Lågvattenmärke...

Sitter omsvept av min egen ensamhet idag.
Långt från alla ambitiösa, smarta, idérika, målinriktade och sprudlande människor i det som numera är min vardag.

Jag känner mig låg denna dag. Som något katten släpar in. Dum. Bortkommen. Felplacerad. Känner mig inte alls denna dag.
Att en underbart vacker höstdag som denna kan försänka mig i en avgrund som gör mig illamående. Bara tanken på slitet som krävs för att kravla mig upp längst de hala väggarna - upp till ytan där alla har koll - slår undan mina fötter. Vill ju upp till alla de andra: som till synes och avundsvärt vet hur allt ska vara, te sig, handhas, formuleras, utföras, och till sist förväntas bli. De som går segrande ur striden. De som inte behöver gömma sig i sin egen ensamhet. De som inte bär offerkoftan som om den vore ett vardasplagg.

Jag önskar jag vore annorlunda, en stabil, stadig och segerviss typ som inte ständigt går omkring med andan i halsen och kniven på strupen: alltid snubblande och stapplande sig fram på alltför ojämnt underlag. Som en halvdöd hamster i sitt evinnerligt snurrande hjul.
Är det mitt öde eller är det möjligt att forma om denna lilla vilsna själ till något annat.
Önskar mig en ny inre röst i julklapp, en som klappar mig på axeln och säger att jag är bra, smeker mig över kinden då jag tvekar över livet, och ger mig en fetspark i arslet ibland, då andan faller på.




Dagens allra mesta idol bara måste bli Erik...
Jag skulle nog också kunna ge (åtminstone en del av) min högra arm för hans stämma.