Glöm långbloggen – en mening räcker...?

Typiskt, nu skriver man för mycket strunt igen, ingen kommer att någonsin idas läsa all skit man haspar ur sig. Alla fräna DN-läsare använder bara några smarta och säkert väl valda ord som kan liknas vid Twitter för att snicksnacka med varandra om var de ska ta en fika... eller om hur många miljarder luftpengar de ska lyckas göra av med detta år...? Allt går på i ullstrumporna, inget nytt lär vi oss, inget av riktigt värde egentligen bara hur stor del av kakan vi ska kunna hinna roffa åt oss innan luften går ur, den sista lilla pust som finns kvar. Bara ytligt tjafs utan betydelse för mänskligheten och inget förslag på bättre väg att ta än den redan uttjänt stressiga och larvigt kommersiellt samt opersonliga vägen, som satt världen där sitter nu: och skäms i ett hörn, pank, deppig och vilse i pannkakan.

Ja, tur att man har huvudet på skaft ändå, ord och tankar att roa sig med, vänner att samtala med i realtid och att man orkar stå emot denna nya tidstjuv. Står ni emot eller har ni redan blivit inbjudna och inloggade?

Själv tänker jag tankar på minst 1000 ord och jag vill absolut inte komprimera mig för att någon fisig snubbe i tjugoårsåldern anser att ingen orkar ta till sig något längre. Nä, Gud så trist det skulle vara om vi behövde lyssna på varandra... "Herrklubb", som klokt uttryckt av Björn af Kleen.

Läser människorna inga böcker heller då längre? Sitta och glo ner i mobilen (eller vad det nu ska kallas idag) verkar ju vara viktigare än att våga se varandra i ögonen över en tanke eller två och ett kopp gott kaffe?

Nä, hem och spela lite finurlig Scrabble med familjen. Kanske lite för många bokstäver på ett bräde, men tänk, man får en stunds närhet i utbyte.

Jag säger som inspirerande singelpappan Björn: Kramas mera! =)