Bensprattel i kristider...

Röd sprattelgubbe i papper, gjort av skolunge. Utrop: 300:- Klubbad för 29 000:-

Jojomensan.
Nu får man allt tänka till innan man går åstad och blir någon sorts celebritet på äldre dar´.

Bergmans lilla sprattelgubbe, som han någon pittoresk julaftonskväll fått av någon vettskrämd unge i grannskapet, gick loss till en suktande amerikan (eller om det var pengastinn fransos från rivieran) för ynka 29 000 spänn.

Hallå, jag menar var ska den sitta för att verkligen komma till sin rätt - i köksfönstret eller till höger om den förgyllda hallspegel, eller helt sonika intill Picasson ovanför den marmorklädda öppna spisen i salongen. Jag bara undrar.

Allt detta folkliga i dagens konstutbud får mig ju verligen att undra om jag inte ändå gjorde ett helt riktigt val som monterade och därmed säkerställde efterlevnaden för mitt mellanbarns exceptionella och urbanrealistiska naturhyllning i form av den överkörda ekorren, avbildad i vattenfärg år 2008...

... eller var det en utsmetad bajskorv, vad vet jag.

Hon var 2 år och minns inte riktigt motivet hon heller.

Men sjutton gubbar, nog borde detta konstverk väl kunna inbringa en hel del sköna slantar den dagen det beger sig?!

Jag menar, jämfört med Bergmans sprattelgubbe...

Lågvattenmärke...

Sitter omsvept av min egen ensamhet idag.
Långt från alla ambitiösa, smarta, idérika, målinriktade och sprudlande människor i det som numera är min vardag.

Jag känner mig låg denna dag. Som något katten släpar in. Dum. Bortkommen. Felplacerad. Känner mig inte alls denna dag.
Att en underbart vacker höstdag som denna kan försänka mig i en avgrund som gör mig illamående. Bara tanken på slitet som krävs för att kravla mig upp längst de hala väggarna - upp till ytan där alla har koll - slår undan mina fötter. Vill ju upp till alla de andra: som till synes och avundsvärt vet hur allt ska vara, te sig, handhas, formuleras, utföras, och till sist förväntas bli. De som går segrande ur striden. De som inte behöver gömma sig i sin egen ensamhet. De som inte bär offerkoftan som om den vore ett vardasplagg.

Jag önskar jag vore annorlunda, en stabil, stadig och segerviss typ som inte ständigt går omkring med andan i halsen och kniven på strupen: alltid snubblande och stapplande sig fram på alltför ojämnt underlag. Som en halvdöd hamster i sitt evinnerligt snurrande hjul.
Är det mitt öde eller är det möjligt att forma om denna lilla vilsna själ till något annat.
Önskar mig en ny inre röst i julklapp, en som klappar mig på axeln och säger att jag är bra, smeker mig över kinden då jag tvekar över livet, och ger mig en fetspark i arslet ibland, då andan faller på.




Dagens allra mesta idol bara måste bli Erik...
Jag skulle nog också kunna ge (åtminstone en del av) min högra arm för hans stämma.

Sågspån under naglarna...

Ni kanske inte vet hur det känns.
Hur det känns att få näsan full med doften av det allra finaste sågspån som nyss bandsågats fram ur ena gaveln på det som ska bli min husmodell i skala 1:20.
Kanske kan ni bara ana hur lycklig någon kan känna sig av att få stå i en nyvaken snickeriverkstad klockan åttaochtrettio en fredagsmorgon, ensam bland alla underbara och metallkalla maskiner, raspar, sticksågar, pelarborrar och snickarbänkar.
Nog kan ni om ni blundar se världens mest tacksamma 40-plussare glatt hoppla i väg hemåt vid lunchtid efter att ha lyckats framställa alla beståndsdelar till modellbygget.
Ni kan säkert förstå att jag verkligen längtar till nästa veckas fortsatta studier.
Kan ni ens ana hur det känns att leva mitt i en dröm som redan hade börjat rosta.
Nu skiner den plötsligt högblank igen: bland plyfaskivor, masonit, skruvdragare och skissblock...
Är det möjligt att något kan kännas så otroligt roligt att jag knappt kan bärga mig?
Drömmer jag?

Nyp mig!




Idolfrälst som jag är, blir kvällens melodi Lies Beyond av och med fantastiska Idol-Mariette Hansson. Heja heja!!!
Puss & kram till er alla.

Vid vägs ände...

Poff.

Blåsan på hennes högra häl sprack och den skarpa smärtan fick Emma von Bergs 28-åriga blick att tåras.
Hon hade gått i timmar nu och skorna var uppenbarligen tänkta för cityheta promenader på asfalt snarare än grusade stigar på bortglömd norrländsk landsbygd.
Men hon fick stå sitt kast. Hade inte tänkt en tanke rätt då hon hals över huvud åkt hit. Smitit. Flytt.

Poff, där sprack blåsan på den andra hälen också.

– Så jävla typiskt, väste Emma, då hon insåg att hon skulle bli tvungen att halta barfota hela den långa vägen tillbaka till landsvägen. Nog var det väl en åtta kilometer om hon inte minns fel. Utan gatlampor. Hon hade ju svurit över denna oändlighet många gånger förr innan hon till slut hade lyckats slita sig härifrån.
Med skorna i handen och blodiga fötter stapplade Emma vidare mot sitt mål. Där skogen glesnade och kornåker tog vid kunde hon skönja den gamla gården. Där, bakom de höga björkarna som stod i givakt framför de solblekta byggnaderna kunde hon nu ana sitt barndomshem. Fasaden på vad som en gång hade varit hela hennes värld hade börjat släppa i reglarna, och takpannorna, som eftersatta hade börjat lossna från taket, låg nu trasiga i små tegelhögar i rabatter som förr varit kända som byns mest välskötta.
– Mamma skulle vända sig i graven, tänkte Emma, då hon lyfte undan några skärvor från den en gång prunkande växtplatsen.

Det svartnade för hennes blick då blodet i hennes ådror frös till is. Det häftiga illamåendet slet hennes inre i stycken och hon kastade sig undan i avsky.

Det var mörkt när Emma öppnade ögonen. Kallsvettig reste hon sig upp på alla fyra och såg sig om. Skuggorna hade inget slut och fåglarna hade tystnat.
Hon måste ha svimmat?
Plötsligt kom hon ihåg.
Hon kände magen vrida sig i vanmakt då bilden av den illa dolda barnfoten flimrade förbi innanför hennes ögonlock.

Emma von Bergs skrik ekade ohört över åkrarna denna natt.

Dagens låt...

Mina två första veckor som studerande på Rumslig gestaltning har varit fantastiska och jag kan knappt tro att jag under de närmsta tre åren ska få göra helt otroligt roliga saker tillsammans med de mest inspirerande människor! Jag suger åt mig som en svamp och njuter av varje sekund jag får befinna mig innanför IDT:s väggar.
Lyckan är total och mitt liv har gått in i en fas jag aldrig trodde jag att skulle få uppleva!
Jag önskar att känslan får stanna, för alltid. Äntligen.

Hoppas att ni alla får en underbar helg.
Puss o kram från mig till er!

Tävling...

"Lotten lottar ut" kan man väl döpa den till.

Lotten firar 200 000 besökare på sin underbara blogg. Inte alls svårt att förstå med tanke på vilken ljuvlig plats hon skapat. Har du inte besökt så gör det!

Tävla om hennes finfina vinster kan du göra genom att klicka ovan på de fantastiska lammöronägg som Lotten skapat.

Kram =)

B. L. O. S. S. A ....

... glöggen heter Blossa!

Ja nu stundar snart juletid igen.

För visst är det väl snart dax för julskyltningen nu?! Den brukar ju till synes dra igång någon gång i slutet av september, eller.

Men glöggen gillar vi väl alla. En rykande het med smak av julmandarin framför den sprakande brasan, med de tindrande barnen kring de tjockstrumpeklädda mammafötterna går nog inte av för hackor. Små tipptappande glädjefyllda stunder av knäckkokning, granhuggning och ljusslingeupphängning står strax och stampar med ljus i hår.... Tänk ändå.

Jag är inte den som spottar i glögglaset och brukar för det mesta korka upp redan vid 1:a advent.

Ni då? Längtar ni till juletid nu när sommaren är avklarad?