I vår familj ligger man verkligen inte som man bäddar. Hos oss ligger man där man kan, får och inte blir nersparkad.
Stora Bubblan sover i sin säng, i sitt eget rum tills vi (mamman och pappan) dragit oss tillbaka vid 24-snåret. Då kommer hon yr i kåpan med sina smalsmala ben och kalla armar och kryper ner bakom min stora rygg, nära nära, stryker mitt hår och somnar. Mellanbebis, strax tre, ligger numera i storans rum, i undre regionerna av våningssängen. Hon har fått en stor fin madrass och ska nu alltså dela rum med syrran. Väldigt muusigt anser Mellanbebis om detta nya tilltag. Lite läskigt att plötsligt ligga mitt emot ett fönster däremot... Hon ropar svagt vid 02, "paaappaaa"... Han skyndar och byter plats till en mer trösterlig: Bubblans lediga i överslafen.
Lillmormor har med andra ord följ med strömmen och flyttat ur nattnästet, huvudboet, in till Mellanbebis utrymda boning. Ett varmt och skönt rum med leksaker färdiga för omkringkastning. Här står sedan en natt hennes vita och av nu tre barn kanttuggade spjälsäng. Jag har rumsterat och donat, fäst sänghimmel för henne att dra ner i vredens stunder och rensat ut pilliga leksaker lämpade för tre pluss som inte äter lego längre. Hon sov rätt sött där i natt ändå, där i det varma mörkret, snorig och frustande, lite snyftig och mest utan täcke. Några rundor av kontroll hann jag med då jag som mamma sover med ena ögat på glänt och hjärtat utanpå kroppen. Jag klev med tungt steg ur sängen vid 05 för att koka välling till två (ibland tre), förbereder alldeles för heta flaskor så de är lagom ljumma att sörpla i sig då ljuset sveper in vid 07.
Jag slumrade om när jag läst nyheter och druckit morgonkaffet. I en säng nu fylld av snoriga och kramvarma barn. En etta hade räckt oss.
Så sovvanorna har ändrats, vi rör oss i andra banor nu. Att ligga som vi bäddat gör vi senare. Om vi orkar alltså.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar