Tung dag - i orättvisans namn

Stora dottern är arg.

Så arg som en femåring nu kan bli.

Så arg så det fullkomligt kokar i henne.

Vresig, vrång och tvärilsken sprider hon sin avoga stämning kring sig, färgar av sig på alla och en var. Hon är sorgsen i blicken, lätt att missnöja och svår att lirka. Smäller dörrar dubbelt upp om inte den första smällen ger ifrån sig decibelnivå hög nog i hennes tycke. Karmarna rister, socklarna spricker och fundamentet svajar under trycket från hennes vredesmod.

Hon fyller sex i år våran stora - och har därmed nått lilla tonåren.

Den lilla förberedelsetiden vi förärats med som genrep inför den STORA Premiären som infaller, som väntat och som sig ofrånkomligen måhända bör, om en sisådär sjuåttaår ...

Utlösande faktor denna gång har varit Mellanbebis tveksamma första gång som familjens födelsedagskalasvärdinna. Hela helgen har för första gången gått i hennes treårstecken. Vi har kalasat för henne förut men nu har Mellanbebis dessutom haft eget barnkalas med kompisar i dito ålder (tre år), färgglada paket med allsköns prylar önskade av alla små, smaskiga och självvalda kakor, strösslade bullar och jordgubbstårta har under helgen resulterat i att storasysters tålamod fullständigt har raserats i sin redan innan veka konstruktion.

Bubblan (storasyster) har snyftande och hålögt konstaterat att Mellanbebis minsann bara fått saker som hon själv önskar sig, och själv får hon bara skräp ... skräp!

Orden skär i ett skinnflått mammahjärta. Ångesten över att såra sitt barn för livet genom slik orättvis behandling och åsidosättning mullrar runt i huvudet som en ilsken bisvärm en het sommardag i bersån. Men herregud, ungen kommer ju knappt in i sitt rum pga alla leksaker. Inte kan hon lida precis, hon får ju en hel trave paket själv varje födelsedag - och då sitter de andra där, bortglömda och storögda i skuggan av den enorma drivan presenter.

Herr Ågren sitter på min axel och konstaterar flinande att enda lösningen är att köpa tröstpresent för att någorlunda återställa humörbalansen.

Men jag stretar emot, måste hålla ut, stå emot, härda ut för att mitt barn ska gå stärkt ur detta inferno av orättvisa.

För visst är det där prinsesskon klämmer som hårdast: att vara den som får stå tillbaka, vara den som är nummer två, behöva lämna plats för någon annan, att behöva stå bredvid och le mot någon annans lycka då paketpapperet rivs av och avslöjar den lilla vita älsklingskattens rödrosa rosett i den fluffiga pälsen ...

Jag vill ju att hon ska gå stark och stolt ut i livet med vetskap om att det ibland kommer att kännas orättvist: att man får kämpa, slita, spara, längta, åtrå, sukta, drömma, avstå och ibland försaka för att uppnå sina mest efterlängtade drömmar i livet. Inte komma lurad ut i verkligheten. Inte curla så att de står sig slätt när konkurrensen obönhörligen och oförstående hårdnar. Att bli arrogant och självisk tack vare min svagsinthet och vacklande mentorskap.

Att behöva vänta på något gott behöver ju inte vara en nackdel fast tålamodet stundom tryter och man hellre vill tro på fantasibubblor som Räkmackor och Gräddfil för att ta sig fram som en dans på rosor mot krukan med guld. Som dock alltid visar sig spricka upp som små stinna troll så fort solen kommer upp över horisonten.

Vad finns kvar för dem som har allt, då inget finns att drömma om? När är man nöjd.

Men mitt mammahjärta är inte gjort av sten: ett litet lila halsband med en stegrande häst som berlock får slinka ner i påskägget.

Kanske liite som tröst, men mest som belöning för att jag får krama världens bästa, klokaste, vackraste och känsligaste femåring varje dag.

Och argaste.