Slumpbarn...

Aftonbladet skrev härom dagen om flickan som blev bortvald när klassen skulle delas, eller att vara slumpen som Claudia beskrev det hela.

Jag rister i hjärtat och tårarna svider i mina ögon då man gång efter gång ska läsa om att barn utsätts för denna behandling, på grund av att vuxna människor ALDRIG verkar ha förmågan att tar lärdom av någonting, eller har de aldrig själv behövt gå gråtande hem efter skoldagens slut för att de stått ensamma inför alla klasskamraters åsyn, bortvalda och slumpade, sist valda under suckar och ögonhimlande? Jävlar i min låda, det är svårt att med ord beskriva den sorgliga känslan. Liten, ensam och ledsen gick jag ofta hela den långa vägen hem med vassa ord stickande i öronen; fulast i världen, äcklig eller bara allmänt ignorerad av de som räknades, de av högre rang...

Det behövs inga smaskiga tidningsrubriker för att jag ska förstå att det här är normala tillstånd som pågår dagligen för många barn där ute i en egotrippad miljö. I en skolvärld som dessutom förvandlats än mer till en hård, känslokall och mer eller mindre vuxenlös plats som styrs av barn. Med klasser som är så stora att alla former av oförrätter går obemärkta förbi, men sätter livslånga och svårläkta sår hos de som får stå där med skammen.

Tro mig; Barn kan vara elaka varelser när det finns utrymme och behov för dem att vara det.

Allt detta har följ mig under hela mitt liv. Ligger ibland som en tung tanke och förpestar min många gånger vacklande självkänsla; - Du ska inte tro att du är något... Nej, javisst, jag glömde bort...

Endera har alla lärare som står med förbundna ögon och ser på varit de som alltid valdes först i sin egen barndom, själva aldrig behövt stå sist? Kanske varit de mellanvalda, medlöparna, som ser om sitt eget, inte vågar kasta sten i sina glashus?

Jag kan inte för mitt liv tro att jag skulle kunna stå inför en skolklass och lägga valet i elevernas händer, då möjligheten att skapa slumpbarn med för evig sårad självkänsla finns som ett möjligt resultat! Aldrig, då är det hellre diktatur än demokrati som skulle gälla, om valet var mitt som vuxen, mentor och vägvisare: och risken fanns att kränka ett enda litet barn...

Det finns betydligt humanare sätt att lära barn göra egna val, ta initiativ eller bara helt enkelt skapa glada och välmående individualister. Varför alltid vara framåt på bekostnad av någon annan. Varför ska barn tillåtas att klättra på andra för att komma högre upp? Medmänsklighet och empati borde stå inristad i varje kursplan, likväl som förmågan att läsa och skriva.

Det är vi som vuxna som låter detta ske, vi som står och ser på gömda bakom vår egen dumhet, rädsla, ignorans eller bara rena blåögdhet; Eller bor därinne en gammal klättrare som inte vet bättre?

Jag tar mitt ansvar som förälder på största allvar. Lägger mig på Red Alert inför skoltiden, spänner på mig radarn och sensorerna och ber samtidigt en stilla bön till högre makter om att låta mig vara en mjuk, trygg och positiv plats för mina barn att falla på - både bra men också dåliga dagar, kunna vara den de törs luta sig mot när det ibland känns jobbigt, och att orka vara en mamma att fritt öppna sitt hjärta inför när dagen känns motig - vad än saken gäller, att hålla ett ständigt vakande men samtidigt tolerant öga. Acceptera deras val och tankar, vara fördomsfri och uppmuntrande.

Att aldrig låta dem bli slumpbarn.