Förnyelsebehov ...

Vår telefon sjunger på sista versen sedan ett par månader tillbaka. Den står där uppe i köksfönstret och nynnar lite knastrigt svagt och vemodigt om forna glansdagar då samtalen pågick till långt in på nätterna. Den minns tydligt hur den många gånger varit den sammanbindande länken mellan husfolket och deras bekanta, det utbyttes idéer, tankar och förtroenden. Den användes också för konsultation då alla tre barnen kom till världen, han mottog lyckönskningar och glädjebud, men även sorgsna händelser och förluster framfördes genom hans omtanke, år efter år var han budbäraren i vårt hem.
Han, vår telefon, var någon att räkna med, någon som höll ställningarna och aldrig svek varken i gott eller ont. Han, den store lyssnaren som aldrig avbrutit med onödigheter.
Men nu, det skräller lite i örat och skramlar när man tar honom i handen alltför hårthänt. Han ser ut att lida där han står i fönstret med de knoppande påskliljorna som sällskap. Åldern börjar ta ut sin rätt. Vi har knappt vågat berätta att vi ser oss om efter en värdig ersättare, någon som kan axla manteln av ansvar som han så troget visat oss under vår lilla familjs hela existens.
Kanske han skulle kunna finna plats i sitt hjärta för en vit liten oskyldig Cobra?


Bild lånad från Balders Hage.

Jag ska ta ett samtal och försiktigt fråga om han den gamle inte skulle uppskatta en lärling så här inför fönsterbrädans vackraste tid, då Forsythiaknopparna utanför fönstret snart står i blom ...