Skrivpuff: Utmaning 67 - 8 mars.

Tiden stod stilla när...

Tiden stod stilla när du låg där vid mitt bröst, naken, liten och skör. Med ögon mörka och djupa som ett universum någonstans där utanför fönstret, i världen jag redan glömt. Vi var ett du och jag denna sekund då livet var oändlig och utan slut. Jag mötte din blick efter vår strid för livet då vi skildes åt, och såg meningen med allt spegla sig i dina ögon. Mitt vackra lilla välsignade barn som jag burit så ömt under mitt oroliga hjärta, nu fanns du där, mjuk och pulserande och full av eget liv. Mitt hjärta omslöt dig för länge sedan och du är min för alltid, om än bara till låns som det sägs. Att jag kunde älska någon så obarmhärtigt blev en chock för mitt kylslagna gamla slitna hjärta, en brännande sanning i mitt längtande inre. En värmande uppenbarelse som fick mig att vackla i min svaga tro. Mitt gamla oförmögna liv tog slut i denna sekund då tiden stod stilla, och jag kom tillbaka som en annan - en mor med en dotter så ljuvligt ny - och klockan ställdes om för evig tid.
Mamma