torsdag 19 februari 2009

Uppväckelsemöte bakom provhytternas avslöjande dörrar som knappt döljer en femåring...

Kanske lilla jag i det bedårande vårljusets glans.

Nog är det väl rent ut sagt för jävligt, alltihop.

Jag kommer mig inte iväg så ofta till butiker där jag själv kan botanisera bland klädtrasorna. Sist var när Bondbrud på Rymmen hade premiär: det var i januari! Nu var det dags igen. Jag fick en obevakad frigång, som jag så tacksamt kallar det då jag åker iväg - ensam - till ett fullspäckat och tidsbesparande köpcentrum här i kommunen. Om jag åker då sambon kommit hem har jag två eller tre timmar som bäst fram till avhysning.
Jag hade några tråkiga ärenden att uträtta, men mest var jag bara i behov av någon timme med mig själv. Kunna andas egen luft och gå en stund rakt fram utan att behöva jaga någon ... Våga gå in, längst in, på Duka Home eller Sia bara för att lyfta i alla deras två meter höga, smalsmalt instabila och familjeovänliga glasvaser.
Vad gör jag då, istället för att sätta mig på Wayne´s med en stor Latte och bara titta på folk i det trötta kvällsvimlet? Jo, jag går in på min favoritbutik, rafsar åt mig några av vårens allra vackraste och skiraste tunikor och blusar i solvarma och daggstänkta färgsättningar, spetskantade trekvartsärmar med smock och plisseringar över byst, under byst eller helt sonika i stusshöjd, dubbla lager av tunnaste bomull som ligger i ljuvligaste drapering ... om man väger tolv (12) kilo och ingen stymmelse till bröst har! Där stod jag med min gamla mammakropp, som stolt har huserat tre finfina barn, näst intill naken i det gråkalla ljuset: degig och blek med en sommardröm som satt som plastfolie spänd över en skål med gårdagens potatismosrester: ja, faktiskt, så såg jag ut. Med överhänget och allt. Spegelbilden var obarmhärtig och jag kan lugn påstå att jag kände mig totalt larvig där jag stod. Undrade hur i all världen kunde jag ha undgått att se detta fördärv då jag ser mig i spegeln varje gång jag råkar gå förbi. Jag är ju varken blind eller lider av någon sorts fobi angående min kropp. Jag känner mig alltid ganska gullig då jag går här hemma: ibland i mina finaste Mollykläder för att sätta lite guldkant på den vanligen bajsdoftande hemmatillvaron. Och kanske mina speglar ljuger? Eller är det kanske ovanan med att stå avklädd där i sanningens ögonblick, då jag inser att mina klädval varken kommer till sin rätt på min kroppshydda, eller att de ofta aldrig ens passar mig i storlek. Jag får alltid skamset fråga det lövtunna biträdet om plagget inte görs i någon större storlek, och då inte värre än 40-42.... Jo, blir svaret, men de är slut i den storleken. Märkligt ... inte alls, då alla jag ser ser ut som jag! Men var sjutton ska jag handla då, var handla alla andra sina snygga kläder? Inte fan vill jag vanka runt inne på Kappahl vareviga gång ...
Mmmmm ... mos av Den Allra Vackraste och Bystiga Nigella Lawson. Foto: Fredrik Sandin Carlsson, Recept.nu

Kanske borde alla dessa hotta jävla kvinnobutiker med kläder gjorda för småbarn behöva börja tänka om, alla dessa jävla sk klädskapare också, varför tror de att deras butiker - en månad efter reans start - fortfarande har butiken full med ställning efter ställning prydda med en massa skit i storlek 0... Vem fan har noll i storlek - inte ens min femåring, vem fan har satt denna siffra på en klädtrasa? Ett hån helt enkelt. Ett hån mot mig som glad i hågen och redo för vårens nyheter kommer ovetande och nynnande in i butiken, där jag sedan ska tvingas känna mig förnedrad, ful och tjock då jag står där med ett plagg sytt för en man, eller liten pojke snarare? Ett hån mot snart världens alla kvinnor som inte obemärkt verkar ha lagt på sig ett kilo eller två sedan måtten låg på 90/60/90 ... Usch och fy farao, säger jag bara då vi nu förväntas pressa in alla gulliga fettvalkar i plagg som sträcker sig till något som liknar 70/43/70!
Jag slet på mig mina gamla paltor i storlek 40 igen och fick avsnoppad och osedd slinka tillbaka ut i folkströmmen: med en dålig smak i munnen och en dagens sanning slängd i ansiktet.
Jag fortsätter väl gå här hemma i mina invanda kläder som i mina till synes blå ögon gör mig rättvisa och gör att jag ändå känner mig lite lagom fin. Kanske inbillar jag mig, kanske lever jag i en drömvärld här i min lilla värld, men låt gå för det då.
Jag får väl ta permis om några månader igen, kanske ser jag annorlunda ut i ett förtrollande vårljus istället.
Eller ändå köpa nåt tjusigt och oanvändbart litet romantiskt stycke, som ett konstverk, och hänga upp det på en gammal galge i motljus, så där snyggt som de gör i Sköna Hems sovrumsbilaga, och nöja mig med det istället.

PS! Ni glömmer väl inte att TÄVLA! Gör det HÄR.

1 kommentar:

  1. Vi kanske kan starta en klubb? "Hata provrumsklubben"? Har själv slutat prova kläder i provrum. Har dessutom kommit fram till att bästa klädesplaggen är strumpbyxor/tajts och en vid tunika, så får alla valkar och bullar plats ordentligt! Mycket volanger är ju också bra...

    SvaraRadera