Hugget som stucket ...

Svårtippat och omöjligt att styra - resulatet av mitt idoga och enerverande räknande av allsköns frågeställningar. Så nu skiter jag i det, orkar inte snärja min ömmande hjärna runt alla dessa logiska problemställningar - som för mig är gallemattias på högsta nivå.
Jag lever på hoppet att jag ska vakna på lördag med en klarsynthet som ställer världen i ett annat ljus: en plötslig AHA-upplevelse som får mig att fatta kittypennan och rafsa ur mig högskolesvar på löpande band i en aldrig felande ström ...
Mitt mål är att skriva ett någorlunda bra resultat som kan bli min nyckel in i framtiden.
Så därav min osynlighet här på bloggen, jag orkar inte formulera mig i ord ... Det är därför jag lägger ner alla förberedelser. Nu får det vara nog. Jag känner mig stressad, sjuk och nerslagen, jag har målat in mig själv i ett hörn, i ett rum fyllt av skyhöga travar med krav - de flesta ditställda av mig själv. Bättre att jag går dit och ser var det bär. Bär eller brister.
I stället ska jag baka matbröd, leka med barnen, skriva underbara texter, läsa spännande böcker, vara mental coach till mina finfina vänner (min nya sidekick), vara allmänt kreativ och göra sådana ting som jag älskar och som gör mig glad - som en klok vän sa: för det är ju glad man vill vara.