Tusen, men var är du...

Ja, nu är timmen slagen, dagen D är kommen och ingen är här...?
Den tusende har trätt in i min mammatanke, fnulat runt, och sedan bara dragit: slunkit ut genom bakdörren, tyst som en mus, osynlig som en vindpust. Inte lämnat det minsta avtryck att läsa. Jag är ju så herrans nyfiken på vilka ni är. Är det mån tro en och samma enträgna läsare här inne flera, flera gånger om dagen, eller är det en och en, då och då, och aldrig mötas ni tu? Vad vet jag, önskar bara att ni ville stanna en stund: byta några ord ibland, kanske hylla mig eller såga mig mera än ni gör i denna stund. Jag står här ibland, ensam med mina tankar och känner era ögon bränna mig i nacken, men också, allt som oftast att era ögon ler mot mig i samförstånd.
Berätta, jag är en god lyssnare.