söndag 1 mars 2009

Lösningen på Provrumshelvetet...

Jag har med hull och slitet hår anammat ett sätt som gör mig tillfreds och inte tillåter att jag på något vis behöver känna mig obekvämt osnygg när jag ska förnya min utslitna garderob.
Jag har ju en tydlig och klar bild i mitt lilla mammmadammiga huvud om hur jag VILL se ut. Vet precis vilken typ av plagg och vilka färger och snitt som jag tycker om, istället för att utsätta mig för provrummens kranka blekfethet som känslokallt spräcker denna illusion av mig själv som underskönt romantisk i vita lantliga tunikor i formen A - med brodyr, spets och mjukaste bomull - och lämnar mig i en tom ledsen hög på den heltäckande provrumsmattan. Jag gör hädanefter helt sonika så att jag håller mig till en numera av mig nog så beprövad konsumtionsteknik: köpa sådant jag TYCKER ÄR SNYGGT utan närmare prövning, gå hem med skatterna och sedan se ut precis som den jag ÄR och VILL vara. Känna mig fin, ljuv och lantligt chic med en fläkt av anarki.
Ni vet: som en enda handbroderad stinta med träskor till, ullstrumpor och mina ständigt lika älskade spetskantade pantisar.

Ja, jag tycker faktiskt att jag är vackrast i mina egna ögon, och det är väl ändå det som räknas.
Än om strumporna kanske inte direkt matchar väskan.

1 kommentar:

  1. Hej! jag köpte baddräkt här om dagen och fick då utsätta mig för provrummets hemska sanning. Kom på att jag kanske skulel tatuera i pannan: Fem barn byggde denna vackra kropp hehe. min man undrar ibland om jag växt fast i lap topen fast han ligger ju bara på soffan vid TV då :) Kram Maria

    SvaraRadera