Hur mycket kostar Modig vuxenhet...

Jag är så trött på silkesvantar, bleka uppsträckare och omodiga vägvisare.

Min femåring kom härom dagen hem och berättade stolt att de minsann hade ätit i stora matsalen. Alla små har så smått börjat ledas in mot skolvärldens vardagsbestyr: som förutom att lära sig läsa och skriva även innefattar att kunna äta tillsammans i en skolmatsal.
Nu går ju min dotter på en relativt liten och förskonad plats i världen. Med förskonad menar jag: fortfarande känner en del föräldrar varandra och fortfarande inga större orosmoment i korridorerna. Skolan innefattar, förutom förskolans grupper, årskurserna 1-5 och håller sig innanför ramarna för vad jag kallar liten skola. Trots detta är klasserna enorma... "Vi har inga pengar", är det vanligtvis använda uttrycket. "Trycket är för högt", "stora och oväntade barnkullar"...
Barnen kommer att bli ca 34 st i sin sexårsklass till hösten. Antal vuxna pedagoger hamnar någonstans kring tre (3!). Jag blir illamående av oro och drabbas natt som dag av känslan av vanmakt då inget verkar gå att förändra: svaret man får är att det "kommer att gå bra"! Gå bra? För vem då, de puttas, spottas, skriker, kastar och får inte vara med: redan nu!
Kanske går det bra för Kommungubbar som slipper ge vika för min oro över mina barns skolgång. Att de inte ska få plats synas i sina behov och svagheter, men också då de förtjänar att uppmuntras och belönas för att de är enträgna, arbetssamma och gör sitt bästa? Vem ska ha tid med såna till synes larvigheter som att "se" mitt barn?
Hur ska studiero finnas i en enda vrå då alla bråkstakar dessutom numera går i samma klass? Inga OBS-klasser finns ju kvar och alla ska vara integrerade och aldrig slutas ut, tänk vad synd det är om de som måste ta en konsekvens?
Vem är vinnaren. På vems bekostnad? Knappast den bråkiga ungen som inte kan sitta still och hålla tyst i två minuter under en lektion, och knappast hellre de barn som gärna tar till sig undervisning och tycker det är roligt men mister både stöd och ordning? Nej, vinnarna är de politiker som på ena arselhalvan sitter och grinar om att ungarna inte kan läsa när de går ut nian, och andra sidan sitter och säger sig värna om framtiden...
Någon krona spar de väl på att skjuta barnen på framtiden och att aldrig behöva uppmunta tanken att pedagoger i småskolan är ett "jobb" som värderas av samhället.

Tillbaka till min femårings lunchupplevelse i skolmatsalen.
"Å vad spännande", tyckte jag, "hur var det"?
Hon tyckte det var jättejobbigt att sitta där och äta istället för på sin vanliga förskoleavdelning med bara de sina tjugo.
"Varför", frågade jag, och försökte dölja min luttrade suck.
"Alla bara skrek och bråkade runt", var hennes svar.
"Men vad sa fröknarna?"
"Ingen lyssnade för att alla skrek."
"Skrek ni också?"
"Nej, vi var lugna, det var bara de stora barnen."
Mitt svar till henne, min rara femåring som har ett helt underbart liv framför sig med alla möjligheter i världen till att bli precis exakt vad hon vill, var: "Nästa gång du tycker att de skriker och inte lyssnar på någon vuxen, säg till att det finns en hel fotbollsplan utanför matsalen dit alla de som inte kan ha en normal samtalston när det vankas mat kan få bära sina tallrikar och sitta. Så ni andra får matro och slipper att gå resten av dagen med stressmage redan i fem ynka års ålder. Säg det nästa gång!" Det var mitt svar.
För hur sjutton ska samhället kunna fungera om en del människor får bete sig precis hur som helst: barn som vuxna. Barn BLIR vuxna!
Jag blir så urbota förbannad då de få vuxna som har hand om våra barn visar svaghet och inte vågar ryta till och ställa krav. Vem ska då göra det? Det lakas ju också ur här hemma, då det blir dubbla budskap. Vad gör det att vi lirkar, lyssnar, gapar eller förevisar i god ton? Som att hälla vatten på en gås då de ser hur verkligheten utanför tolererar vilket beteende som helst utan invändningar, ifrågasättande eller ens uppföljning.

Nä, ut i snödrivan med dem bara, de som gapar och inte kan lyssna med öronen de fått. Så kanske de åtminstone lär sig lyssna och ta hänsyn innan de går ut nian.