Jag och Lennart...

Dagar och dagar har passerat utan att jag skrivit, det får mig att bli helt full av ord som bara vill ut. Jag ligger på kvällar och nätter och bildar meningar, fraser och uttryck; hur de ska formuleras och sättas ihop till finurliga och eftertänksamma berättelser ur vardagen, mitt liv, men också mina tankar. Tror jag ska skaffa mig en diktafon till alla nattliga meningsbyggnader..? Surfar ibland runt här inne, i mörkret, då ingen ser en, som en skugga som bara sveper förbi utan att lämna något som helst spår efter mig. Jag är ju annars bra på att kommentera inne hos de jag valt att följa lite då och då, de utvalda som på något sätt lyckats snärja mig i sin ordväv.
Ibland är det svårt att formulera sig, som det varit nu ett par dagar.
Känner mig som en urvriden trasa.
En gammal stinkande wettex, en sådan där tjock sak som ligger och pyr hängandes över kranen, som aldrig blir riktigt pigg och fräsch, bara till slut slängs av ren irritation i soptunnan då inget mer finns att göra åt skiten. Jag tror jag ska gå över till de tunna fina, ni vet de som är lättare att skölja ur och inte känns så himla hjälplösa...

Nåväl, jag har kommit in i en av mina läsperioder igen; då jag läser nästan en bok om dagen, slukar den ena efter den andra helt enkelt. Minns knappt nämnvärt någon heller för den delen: baksidan av slukeriet förmodligen... Jag ska bläddra mig igenom Akademibokhandelns topplista tänkte jag. Har dock satt ögonen i Johan Theorins debutroman Skumtimmen som en mjuk rivstart.
Jag och stordottern ska sätta oss ner snart och bestämma oss för vilken historia vi ska sätta på pränt; vi har ju nämligen tänkt skriva en barnbok tillsammans (jag lyssnar, skriver och illustrerar), så nu vet ni det.

Jag har stått i ugnsvarmt kök mest hela denna dagisfria dag och förberett kalaset som går av stapeln i morgon; blåbärsbakelse, potatisgratäng med rotselleri, gräddstuvad fänkål med parmesan, tilltugg av olika slag samt lagt köttet på upptining och blandat marinaden; vi ska grilla spett, årets första grillning. Alltid lika fantastiskt gott!! Sambon har bakat bullar. Barnen har ätit jordnötsringar och tjutit sig hesa av ren kvällsiver, de somnade sedan sött vid åttabläcket...
Jag rundar av kvällen med en gammal hederlig "Lennart", har inte, tror jag, druckit en sådan sedan slutet av nittiotalet då jag och snygga och fyndigt roliga Pernilla var som ler och långhalm, dag som natt. Hon var halmen och jag var väl mera leran... Ja, det var tider det. Nu ljusår bort. Men tydligt i minnet som det vore igår. Det var med henne jag lämnade gammstan i norr i utbyte mot fjollträsk. Hon var ledstjärnan som med fast hand kunde inspirera till stordåd, få en att våga släppa taget, kasta sig ut, känna hur modet under vingarna bar en vidare och längre bort än man själv vågat tro. Hon gör nog så än idag. Jag saknar henne i mitt liv. Jag skulle behöva någon som satte en fot i ryggen på mig, som utmanade mitt mod. Ensam är aldrig stark.

Kvällens låt blir en favorit från en svunnen tid: "...Somewhere better than where you´ve been..." This one is for you, my dear friend.
Bagdad café, I´m calling you.


Kram från mig.

Okey, om vi inte ses på ett par dagar... här är en annan kär favorit som kunde formulera sina ord som få.