söndag 8 februari 2009

En liten vacker ask...

Här hemma i bokhyllan, längst upp, längst in bakom månadsänglarna tre, står en liten liten pyttig ask. En rund liten mörkt blodröd ask av glas med spetsmönstrade kanter av metall. När man tar av det runda och lite kupade locket möts man av den silkesklädda insidans mörka och veckade skrymsle. Där, i botten ligger de: tre små skrumpnade navlar från mina älskade barn. De små och numera hårdnade navelstumpar som länkat mina barn till min för evigt beundransvärda kropp. Ni vet, de där resterna av navelsträng man tvättar och tar hand om i en vecka eller så, och som sedan en dag plötsligt ramlar bort. Stumparna lämnar efter sig en grop som sedan blir till en liten riktig bebisnavel, knapp eller vanlig vet nog ingen egentligen.
Jag har aldrig nänts kasta bort dessa sista små fysiska bevis på att vi varit ett, att vi närt oss av varandra, mina barn mest av mig, min näring kom av deras blotta närvaro där under mitt hjärta.
Minns då jag gick på efterkontroll med vår minsta dotter, då bara 5 dagar gammal, upp till BB för läkaren att granska. Han tittade på navelstumpen och sa: "-Den här kan vi ta bort". Med ett enda svep hade den gamle oförstående virat in stumpen i en pappershandduk och slängt den ner i pedalhinkens mörka gap. Jag kastade mig fram och satte foten på pedalen varpå jag snabbt tog tillbaka dyrgripen med orden: "-Jag sparar på de där...". Han såg på mig en smula förskräckt och tyckte sig nog mött en märklig typ denna morgon. Lite som att samla på uppstoppade djur?
Jag vaktar denna lilla mörkt blodröda ask av glas med mitt liv. Men dessa sista stumpar av livlina som kanske består i evighet betyder så mycket: Närhet och ansvar, evinnerlig väntan, smärta, naturkrafter och sedan mötet med ett underverk med den mest vidunderliga blick; djup, mörk och intensivt betraktande, där man kan ana den oändliga kärlekens närvaro.
Jag går förbi och tar varsamt ner asken ibland, skakar den lite försiktigt för att höra livets länkar skramla runt där i sitt lilla veckade skrymsle av silke.
Ställer tillbaka asken lika försiktigt. Jag känner mig varsamt ödmjuk inför livet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar