Vid vägs ände...

Poff.

Blåsan på hennes högra häl sprack och den skarpa smärtan fick Emma von Bergs 28-åriga blick att tåras.
Hon hade gått i timmar nu och skorna var uppenbarligen tänkta för cityheta promenader på asfalt snarare än grusade stigar på bortglömd norrländsk landsbygd.
Men hon fick stå sitt kast. Hade inte tänkt en tanke rätt då hon hals över huvud åkt hit. Smitit. Flytt.

Poff, där sprack blåsan på den andra hälen också.

– Så jävla typiskt, väste Emma, då hon insåg att hon skulle bli tvungen att halta barfota hela den långa vägen tillbaka till landsvägen. Nog var det väl en åtta kilometer om hon inte minns fel. Utan gatlampor. Hon hade ju svurit över denna oändlighet många gånger förr innan hon till slut hade lyckats slita sig härifrån.
Med skorna i handen och blodiga fötter stapplade Emma vidare mot sitt mål. Där skogen glesnade och kornåker tog vid kunde hon skönja den gamla gården. Där, bakom de höga björkarna som stod i givakt framför de solblekta byggnaderna kunde hon nu ana sitt barndomshem. Fasaden på vad som en gång hade varit hela hennes värld hade börjat släppa i reglarna, och takpannorna, som eftersatta hade börjat lossna från taket, låg nu trasiga i små tegelhögar i rabatter som förr varit kända som byns mest välskötta.
– Mamma skulle vända sig i graven, tänkte Emma, då hon lyfte undan några skärvor från den en gång prunkande växtplatsen.

Det svartnade för hennes blick då blodet i hennes ådror frös till is. Det häftiga illamåendet slet hennes inre i stycken och hon kastade sig undan i avsky.

Det var mörkt när Emma öppnade ögonen. Kallsvettig reste hon sig upp på alla fyra och såg sig om. Skuggorna hade inget slut och fåglarna hade tystnat.
Hon måste ha svimmat?
Plötsligt kom hon ihåg.
Hon kände magen vrida sig i vanmakt då bilden av den illa dolda barnfoten flimrade förbi innanför hennes ögonlock.

Emma von Bergs skrik ekade ohört över åkrarna denna natt.