sällskap; med drinkar, tilltugg och tissel tassel tills långt in på - vad som för en hemmamamma kan kallas - nattens småtimmar. Med andra ord en riktigt vimlig tjejkväll för oss mingelsugna kvinns.

Alltså kom jag inte hem förrän 22.30 efter näst intill femton timmars bortavaro.
Det kändes som om jag varit bortrest i en vecka, samt att jag dessutom blivit överkörd av en ångvält på köpet, i alla fall hade någon satt nötknäckare runt min urvridna hjärna och klämt åt.
Jag lallade in och pussade mina älsklingar som sov sin ljuvligaste sömn - vackert målade med de allra finaste fjärilar till ansikten, som ingen fick tvätta bort, någonsin.
Dyrbara rester från dagens Basarbesök med papsen.

Mammas skatter - mammas tre stycken 2,0 poängare låg där och snusade stilla.
Där fick jag ändå full pott, vid varje försök.
Men hade de saknat mig - nej, inte så värst ...
Min livsomvälvande dag gick obemärkt förbi deras obekymrade småbarnsliv.
Som min varma godnattpuss på deras sovande kinder.
Precis som det ska vara.

torsdag 26 mars 2009

Hugget som stucket ...

Svårtippat och omöjligt att styra - resulatet av mitt idoga och enerverande räknande av allsköns frågeställningar. Så nu skiter jag i det, orkar inte snärja min ömmande hjärna runt alla dessa logiska problemställningar - som för mig är gallemattias på högsta nivå.
Jag lever på hoppet att jag ska vakna på lördag med en klarsynthet som ställer världen i ett annat ljus: en plötslig AHA-upplevelse som får mig att fatta kittypennan och rafsa ur mig högskolesvar på löpande band i en aldrig felande ström ...
Mitt mål är att skriva ett någorlunda bra resultat som kan bli min nyckel in i framtiden.
Så därav min osynlighet här på bloggen, jag orkar inte formulera mig i ord ... Det är därför jag lägger ner alla förberedelser. Nu får det vara nog. Jag känner mig stressad, sjuk och nerslagen, jag har målat in mig själv i ett hörn, i ett rum fyllt av skyhöga travar med krav - de flesta ditställda av mig själv. Bättre att jag går dit och ser var det bär. Bär eller brister.
I stället ska jag baka matbröd, leka med barnen, skriva underbara texter, läsa spännande böcker, vara mental coach till mina finfina vänner (min nya sidekick), vara allmänt kreativ och göra sådana ting som jag älskar och som gör mig glad - som en klok vän sa: för det är ju glad man vill vara.

måndag 23 mars 2009

Tung dag - i orättvisans namn

Stora dottern är arg.
Så arg som en femåring nu kan bli.
Så arg så det fullkomligt kokar i henne.
Vresig, vrång och tvärilsken sprider hon sin avoga stämning kring sig, färgar av sig på alla och en var. Hon är sorgsen i blicken, lätt att missnöja och svår att lirka. Smäller dörrar dubbelt upp om inte den första smällen ger ifrån sig decibelnivå hög nog i hennes tycke. Karmarna rister, socklarna spricker och fundamentet svajar under trycket från hennes vredesmod.

Hon fyller sex i år våran stora - och har därmed nått lilla tonåren.
Den lilla förberedelsetiden vi förärats med som genrep inför den STORA Premiären som infaller, som väntat och som sig ofrånkomligen måhända bör, om en sisådär sjuåttaår ...

Utlösande faktor denna gång har varit Mellanbebis tveksamma första gång som familjens födelsedagskalasvärdinna. Hela helgen har för första gången gått i hennes treårstecken. Vi har kalasat för henne förut men nu har Mellanbebis dessutom haft eget barnkalas med kompisar i dito ålder (tre år), färgglada paket med allsköns prylar önskade av alla små, smaskiga och självvalda kakor, strösslade bullar och jordgubbstårta har under helgen resulterat i att storasysters tålamod fullständigt har raserats i sin redan innan veka konstruktion.
Bubblan (storasyster) har snyftande och hålögt konstaterat att Mellanbebis minsann bara fått saker som hon själv önskar sig, och själv får hon bara skräp ... skräp!

Orden skär i ett skinnflått mammahjärta. Ångesten över att såra sitt barn för livet genom slik orättvis behandling och åsidosättning mullrar runt i huvudet som en ilsken bisvärm en het sommardag i bersån. Men herregud, ungen kommer ju knappt in i sitt rum pga alla leksaker. Inte kan hon lida precis, hon får ju en hel trave paket själv varje födelsedag - och då sitter de andra där, bortglömda och storögda i skuggan av den enorma drivan presenter.

Herr Ågren sitter på min axel och konstaterar flinande att enda lösningen är att köpa tröstpresent för att någorlunda återställa humörbalansen.
Men jag stretar emot, måste hålla ut, stå emot, härda ut för att mitt barn ska gå stärkt ur detta inferno av orättvisa.
För visst är det där prinsesskon klämmer som hårdast: att vara den som får stå tillbaka, vara den som är nummer två, behöva lämna plats för någon annan, att behöva stå bredvid och le mot någon annans lycka då paketpapperet rivs av och avslöjar den lilla vita älsklingskattens rödrosa rosett i den fluffiga pälsen ...

Jag vill ju att hon ska gå stark och stolt ut i livet med vetskap om att det ibland kommer att kännas orättvist: att man får kämpa, slita, spara, längta, åtrå, sukta, drömma, avstå och ibland försaka för att uppnå sina mest efterlängtade drömmar i livet. Inte komma lurad ut i verkligheten. Inte curla så att de står sig slätt när konkurrensen obönhörligen och oförstående hårdnar. Att bli arrogant och självisk tack vare min svagsinthet och vacklande mentorskap.

Att behöva vänta på något gott behöver ju inte vara en nackdel fast tålamodet stundom tryter och man hellre vill tro på fantasibubblor som Räkmackor och Gräddfil för att ta sig fram som en dans på rosor mot krukan med guld. Som dock alltid visar sig spricka upp som små stinna troll så fort solen kommer upp över horisonten.

Vad finns kvar för dem som har allt, då inget finns att drömma om? När är man nöjd.

Men mitt mammahjärta är inte gjort av sten: ett litet lila halsband med en stegrande häst som berlock får slinka ner i påskägget.
Kanske liite som tröst, men mest som belöning för att jag får krama världens bästa, klokaste, vackraste och känsligaste femåring varje dag.
Och argaste.


lördag 21 mars 2009

Alfahannar, imponerade tunnisar och träsktroll ...

Tv4
Då har ännu en omgång dragit igång, ännu en tevekväll uppfylls av lägertrots, illmariga dubbelansikten, kluvna tungor och svältfödda svenskar i form av lönnfeta företagare från Liidiiingö, i vad de själva vågar kalla "fånglägret". Och alla dessa jävla veganer som ska skickas till djungeln, redan tunna som trådar - vägrar äta baggar och oknytt trots att halsen snör ihop sig när sänggrannen spelar på revbenen i månljuset och valet borde vara skrattretande tydligt. Istället framstår de som puckon värda att falla på målsnöret med sin överurbaniserade övertygelse. Likställda med vargkramande pälstanter på Östermalm.
Nu ska det gökas i geggan redan efter två dagar, utföra ränksmideri på högsta nivå, slåss om herravälde och riskorn i kokosnötsskal, orka stå still på brädan tills tanken svindlar och den svage faller i plurret.
Röstning för att slå ut de som anses vara hot i kampen om träbucklan glänser högre än en vän för livet. Lappar skrivs i lönndom med fingrarna i kors, i skenet av flämtande facklor i farligt nattljus där okända faror lurar under stock och sten.

Vi ger oss hän i tevesoffan och håller på var sin.
Ut med fanstyget bara ... bryt ner de som försvagar eller förstärker pakten.
Bakom målsnöret lockar månader i rampljus med glättad yta i fina salonger, spott och spe kastas bakom ryggdunk och hemmahosreportage - långt från vardaglig tristess på kontoret i mellanmjölkens land - väger dock tyngre än närmre eftertanke.
Ännu en säsong av Robinson har börjat.
Vem blir din favorit?

Eller kliver du måntro upp ur soffan och kramar dina kära: ärligt, ömsint, paktlöst och helt fritt från tanke på egen vinning.

fredag 20 mars 2009

Myrstacken vaknar ...

Här i sörmland har ju verkligen våren anlänt under veckan som gick. Grusvägen är i stort sett oframkomlig p g a alla gröppor och lerfåror djupa som ett krondike ... Här behövs absolut 4xWheeldrive för att helskinnad ta sig över gärdet, till dagis och tillbaka. Solen har värmt frusna sinnen och fått vårglädjen att spira med full kraft. Det droppar, bliar, töar och sipprar i varje tuva av grönt. I mystacken uppe i skogen har butiken öppnat. Det jobbas på för fullt och fejas och donas - även om man är myra.
Jag går i ett rus av funderingar på min framtida sysselsättning. Jag omges av inspirerande och lustfyllda entreprenörer som brinner så att det hoppar över eldloppor på alla intill. Jag sprudlar och njuter av all positiv anda, där inget är omöjligt och livet är en snickarverkstad där allt går att sätta samman till något gripbart - helt klart värt att slå sig på tummen för, både en och två gånger.

Våren hjälper till med sina ljusa kvällar som lockar med extra tid att tänka, stöta och blöta allsköns idéer och påhitt: vare sig det gäller knoppbyte i en gammal gisten byrå som min far gjorde i slöjden, eller om det gäller lekstugemålning, rumsliga studiedrömmar, skrivarkurser för amatörer, Carl Larsson-inspirerade förkläden eller trädgårdsplanering - den ljusnande framtiden är vår. Bara goda ting bakom hörnet. Vart man sig i världen vänder.

På söndag fyller Mellanbebis tre år.
Bara tre år.
Hon kom nyss till oss egentligen, om man tänker efter hur fort åren går.
Och allt man kräver av dessa små; hänga upp sina kläder, ta sig kläder, skor och hårsnodd, äta med gaffel, kissa på toa och torka sig, sätta på sig trosorna rätt väg, kasta skräp i sopen, inte svälja tuggummit, inte äta alla karameller på en gång, plocka undan färgpennor, leksaker, inte leka under kranen "vattnet tar slut" ..., inte kasta papper och böcker på golvet, inte slåss, inte skrika, släcka lampor och vara snäll med lillasyster, svara i telefonen och duka bordet, och bara ta en bulle då man fikar .... Allt detta av någon som fyller tre år, hälften görs inte ens av personer fyllda fyrtio!!
Hon är en glädjespruta med sinne för humor, en fredsmäklare med pipan i bakfickan och talets gåva, en lortgris som gillar skit under naglarna och baken full av grus, en gosig pussgurka som tycker om att kramas och säga "mamma du är fiin, inte alls fuuul".
Vi älskar vår Mellanbebis och firar henne kungligt i dagarna tre med fiskdamm, gräddtårta och prinsessfest med småkompisarna.


Ett hjärta av snö växer fram...

Hon är en beundransvärd person i en liten skala.
Hon är komplett i sin lilla uppenbarelse.
Hon är en del av mig.

tisdag 17 mars 2009

Vaktavlösning kräves... Eller en ny Life Coach?

Bild lånad av Kanal 5
Jag agerade dörrvakt ikväll. Stor, fåordig och biffig typ med platt hår, truligt arrogant uppsyn och nolltolerans i blicken, med lite omvänt arbetssätt ändå kanske då jag inte släpper ut någon ur rummet, dock ändå lite på samma premisser: - "Nä nä nä, här kommer du inte ut... gå in och lägg dig igen lilla gumman..."
Just innan kafferasten kastade jag ett nonchalant öga mot teven. Klockan hade nyss passerat åtta och kanalen visade på nummer fem.
Det står en irriterad plutig trutmun och plirar på en hop grabbar i blandad kompott, de står på Arlanda och ska visst till Turkiet för att hångla eller nåt...
Hon trutmunnen sitter och för någon form av samtal men en kvinna som visst heter Life Coach!? Herregud, har de sådana kring sig de där sk kändisarna? Allra helst de som mest verkar vara i behov av en Psyko Coach, eller som det i folkmun kallas: psykolog.
Vad vet jag, det var bara något jag kom på då jag stod där i dörröppningen med vaktbrickan på bröstet, armarna i kors och öronen lystrande efter minderåriga på fel plats. Hur är det egentligen ställt med denna mänska som anser sig vara seriös då hon samlar en massa riksjon med kladd i håret och spraybrunt i ansiktet, och sedan utan att ens ge dem en ordentlig titt i ögat tar dem vidare i någon form av patetisk jakt på kärleken...

Vad är skillnaden på dessa groupies och de hon tidigare hängt runt halsen?

En nittionåring som bara verkar vilja ligga, en femtioårig jäkla halvstressad brasse som också bara verkar vilja ligga och en mupp av okänt ursprung...

Och alla blir spyfulla då de får minsta chans.

Ja, vem skulle du välja som plastpappa till dina små telningar där hemma.

För hon har ju barn har jag hört?

Nu blir jag ju nästan alltid anklagad för att vara AVUNDSJUK och DÖMANDE av en del av hankön då jag som kvinna ifrågasätter dessa solklara fall av självdestruktiv förnedring en del kvinns utsätter sig för. Men nog borde väl denna trutmunnarnas drottning helst byta ut sin Life Coach mot en dörrvakt som höll henne inomhus eller åtminstone borta från alla idioter som verkar ha vigt sitt liv åt att göra henne till byfåne och ständigt återkommande lösnummer, då hon bevisligen inte verkar ha satt sitt eget väl och ve i det allra främsta rummet.
Är det inte Life Coachens jobb att avstyra henne från slika löjeväckande situationer som säkerligen knappast gör livet lättare att leva med i?
Klart det beror väl på i vems ledband Life Coachen går...

Men det här var bara min tanke så här på en helt vanlig tisdagkväll.

Börjar inte LOST ikväll föresten?
Det programmet däremot är ju byggt HELT OCH HÅLLET på en sann historia tagen direkt ur livet... ;)

Tre barn, en feber och två mjölktänder, tack...


Idag ska jag ta 18 paket, inslagna i stramande plastpåsar, till Hemköp för att väga in och frankera. Jag har sålt lite gamla bebiskläder på Tradera och vill leverera snarast då jag fått betalt av köparna. Problemet är att alla barn är hemma. Bubblan (vår femåring) har haft 40 graders feber hela helgen och mellanbebis hostar och knöser... Lillmormor (den minsta) kliar och värker snart hela hon av de stora tjocka kindtänder som bryter fram i hennes rosiga och annars tandlösa mun. Nu ska vi allihopa packa in oss i Forrden och dra till stan. Blir en spännande resa som ändå borde gå bra ... om jag sätter alla tre barn i en och samma kundvagn. Jag passar väl på att handla lite då jag lix kommer iväg. Man blir ju lätt lite instängd här hemma då sambon jobbar långa dagar och jag gärna inte vill utsätta varken jag eller barnen för onödig åktur. Men ut måste vi nu, till stan alltså, annars får jag inte iväg mina små paket. Vår framfart brukar ju om inte annat roa en och annan pensionär...

Ibland känns det väldigt tydligt att vi inte har någon som kan assistera vid tillfälligt behov. Som nu när barnen är krassliga, vill jag ju inte sätta grannen på pass. Det har jag annars gjort när det varit halvakut och hon erbjudit sig. Mitt eget fel att det är så här. Dålig på att be om hjälp, brukar inte ens kräva det av sambon... går bara och gnäller lite entonigt och hoppas att han ska förstå...

Varför är man sådan, varför vågar jag inte erkänna att ibland funkar faktiskt inte logistiken - att den kör ihop sig så att säga.

Nåväl, vi klär på oss, packar in oss i bilen, tar med oss alla paketen och drar till Hemköp. Det kanske blir en sväng till Maxi innan hemfärd för att spana på födelsedagspresent till Mellanbebis - hon fyller tre på söndag. Lilla fina raringen.

lördag 14 mars 2009

Mr Morgan och hans smarta affärsplan...

Jag fick just ett sms från en man vid namn Mr Morgan.
Enligt honom har just mitt mobilnummer vunnit 980 000 dollar i någon slumpaktig dragning i fikarummet hos ett telecomföretag någonstans därute.
Ja jag säger då det, om dessa finurligt påhittiga scammers med kontodränage i sikte hade vett att använda sina bevisligen relativt kloka och driftiga hjärnceller till något mera konstruktivt för mänskligheten: exempelvis ett sätt att sålla ut dumhetsröster från 099-nummer som riskerar att vända upp och ner på poängtavlan i teverutan, just när det verkar bli ett någorlunda förväntat och värdigt slut på en annars ENORMT underhållande musikafton.
Eller också var det just detta Mr Morgan och hans vänner gjorde...?
Vem vet.
Som ett lotteri när svensken har makten i sina händer.
Till synes med en Mr Morgan vid hjulet som en rostig gammal Loket i högform.
Nåja, inte så pjåkig låt att skicka till Moskva ändå.... denna "La Voix" med hon Ernmanskan från Sandviken, operadiva med det gyllene hårsvallet - nog borde väl de sammansvetsade öströstarna falla för hennes höga C när de själva skickar både gubbar i silverstass och lösnäsa och kvinnor utan vare sig koreografi eller underkläder till slutkampen...?
Men, vad vet jag egentligen, vi får ju ändå alltid stå där med en snopen min när det kommer till kritan och världen därute verkar ha tittat åt ett helt annat håll när just det svenska bidraget framfördes.
Så kanske är det vår tur nu!
Med hon Ermanskan med det enorma röstomfånget, som borde sätta skräck i de mest luttrade schlagerdivor där ute med sin mezzo, som vår fanbärarinna!
Nu - över till tevesoffan. =)

Nynna med vet jag, om ni ursäktar franskan...

Je t'aime pour toujours, entends la voix. Je t'aime nuit et jour, en naissant toi. Je vis ma vie pour toi, c'est le reve pour moi. Je t'aime pour toujours, entends la voix.

Här står jag nu...

Uppklädd i min allra glittrigaste stass, med klackade skor, rosor på kinden och solsken i blick... Jag är redo, beredd och laddad till tänderna med snittar, champagne och glamour i aftonväskan.
Pompa och ståt, haleluja, here we come... men så inser jag plöstligt att min vackraste boa av de allra vitaste fjädrar ligger halvdränkt i slaskpölen framför mina satinklädda och guldskimrande pumps. Den ligger där och ser ut som en gammal skitig höna med lånta fjädrar.

Jag kliver tillbaka in i hallen med känslan av att den där limmon, den verkar ha glömt bort mig helt.

Inte tar jag mig till Globen ikväll på annat sätt. Buss är ju uteslutet i min avundsvärda paljettbeströdda kreation skapad för en schlagergroupie av näst intill manisk nivå. Och inte kan jag komma körandes i vår gamla volvoruska heller, den anstår inte en paljettklänning att sätta sig i.
... och ska jag vara riktigt ärlig har jag ju ingen biljett heller till denna årets mest åtråvärda tillställning, som får Sverige att lysa upp som en sol - från norr till söder - då vi alla känner i våra hjärtan, gemensamt, att just i år blir det vi som SÄKERT går hem med vinst eftersom VÅR låt är BÄST av ALLA...
Ja, jag lunkar upp för trappan med mina satinpumps med klack som en tonartshöjning hängande från handen. De gör ont, de gör ont och jag hatar plötsligt dessa gyllene skor. Jag häller upp chips och blandar dipp med van galahandföring i klass med Carl-Jans rumba, har tagit förklädet på för att skydda mina paljetter från stänket då jag kör drinkmixern på högsta volym. Jag bänkar mig framför Svt lagom till introt medan min kropp fylls av pirret av skrällkänslan som alltid infinner sig då telefonröstningen överlåts till folket, de där som inte har vett om att ens placera sina egna pensionspengar rätt. Jag anar ugglor i mossen, sanna mina ord.
Kameran sveper över de lyckligt utvalda, de beundransvärda som sitter nära, så jättejättenära alla våra fantastiska favoriter. De som nappat åt sig en plats i publikbrusets underbara famn. Nu ska vi alla ska svepas med in i melodifestivalens vilda värld av refränger, etnopop, gladpop, gaypop, kärleksballader, scennärvaro, hatmail, löshår, backbeats, singbacks, flashbacks, slagdängor, förståsigpåare, upprivna känslor, svek och "vad-fan-har-hon-på-sig"-löpsedlar som säkert räcker ända till Moskva och tillbaka.
Jag ber er, ni som sitter så nära att ni kan ta på stämningen, peta den med en målad lösnagel i sidan, kanske till och med ta på självaste Måns om ni sträcker er riktigt långt utan att frocken spricker i limningen, jag ber er: Snälla, snälla, snälla hälsa från mig att nästa år, NÄSTA ÅR då sitter jag i Globen i min paljettklänning, mitt nytonade hår och mina satinpumps glimmande som av guld, och viftar min boa i stjärnornas ansikten och käkar festliga tilltugg ur aftonväskan.... än om jag måste gå 1000 mil för att få vara med...

Och snälla, snälla krama Carola om hon är där...

fredag 13 mars 2009

Jag är en mörkrädd typ... Fredagen den 13:e till ära

Ligger gärna med täcket över munnen och lamporna tända när jag lyckats jaga upp mig tillräckligt. Har ju faktiskt slutat se alla dessa skräckfilmer jag gärna förr slukade med hull och hår, bara för att sedan inte sova lugnt på flera veckor...
Jag minns när jag bodde bakom domkyrkan i Uppsala. I en andrahandstvåa som vette mot kyrkogården uppe i backen utanför mitt fönster. En vän övertalade mig att se The Ring en höstkväll. Det var med nöd och näppe jag tog mig hem i mörkret, tog de breda stentrapporna i ett steg och reglade dörren med dubbla lås efter mig. Med andan i halsen är allt som krävs att jag på något sätt behöver lämna ryggen oskyddad ett vidrigt måste, t ex tandborstningen och ansiktstvätten: då man följaktligen måste luta sig ner över handfaten, stänga ögonen och stå totalt oskyddad i säkert fem sekunder. En tillräckligt lång tid för att hinna bli lemlästad och mördad där man står med handduken framför ansiktet... larvigt, jag vet.
Men inte särskilt larvigt då jag låg där i mörkret med filmens äckligt långhåriga småunge utan talförmåga i färskt minne, och plötsligt tyckte mig se teven gå på med sitt enerverande myrornas krig...
Gahhahhahhahh, jag sov sedan svettig och med andnöd under täcket resten av den natten.
Ni som sett The Ring kanske kommer ihåg att tevens myrkrig spelade en avgörande roll i den filmen.
Jag minns den natten med vånda och har ju dessutom bara mig själv att skylla då jag inte höll mig undan, inte undvek att utsätta mig för skrämselhicka.

Nu till kvällens trailer. Ett smakprov på en av mina andra filmfavoriter jag med nöd och näppe lyckats hålla mig ifrån. Jag hör ju bara på ljudet att jag aldrig skulle somna på flera månader, om inte lampan får lysa och alla är vakna tills jag fått somna...
Usch och fy för bövelen. Men titta ni era mallgrodor, om ni törs, själv går jag och läser min bok...
Låt den rätte komma in.

Skrivpuff: Utmaning 72 - 13 mars

Skriv om vad du (eller din huvudperson) hittar i lådan som placerats utanför dörren.


"Herregud, vad är det som luktar så förbaskat jäkla illa?"
Hon hade sökt, letat och rotat runt efter källan till stanken precis hela förmiddagen: lyft på skorna i skostället, tittat i fickor och väskor, under mattor, bakom skåp och bland tomglasen i pappkassarna i förrådet. Men ingenting hade på något vis gett henne en förklaring på den vidriga odör som sakta spridit sin dåliga andedräkt i det som tillslut blivit hela huset.
Värst var det i hallen. Där hade hon nu sökt runt i mer än en timme. Det luktade som den där gången för tre år sedan då de hade haft en död råtta under köksbänken. Den hade på något vis självdött och hade innan den gick hädan hittat det mest oåtkomliga utrymmet den kunde bakom en kantlist. Det hade tagit två dagar innan de fann den, och tre veckor innan det slutade lukta i huset. Bara minnet fick henne att känna en bitter eftersmak i munnen.
Ute hade det regnat i snart en hel vecka - snöblandat och halvfruset - som Slush Puppyn ungarna brukade köpa i kiosken uppe i backen om somrarna. Influensa satt som fastnaglad i hennes vinterbleka uppenbarelse och tycktes aldrig vilja släppa sitt grepp om hennes slutkörda kropp. "Du får räkna med ett par veckor", hade den bistra och uttråkade rösten svarat då hon ringde sjukvårdsupplysningen för tips på utdrivning av flunsor.

Allt detta arbetsamma letande hade gjort henne fullständigt knäsvag då febern kom i jämna vågor med toppar på närmare 40 grader.
Hon satte sig i trappan och lutade huvudet mot den skrovliga panelen som de alldeles nyss målat vit. Hennes kropp skrek efter kudden. Men om hon gav upp skulle de få lov att sanera kåken och flytta ut tills allt var utvädrat, för här kunde hon snart inte stanna en endaste minut till.
"Gud, jag måste få luft", mumlade hon och låste upp dörren Vinden slog emot henne med ett korsdrag som fick hennes lättklädda och febriga lekamen att tappa andan. Hon tog tag om dörrposten och tvingade i sig ett nytt andetag som nu inte gjorde lika ont i hennes lungor. Feberblicken klarnade sakta, världen blev skarp som en knivegg i den krispiga januarikylan. Hon tog ett toffelklätt steg ut på den stenbelagda framsidan och med hjälp av en kvarlämnad leksaksspade krafsade hon bort snön från en av trädgårdsstolarna. Med tanken på att en lunginflammation skulle försvåra influensan som riste i hennes kropp gick hon in i hallen och hämtade en filt att sätta sig på. "En minut måste jag väl tordas sitta utan att döden hinner ta mig", sa hon för sig själv och slöt ögonen en minut. Stanken kändes ljuvligt avlägsen här ute och hon passade på att suga i sig all friskhet hon kunde in i sitt sjuka inre.
Hon slappnade av.

När hon öppnade ögonen igen så såg hon den.
Det var en avlång liten låda av något slag. En kartong?
Den stod halvt översnöad intill husväggen, där, vid lufttrummans galvaniserade ansikte.
Den måste ha stått där ett tag. Kartongen hade bågnat av fukten och den såg ut att ha börjat luckras upp längst ena sidan. Den var heller inte speciellt stor ...kanske en skokartong? Nej, den var nog lite längre ändå. Mer kunde hon inte se därifrån hon satt. Hon skulle vara tvungen att kliva ut en bit i den blöta snön för att få en närmre titt på fyndet.
Egentligen var hon ju totalt felklädd för detta då hon var barfota i de gamla slitna ulltofflorna hon fått av barnen för sju år sedan., men ett enda steg kunde hon väl kunna kosta på sig. Hon fick ju gå in sedan, då hon sett efter vad det var för låda som stod där. Bara ett steg, sträcka ut ena handen och plocka lådan ur snön - sedan var det klart.
Hon ångrade sig redan då den första iskalla rännilen av blötsnö sprang uppför hennes smalben då toffeln obönhörligen sjönk ner och försvann i drivan intill husväggen. Huttrande sträckte hon ut handen och fick ett halvdant grepp om den genomvåta kartongen och höll på att helt tappa balansen då lådan visade sig vara betydligt tyngre än hon anat. Den mjuka pappen kändes degig mellan hennes frusna fingrar och hela lådan hotade att rämna.
Genom en halvhjärtad kraftansträngning lyckades hon få fast lådan med båda händerna samtidigt som hon begravde också den andra toffeln djupt i snön.

Det måste vara barnen som lekt och glömt att ta in grejerna. Det skulle ju inte direkt vara första gången det hände: att hon fick gå rundor på tomten för att samla ihop allsköns leksaker: bakom buskar, i snår, i håliga stubbar och under mossan längst altanens norra sida.

Det gick en ilning längst hennes rygg då hon plötsligt insåg att en svart, seg vätska av något slag rann längst hennes armar.
Den sipprade ur kartongen längst den spruckna och porösa långsidan. Då hon insåg att stanken - den förbannat äckliga stanken - kom från kartongen hon höll i sina händer tog hon ett jättekliv tillbaka mot ytterdörren samtidigt som hon stötte den vidriga lådan ifrån sig med ett febrigt ryck.
Ett äcklat stön kom ur hennes mun då hon vräkte sig in förbi ytterdörren, snubblade på mattan som uppfordrande sa Ta av dig skorna, föll handlöst in i hallen och landade med en hård och smärtsam duns på det kalla golvet.
Hon fick kväljningar av stanken som nu dessutom kom främst från henne själv, från den svarta sörja som täckte hennes händer och underarmar med sin vämjeliga närvaro.
Vad var det som nyss skett?
Vad var det för skit i kartongen?
Vem fan har ställt den där ute?
Ungarna?
Varför?
Frågorna hopade sig i hennes sprängfyllda huvud som nu snurrade skrämmande fort.

Hon tog sig upp på fötter och stapplade in i badrummet, skruvade på kranen alldeles för hett och tog alldeles för mycket tvål ur pumpen. Tog nagelborsten och skrubbade sig halvt blodig i ren förtvivlan.
Hon lade försiktigt, nästan motbjudande näsan mot ena armen för att få bekräftelse på att skiten försvunnit innan hon skruvade av kranen. Men svaga steg rörde hon sig ut i hallen igen. Ytterdörren stod på glänt efter att hon bara dragit igen den med ett brak då hon kastat sig in. Den stod liksom och plirade mot henne med ena ögat öppet och hon kände en oro som hon inte kände igen, inte kände igen sig i alls. Rädd?
Ja, hon var rädd.
Där utanför skymtade hon kartongen. Den låg lutad med den svampiga och söndertrasade sidan mot dörren. Den svartsmetiga insidan gapade tom och liksom stirrade på henne genom ytterdörrens plirande öga. Hon sträckte på halsen men kunde inte se något mer därute utan att öppna dörren. Hon tog ett skälvande steg närmre, lade sin darrande och genomfrusna handflata mot dörrens släta träyta. Hon huttrade så att hon skakade tänder i den nu helt utkylda hallen. Det knäppte i träet, kanske var det en varning: "Dra igen mig det hårdaste du kan, regla mig, lås in dig och vänta tills de andra kommer hem...", tycktes dörren andas mot hennes hals, men inte kunde hon låta den där äckliga kartongen med sitt... vad fan det nu var för nåt i den... ligga där och kanske låta sig hittas av hennes barn?
Aldrig.
Nej, hon var tvungen att samla sig, ta spjärn och reda ut den här soppan hon försatt sig i. Stanken som fyllde huset måste ju komma ifrån den där lådan där ute... vad annars kunde det vara?

Hon sköt ryckigt upp dörren. Sneglade mot kartongen. Sänkte darrande blicken och såg något i ögonvrån. Hon urskiljde med febrig blick. Hennes hjärna frös till is och hon svimmade där på tröskeln framför den lilla ruttnande kroppen...

Amerikanska idoler...

Jo jag tackar jag, ett måste att lägga ut denna deltagare till er allas beskådan. Jag undrar verkligen varifrån en röst som denna kommer ifrån, han verkar ju bara mumla svagt med sin lilla gulliga mun, och ut strömmar toner av sällan hört slag, slår en bakut och ikull...
Jag längtar efter fortsättningen och vågar mig på att påstå att Adam Lambert är The Next American Idol! Herreminje, man kan tro att det är själve Elvis - The King - reinkarnerad lagom till 2009 och med ett sprillans nytt röstomfång på köpet... I like.
Kul att tävla med honom i gruppen?
He´s the Bomb!

Piff, Puff och Lillmormor...

Tänkte att jag skulle skriva ett vanligt inlägg för en gångs skull. Tiden tas numera upp av lite småkrassliga barn, konstnärligt skapande inför ansökan och sist men inte minst genomgång, med stort mentalt motstånd från min sida, av grundläggande ekvationsuträkningar inför det stundande provet som ska ge mig ett härligt försprång när högskolans portar slås upp på vid gavel lagom till höstrusket. Jag försöker ju också skriva lite puffar och andra texter, plus att jag läser lite i mina bokreaskatter, just nu äcklas jag över Låt den rätte komma in... Läskig helt enkelt...
Jag har ju också hunnit göra ett klipp på Blocket i form av två ursnygga fåtöljer i gedigen svensktillverkad kvalité. Hos oss har vi en mysig läshörna i en del av vardagsrummet där vi gärna läser med barnen, när andan faller på och de inte ännu har hunnit bli besatta av kvällsmonstret som brukar dyka upp runt nittonochtjugofemtiden. Och en dag så fanns de där på Blocket, perfekta med sin sköna profil, sina dunplymåer och sina dubbla avtagbara klädslar - en ljusbeige och en i engelsk röd! När får man det på köpet. Jag slog till, ingen uns av tvekan alls. Har ju letat och letat, sökt och trånat länge efter något prydligt, praktiskt och passande.
Lånade släpvagn av bästa grannen och hämtade hem dem i regnrusket. Nu står de här i läshörnan och pryder sin plats med bravur. Puffen hör till soffan och den ska kläs om i ett mera naturfärgat grovt linnetyg så att den trivs bättre med fåtöljerna. Piffad puff kan man väl kalla den sedan, då jag tänker sätta vackra band att knyta ihop klädsel med, istället för ett trist gummiband i kanalen. Tänk, det nästan märks att de trivs i vårt hem med mig och barnen i sin famn varje sagostund: man kan nästan ana ett litet leende i profilen, just där sittdynan möter underredet.
Trappan är nu snart färdigmålad. Den är vit och vacker och känns som ny, nu ska vi införskaffa en annan matta att lägga i stegen, så vi får sätta våra egna avtryck och spår.
Vi har hunnit med väldigt mycket i huset vi köpte bara för drygt två år sedan, och det börjar likna det vi såg bakom allt det mörka och murriga: mörkbruna vävtapeter som täckte nästan hela övervåningen tillsammans med mörkbruna dörrar, fönsterramar och alla foder; fulfurugula innertak, spaljéer och trappa; en vägg som skiljde alla fina sällskapsytor från varandra och det senapsgula köket med sitt mörkbrunmönstrade plastgolv som gick i stil med kaklet ovanför diskbänken... Vilken soppa.
Ja, tänk er själva. Svårt att förklara vad det var vi såg den där dagen vi kom hit på visning? Men vi såg en enorm potential, en skatt gömd bakom ett skal som tillsynes inte ställt om klockan sedan 1976.
Det kommer att bli jättefint, det ÄR jättefint.
Vårt minsta barn Lillmormor vid altandörren som leder ut i vinterlandskapet.
Ett annan jättefint inslag i vårt hem är Lillmormor. Hon trampar runt och skrattar, leker, tuggar leksaker, suger på pärlor och pladdrar på ett helt eget språk, som ingen till hennes förundran tycks förstå...
Hon är snuvig och lite varm idag men alltid lika glad i hågen. Hennes armar blir längre och numera ställer vi ingenting på bordskanterna. Hon sträcker upp sin lilla hand och känner sig för om det inte finns något trevligt att dra ner på golvet. Så här står nu allt i små tjusiga arrangemang i grupperingar mitt på bordet, ljuslyktor, tulpanbuketter, mattallrikar, glas, smörask och allt annat i en stor ihopföst driva utanför hennes gummiarmade räckvidd.
Hon är underbar.
Vi lyckades med konststycket att matcha våra två äldsta med en hel polkagrisbutik, från topp till tå, vid förra årets besök hos Pippi och hennes vänner.

Vi har äntligen bokat in en resa till Astrid Lindgrens Värld i maj och även tingat en av de bästa platserna vid västkustens ljumma och solvarma klippbad lagom till augustinätternas förtrollande ankomst, då krabborna nyps som hårdast.
Världens bästa plats, när inte hemma är bättre...
Nedan ser ni bloggerskan själv tillsammans med största dottern Bubblan, då inte ens ett år gammal. ...och tänka sig, mamman är bara några dagar äldre...
Vintern håller på att sakta med säkert droppa undan för att lämna plats för våren. Ungarna går ut och leker, kommer sedan in i genomblöta, och i leriga kläder som bara får ta ännu en omväg genom tvättmaskinen...
Jag längtar så efter att kunna ta min kaffekopp, öppna köksdörren, kliva ut barfota på torra och varma stenplattor och sätta mig på trappen och kisa upp mot solen. Bli så där lagom rosigt brun om kinderna.
Snart så, och tills dess tar vi vara på dagarna vi har tillsammans även i snöslasket. All tid räknas.

onsdag 11 mars 2009

Skrivpuff: Utmaning 70 - 11 mars

Skötselinstruktion för en författarsjäl. Min författarsjäl.

Nog krävs ju en skötselinstruktion för allas själar: både en volvoarbetarsjäl, kokerskesjäl, apotekarsjäl, förskolelärarsjäl, mormorsjäl, sopgubbesjäl, revisorsjäl, knuttesjäl och alla de andra miljoners själar som irrar runt där ute i en snöstorm som aldrig verkar ta slut. Men behöver just min själ en instruktion? Min rangliga mammasjäl. Jag törs ju inte kalla den för en författarsjäl heller, herregud jag som skriver bisats efter bisats och gladeligen staplar adjektiv på varandra i en aldrig sinande ström: inte riktigt ser när det rinner över bägaren då måttet för länge sedan är rågat. Ordbegränsning är inte för mig.
Att sköta sin själ är en svår sak. Gärna låter jag den fara illa då jag inte riktigt orkar - eller kan - ta den på allvar. Många gånger låter jag den stå där inne i mörkret, ensam och ropa, ohörd. Eller snarare ignorerad av min rena okunskap. Låter den känna sig försmådd, överkörd och förbisedd. Jag får dåligt samvete och kan inte sova om nätterna då jag ser hur den hänger med sina tunga axlar och går och sprätter grus med tåspetsen - iklädd sin sedan länge molokna uppsyn. Den blänger tillsynes irriterat, men orkar jag titta efter länge nog ser jag en tår glimma till i min själs ögonvrå, då den aldrig får komma till tals och känna sig viktig och duktig. Jag har hela mitt liv ansett mig veta bättre än min själ, trott mig kunna ta besluten själv, utan att konsultera min inre röst. Förträngt, skjutit undan och förgripit mig på min stackars sorgsna själ.
Men nu har den satt ner foten med klacken före. Och där med basta. Den bär ett märke på kragslaget där det står: Nu är det nog!
Min inre röst har gjort uppror, den kräver sin plats med hårt tonfall och har helt sonika tagit ett egenfattat beslut om självstyre. Gjort revolution mot diktatorskan själv.
Jag har äntligen förstått att själen - det är jag, vi är en och samma. Jag är bara ansiktet utåt - ett skal, ögonen är själens spegel. Själen min behöver kärlek, omtanke och gemenskap, den behöver ha glada vänner att skratta med och har ett stort behov av samtal, öppenhet, stora ord och filosofi av värde. Min själ har drömmar att uppnå, vägar att gå, sagor att berätta, ansvar att ta, berg att besegra, bördor att slippa. Den behöver få gråta ut. Sörja.
Nu sitter den på första parkett. Och inte bredvid.
Min författarsjäl - det är jag.

måndag 9 mars 2009

Skrivpuff: Utmaning 68 - 9 mars

Om att ta en risk.

Visst tog jag en risk en riktig jävla sjuhelsickes rövares risk, den där vintervita och omkullkastande kvällen i mars 2003 då jag satt på toalocket och skälvde över teststickans linjerade resultat. Jag var med barn, på smällen, gravid, välsignad, på tjocken, med bulle i ugnen, körd, nollställd, lamslagen, befruktad och bärande, bördig, havande, och ensam. Jag bar ett liv i min kropp. Men en man jag nyss mött.
Ett litet underfundigt, överraskande och omkullvältande liv hade med ett bestämt litet barnafinger pekat ut precis just mig som följeslagare under sin vidunderliga resa. Tanken som drömsk möjlighet hade för länge sedan slocknat i bister snålblåst, som ett borttappat telefonnummer till en älskad vän man längtat efter så länge. Saknat trots att man aldrig setts, väntat på i fönstret mörka kvällar när alla andra vilade sina lugna sinnen omgivna av nära.
Nu bodde en liten pärla där inne i mitt inre. En liten grodd skapad av ödet, ett underverk som utsett just mig, jag, denna vilsna själ som nyss tappat fotfästet och vänt mig om för att gå tillbaka, ensam och otrösterlig. Då, just då, exakt den kvällen valdes min kropp ut till boningsplats för denna oförstörda varelse som nu fick mig att sitta en halv natt på en iskall toalettsits, i mörkret i min andrahandstvåa bakom kyrkan i Uppsala. Jag satt där tills dagen sträckte på sig och slog upp sina himmelsblå ögon, såg på mig och log.
Jag log tillbaka och livet vände om i dörren. Vände sig om och tog min ensamma kalla hand i sin.

Ett normalt inlägg av en onormal räknerska...

Jag sliter med denna förbaskade NOG-del i högskoleprovet. Varje dag försöker jag verkligen förstå HUR jag med min hjärna av gummi ska lyckas att räkna ut ...det exakta antalet varv Olle springer runt Elsa, då denne har bara en stövel på 10% av vänster fot och Elsa däremot har ingen mössa sedan den föll av för 1 256 minuter sedan. Frågan lyder: Vems mamma kom först och hämtade denna dagisdag om klockan var fjorton och tjugosju? 1. Hälften av fröknarna har varit fyra stycken fler än förskolans sparkrav. 2. Elsas mössa är stickad i dubbelt så många aviga maskor på bakstycket....
Min fråga lyder: Hur ska jag på två veckor lära mig tredjegradens ekvation, statistik på resultatbaserad volymkomponent, och ...Vem faan är Al Gebra?

Jag var en av dem som satt fullständigt tårögd framför teven när Svt sände Klass 9a. Jag satt där sorgsen och bestört över att dessa stackars vilsna själar i fjortisålder helt klart skulle ha varit fullkomligt förlorade utan dessa fantastiska pedagoger utsända av övre makter för att utföra gudomliga prestationer i lärandets tecken. Som jag suttit och grinat då jag önskar att jag hade fått mött en av dessa änglar, då i livets knepigaste tonårstid.
Om Carlos hade varit min Mattemajje hade han nog inte stått där vid min axel, uppgivet suckande över min dumhet, utan istället kanske lagt en ömsint varm hand på min lågpresterande axel, lyft mig upp ur stolen och fått mig delaktig och införstådd i matematikens logiska tänkande. Till och med en drömmarfjortis som jag hade säkerligen gått att förmå tänka i tristare och striktare banor, där hexagoner och imaginära tal är vardagsmat liksom blodpudding och rårörd lingonsylt.
Tänk om, men nu såg verkligheten helt annorlunda ut. Mattelärarna hängde och flinade instämmande med de som redan kunde allt, och min arm frös till is där den spretade likt ett osett primtal genom hela högstadiet. Jag tog ner den tillslut, och räckte aldrig upp den igen.
Jag riktar in mig på de övriga delarna i provet. Håller tummarna och gör mitt bästa.
Men tänk om ändå.
Om någon endaste en satt som mål att få alla att förstå, då, en gång för många år sedan.
Alla lärare borde heta Carlos och ha ögon som glittrar av iver över tanken att få dumsnutar att fatta galoppen i logaritmisk derivering istället för att hänga gubbe hela dagarna.
Jag kämpar på.
Ett å två...

söndag 8 mars 2009

Skrivpuff: Utmaning 67 - 8 mars.

Tiden stod stilla när...

Tiden stod stilla när du låg där vid mitt bröst, naken, liten och skör. Med ögon mörka och djupa som ett universum någonstans där utanför fönstret, i världen jag redan glömt. Vi var ett du och jag denna sekund då livet var oändlig och utan slut. Jag mötte din blick efter vår strid för livet då vi skildes åt, och såg meningen med allt spegla sig i dina ögon. Mitt vackra lilla välsignade barn som jag burit så ömt under mitt oroliga hjärta, nu fanns du där, mjuk och pulserande och full av eget liv. Mitt hjärta omslöt dig för länge sedan och du är min för alltid, om än bara till låns som det sägs. Att jag kunde älska någon så obarmhärtigt blev en chock för mitt kylslagna gamla slitna hjärta, en brännande sanning i mitt längtande inre. En värmande uppenbarelse som fick mig att vackla i min svaga tro. Mitt gamla oförmögna liv tog slut i denna sekund då tiden stod stilla, och jag kom tillbaka som en annan - en mor med en dotter så ljuvligt ny - och klockan ställdes om för evig tid.
Mamma

fredag 6 mars 2009

Sing along (eller pausmelodi som gynnar städningen, och modet att leva livet)

Dagens, eller för den delen alla dagars, låtval blir som alltid, varenda gång, underbara The Ark med sin modiga Ola i spetsen alltid lika underfundigt sporrande med textslingor som denna:
Sjung med vet ja´.
So, take it to the stage in a multicoloured jacket
take it jackpot, crackpot, strutting like a peacock
nailvarnish Arkansas shimmy-shammy
featherboah crackpot haircut
dye your hair in glowing red and blue!
Do, Do, Do!
What you wanna do, Don't think twice, do what you have to do, Do, Do, Do, let your heart decide what you have to do that's all there is to find!


Jag tar av mig hatten för detta ordgeni av stor dignitet.

Hur kan man INTE rösta på denna fantastiska powerballad?

Och såklart kan man inne hos Claudia Galli tävla om en EP med Sarah Dawn Finer. Innehåller låten Stay och omslaget är Signed by the Star Herself! Tävla ... och RÖSTA på lördag!

Min vän sömmerskan...

Jag har skrivit om henne tidigare, Nea Nobelles driftiga mamma Jenny J. Hon säljer miljövänliga tyger från kvalitetsmärket Hilco och syr också de allra finaste barnkläder i jättefina färgsprakande kombinationer, och en hel massa annat i sitt vackra hus vid kyrkan i byn: absolut värt en titt om ni inte redan följt min länk. Tror att jag måste försöka få i gång min gamla Husqvarna så jag får anledning att köpa lite fina vårtyger i lagom skön stil ...
Idag var hon dessutom förstasidasstoff lagom till morgonkvistens första kaffekopp.
Jag gillar skarpt när kvinnliga småföretagare lyfts fram och ställer alla snikna SSAB-gubbar i skamvrån!
Det kan man nog kalla tempoväxling! Eller framtidstro. Lite jävlar anammakänsla lagom inför helgen.
You go girl!

Tempoväxling...

Jag har ju, som ni kanske märkt, gett mig in i att skriva en så kallad Skrivpuff varje dag. Det blir ju inte så att jag hinner men jag vill gärna försöka. Spännande att skriva på kommando så att säga, små texter med nya teman och inriktningar som läggs upp på Skrivpuffs bloggsida varje morgon. Dagens utmaning är att skriva en text med tempoväxling: blir väl som vanligt något ur min vardag. Det är ju som ni måhända noterat mitt favoritämne här inne. Allt mellan himmel och jord, positiva saker men också många gånger negativa eller åtminstone halvtunga grejor - no mercy, som jag kallar dem. Men som alltid kryddar jag helst allt med lite grovmalen humor, klassens clown som jag är.
Jag ägnar i övrigt dagen åt att baka kakor med de rara barnen, städa upp i stöket efter en lång vecka samt en eventuell avhämtning av finfina fåtöljer som jag (tror jag) lyckats köpa på Blocket ... och skriva puff såklart.

torsdag 5 mars 2009

Skrivpuff ...

Skrivpuffs utmaning 64 - 5 mars:

Sitta fast

Jag rör mig genom mitt vardagliga liv som en urvriden trasa. Svampig och i behov att bli utbytt - avlöst- trampar jag luft i mitt ekorrhjul utan stoppknapp. Jag sitter fast och kommer inte loss. Ingen vrider ur mig och hänger upp mig, plant och fint på en torr plats där jag kan hämta mig en smula. Jag ser inte ljuset där framme, då tyglarna kanske någon gång börjar lösas upp en aning. Jag kämpar och sliter, varje dag med att hålla huvudet ovanför ytan, tårarna bränner sig genom mina rödkantade och trötta ögonlock då jag för tusende gången samma vecka biter ihop tänderna i vredesmod då vantarna sitter snett och allt brakar samman av ett ögonblicks verk.
Jag byltar, river, bönar, ber, varje sekund, varje minut, varje dag. Hör min egen röst som genom ett töcken, som ett ständigt gnissel av vanmäktigt pockande och lockande. Skulle så gärna ställa mig på tå i ett fönster och ropa på hjälp. Ropa det högsta jag kan på en hjälp jag inte vet namnet på. Istället tittar jag på då världen där utanför mitt fönster passera i en ström av lyckade öden som aldrig ens verkar vackla.
Som man bäddar får man ligga. Att ens andas något annat om att allt står en upp i halsen, att man inte hittar ut igen, att man sitter fast under resterna av sitt forna jag i en härva utan varken början eller slut - jag vågar inte ens se mig själv i ögonen, hur vågar jag då någonsin vara ärlig i någon annans ögon.
Mitt huvud sprängs av att konstant hållas under ytan, jag får inte luft.
Det är liksom någon som håller fast mig i foten och hindrar mig från att andas, någon där nere i mörkret som verkar vilja mig illa.
Kanske någon som jag kämpar mot, kanske mitt eget dåliga samvete som går vid min sida varje vaket ögonblick.
Undrar, då jag ser alla leende mammor och samstämda föräldrar som alltid verkar ha allt under kontroll, alla känns uppfyllda och skrattar och lever, ingen har hört talas om något annat, alla ler liksom i ett hemligt samförstånd mot varandra som om de ser igenom mig, ser de fina sprickorna i min krackelerande yta. Är det verkligen bara jag som känner mig fast i ett järngrepp, fast i min egenhändigt skapade sörja, min egen kvicksand som ger efter under mina fötter och suger mig bara hårdare fast då jag försöker kämpa mig loss - om blott bara för en endaste minut. Jag är fast i mitt livs största, eviga och ovillkorliga kärlekshistoria som sakta envist och långsamt förtar mig utifrån och in, som svidande med sin glöd bränner upp mig i båda ändar, äter upp mig, tuggar hårt med arga käkar och långsamt förintar det jag en gång var. Hur kan jag vara en sådan mor som inte orkar med mina små oskyldiga barn, förlorar förståndet och sliter mitt hår över livets alla måsten och krav? Vem har jag blivit? Hur blev det så här? Hur kunde jag låta det ske? Varför ser ingen? Jag har ju stått på tå många gånger - där bakom fönsterrutan - men inte någonsin öppnat och ropat, bara stått fastfrusen i mitt eget tysta skrik: -Livet kväver mig!
Eller var jag denna plågade och sönderfrätta människa redan innan mina älskade barn kom till världen. Kanske jag alltid varit en inlåst själ med ett aldrig uttalat behov av hjälp att ta mig loss? Har jag bara aldrig velat se det förut. Aldrig riktigt behövt, alltid haft en flyktväg dold i skumrasket.
Men egentligen aldrig varit riktigt fri. Alltid bara legat där jag bäddat.
Jag måste få andas egen luft.
Tänka en egen tanke, mina älskade barn, bara en liten liten stund.

onsdag 4 mars 2009

Förnyelsebehov ...

Vår telefon sjunger på sista versen sedan ett par månader tillbaka. Den står där uppe i köksfönstret och nynnar lite knastrigt svagt och vemodigt om forna glansdagar då samtalen pågick till långt in på nätterna. Den minns tydligt hur den många gånger varit den sammanbindande länken mellan husfolket och deras bekanta, det utbyttes idéer, tankar och förtroenden. Den användes också för konsultation då alla tre barnen kom till världen, han mottog lyckönskningar och glädjebud, men även sorgsna händelser och förluster framfördes genom hans omtanke, år efter år var han budbäraren i vårt hem.
Han, vår telefon, var någon att räkna med, någon som höll ställningarna och aldrig svek varken i gott eller ont. Han, den store lyssnaren som aldrig avbrutit med onödigheter.
Men nu, det skräller lite i örat och skramlar när man tar honom i handen alltför hårthänt. Han ser ut att lida där han står i fönstret med de knoppande påskliljorna som sällskap. Åldern börjar ta ut sin rätt. Vi har knappt vågat berätta att vi ser oss om efter en värdig ersättare, någon som kan axla manteln av ansvar som han så troget visat oss under vår lilla familjs hela existens.
Kanske han skulle kunna finna plats i sitt hjärta för en vit liten oskyldig Cobra?


Bild lånad från Balders Hage.

Jag ska ta ett samtal och försiktigt fråga om han den gamle inte skulle uppskatta en lärling så här inför fönsterbrädans vackraste tid, då Forsythiaknopparna utanför fönstret snart står i blom ...

Vinnaren är ...

... PJ! Inte sådan i vilken man sover i engelskspråkiga länder, utan den riktiga PJ, hon med hull och hår!
GRATTIS!

Allt gick rätt och riktigt till med burkskakning och allt, hunden Frasse och Lillmormor fick bevittna händelsen.

Hoppas att prismorna kommer till pass där uppe i fäderneland.
Jag skickar vinsten med postbud.

Ha en underbar dag alla glada läsare.


(= Ni andra, bättre tur nästa gång =)

tisdag 3 mars 2009

Vitt på vitt och kladdeli kladd...

Här så har vi sedan en månad tillbaka en lillprinsessa som verkligen gillar att äta mammas mat, och då absolut för egen maskin. Vägrar sedan ett par veckor tillbaka att matas. Sitter nu långt efter alla andra har avlägsnat sig kvar vid bordet och smackar och smaskar. Faktiskt, tänka sig knappt utan att spilla... Nåja, idag åt vi godaste köttfärssoppan till lunch och då ÄR det ju en aning svårt att inte söla om man äter med händerna! Det vore kanske något för "Pappa Bob Plastar In", ni vet fembarnsfamiljen på teve, med han farsan som är så jäkla övertaggad på att hålla kliniskt rent hus med tre (3!) tvååringar som dessutom knappt fått hålla i skeden själva.
Jag har ju själv för övrigt helt anammat hemmafrustilen i form av tillhörande och ständigt påtaget förkläde... Tyvärr inget sådan där gammalt tjusigt med volang i renaste linne utan ett marinblått shysst kraftigt ett, med Opellogga på magen till Volvosambons förtret. Idag fick jag ju dessutom äran att riva upp paketet innehållande mina nyinköpta URSNYGGA Tizzlaträskor som kom med posten. Så om jag inte vore så himla larvig när det gäller konceptet "Dagens aotfitt" så hade ni fått ett smakprov på styrselkombinationen: Marinblått Opelförkläde, vit romantisk blus, grå pantisar OCH vita lackträskor med silkesband.... Herregud, tänk er själva vilken ärta till morsa som går här ute på landet och slokar helt osedd!!! Snygg är jag i allafall, kanske ännu mera om jag la till en benrakning till kvällsduschen så inte pantisarna stramar så förbannat.

Jadå - måla trappor, leka kurragömma, laga mat, byta bajsblöjor, noppa ögonbrynen, skala morötter till mellis, krama osnutna ungar, öva inför högskoleprovet, läsa Göran Perssons memoarer och stryka tvätt - ALLT går bra när man har träskor och förkläde. Skulle kanske ha huckla till så jag slapp os i håret av all bullbakning?
Jag ska nog råda min väninna sömmerskan att rita upp ett tjusigt husmorskläde i naturvit linne med volang vid axelbandet och snygga utanpåfickor på kjolen! Gud, så snyggt. Då lovar jag en "Dagens aotfitt" även på denna annars enormt seriösa bloggsida.

Apropå trappmålning. Kan ni ens förstå hur skönt det är att för varje drag med penseln se fulfurun sakta gå upp rök? Vi ska byta ut mattan på stegen till en lite mera diskret färg och kanske KANSKE behålla fototapeten som är ett original från 1976. Måhända skulle en skyline från Manhattan se trevligare ut än en bokskog i fulfurugul höstskrud? Eller också rollar jag den vit...
Om det förstås inte finns nutida fototapeter som går i chic fäbostintastil med lantlig charm att köpa på rulle?

måndag 2 mars 2009

En enda dag kvar till vinstchans hos MIG!

Nu har ni inte många minuter på dygnet kvar tills vinsten kanske hänger i just ERT strålande vårvinsterfönster och dinglar.
Ni bestämmer, ni tävlar HÄR.
Lycka till =)

En liten tävling hinner jag nog med...


Älskar ju verkligen alla dessa tävlingar av alla de slag. Nu är det en fin gammal Pitebo med den snygga bloggen Inspirera mera som väcker vinnarlusten i mig. Fina ting att vila ögonen på får man väl aldrig för mycket av i dessa, för både börsen och brännan, minst sagt glåmiga tider. Tingen kan komma från Designonline om man har riktig apatur!

Apa hit och dit, en liten karamellskål finns det väl en plats för i finskåpet ändå.

Håll tummen.

Högaktiv hjärnverksamhet går på läge High Voltage Power Supply...(eller: Högskoleprovsångesten slår till)

Hur sjutton ska min konstnärligt fritänkande och spralliga hjärna någonsin kunna koncentrera sig vuxet och länge nog för att kunna fatta detta. Jag förstår knappt vad som står, är det riktigt meningsbyggnad, eller ren rappakalja där komplementplatsen sätter objekt och adverbial när de helt klart inte står som klara fundament utan bara skapar förvirring... Eller?
Och hur jävla många lila ränder kan man egentligen nu få av att ligga i poolen och dricka drinkar vid baren... eller vad var frågan?

"Vid en pool finns ett antal likadana solparasoller med röda, gula och lila ränder. Hur många ränder har ett sådant solparasoll?
1. 2/13 av ränderna är lila och det finns tre gånger fler röda än lila ränder. De återstående ränderna är gula.
2. Varje parasoll har 2 lila ränder, 5 gula ränder och 20 procent fler röda än gula ränder.

Tillräcklig information för lösningen erhålles
A. i (1) men ej i (2)
B. i (2) men ej i (1)
C. i (1) tillsammans med (2)
D. i (1) och (2) var för sig
E. ej genom de båda påståendena "


Nu går jag och tar en god kopp kaffe och funderar på saken.
Det är 26 dagar kvar till högskoleprovet... Tur att jag kan en heeeel massa annat smått och gott. Typ rita rosarandiga snorkråkor, föda barn och laga en tjusig Italieninspirerad trerättersmiddag på en tisdagkväll fast (nästan) alla bara vill ha välling och titta på Bolibompa.

söndag 1 mars 2009

Lösningen på Provrumshelvetet...

Jag har med hull och slitet hår anammat ett sätt som gör mig tillfreds och inte tillåter att jag på något vis behöver känna mig obekvämt osnygg när jag ska förnya min utslitna garderob.
Jag har ju en tydlig och klar bild i mitt lilla mammmadammiga huvud om hur jag VILL se ut. Vet precis vilken typ av plagg och vilka färger och snitt som jag tycker om, istället för att utsätta mig för provrummens kranka blekfethet som känslokallt spräcker denna illusion av mig själv som underskönt romantisk i vita lantliga tunikor i formen A - med brodyr, spets och mjukaste bomull - och lämnar mig i en tom ledsen hög på den heltäckande provrumsmattan. Jag gör hädanefter helt sonika så att jag håller mig till en numera av mig nog så beprövad konsumtionsteknik: köpa sådant jag TYCKER ÄR SNYGGT utan närmare prövning, gå hem med skatterna och sedan se ut precis som den jag ÄR och VILL vara. Känna mig fin, ljuv och lantligt chic med en fläkt av anarki.
Ni vet: som en enda handbroderad stinta med träskor till, ullstrumpor och mina ständigt lika älskade spetskantade pantisar.

Ja, jag tycker faktiskt att jag är vackrast i mina egna ögon, och det är väl ändå det som räknas.
Än om strumporna kanske inte direkt matchar väskan.

Förresten... Tizzla!

Bilden lånad av Mill@

Jag vann! Nåja, får betala för vinsten också, men ändå en väldans lycklig liten mamma.
Från vårt underbara träskoföretag TIZZLA här i Eskilstuna kommer världens vackraste skor: Caramia i vit lack med silkesband och stansad blomma...

Min livlina...

Min kära sambo gillar inte så värst att jag sitter vid datorn.
Svär, muttrar och klagar trots att han själv sover i soffan då han inte har sitt att göra någon annanstans.
Ni vet, sånt där viktigt som kallas måsten.
Sånt som tar över vår vakna tid.
Jag tror aldrig att han kan förstå att denna värld är min livlina. Min kontakt med en omvärld fylld av kloka människor, skarpa tankar, roliga idéer och inspiration men också lite eftertanke: allt det jag saknar så att det gör ont i mitt hjärta.
Jag tror aldrig någonsin att han kan ana.
Jag behöver detta andningshål för att inte drunkna, kvävas eller helt enkelt skrumpna ihop till ingenting.
Jag behöver detta bollplank, detta hav av ord.
Jag håller mig kvar med näbben och klon.