Jag o en liten Bubblan på Bästkusten, den underbara ljuvliga. Att alltid, ständigt o jämt, gå omkring på livets väg o aldrig tycka att något jag gör duger värst. Vardagsslit med alla små barn, hushållssysslor upp över öronen, städa, göra mat, tvätta skitiga dagisoveraller varevigaste dag, torka snor som gröna elvor, vinterkräksjuka, storhandling med tre barn bråkandes i shoppingvagnen för att det ska ta bara en timme genom..., hinna med vänner, hunden, trädgården, sambon, läsa underbara bloggar o skriva genomtänkta kommentarer, anmäla könsdiskiminerande reklam till ERK, skriva bitiga inlägg om slöa verklighetsfrånvarande politiker som hellre bygger rondeller än tänker på barnen de gärna tjatar om annars, ha koll på aktierna, försäkringsbreven som ska bytas ut stup i ett i den dära kaotiska jävla pärmen i skåpet fullt med skräp och barnens gamla huvudfotingteckningar, rensa ut urvuxna barnkläder ur garderober, hitta mina egna strumpor i tvätten, klippa barnnaglar, hinna hata pedofiler och kvinnomisshandlare på ett konstruktivt sätt, plocka leksaker, tända levande ljus, göra mysig fredagsmiddag o göra arbetsprover till MDH... boka klipptider, tandläkarbesök, hinna läsa en bra bok inte bara på barnspråk, försöka föra en vettig diskussion med stressad kelsjuk sambo, ha avslappnad sex i lugn miljö, boka sommarsemestern innan allt är fullbokat, planera barnkalas, sambons kalas, eget kalas, bli irriterad över att man aldrig får gå på alla jävla andra människors kalas, ha dåligt samvete över att aldrig orka ha stor skojig baluns en lördagkväll...., hinna till apoteket, byta julklappar i fel storlek, köpa rätt mjukost till en kräsen femåring..., vänta i telefonkö hos CSN, försäkringskassan, Ikea o nåt himla bokförlag from hell.
Plötsligt är dagen slut och min egentid har anlänt. Inte faan hinner jag då ut, i becksvart mörker utan gatlampor, för att gå powerwalk för att få ihop de eftersträvansvärda 10 000 stegen/dag som kanske tar min kropp tillbaka till 80-talet... eller därkring.
Men idag är jag lycklig att ni finns därute ni upplysta och insiktsfulla underbara godingar, som vet att alla bäckar små blir ett hav till sist.
Ni som har vett att se det lilla glimma i livet, som vet att rosor är rosor om än i sprucket krus, att det är de små små detaljerna som gör det, som vet att man kan göra en gås av en fjäder och att man inte kan se skogen om man inte ser bortom träden....
Tack. I´m back in the game now. I´m walking the walk, talking the talk. Jag inser att jag powerwalkar mig genom livet, varje minut, varje timme, varje dag. Och jag ska ta mig sjutton lära mig att uppskatta det, och se att allt räknas, våga känna mig stolt glad smart och förbannat duktig, ...och snäll!!!!
Det blir mitt sent inkomna nyårslöfte.
Tusen tack! Ja det är verkligen så som du skriver, vardag och mardröm. Man fattar inte att man hamnat i denna sitsen. Njut av varje stund med barn. Kram och tack själv!
SvaraRaderaHej! Trist med hennes hårklippning men det är sånt som händer under uppväxten. Jag gjorde det själv och mina barn har gjort det,,,inte pojkarna och inte än ;) Jag lägger länk till dig på min sida nu. Hoppas det är OK? Du får gärna länka till mig :) Kram Maria
SvaraRaderaHejhej! Hittade hit från min vän Marias blogg och du verkar vara en rolig människa! Gillar ärliga, verbala och uttrycksfulla bloggar som dina. Tråkigt att du känner dig fångad i ett ekorrhjul typ, det blir ju lätt så. Ett litet tips från mig, som funkar bra i vårt liv är att du inte lever ditt liv efter andras förväntningar och normer (kalas, inramningar, fredagsmiddagar osv) Du verkar ha orimligt höga krav på hur mycket du skall hinna med på ett dygn för att duga (inför dig själv och andra). Släpp den där duktighetshetsen en stund, tänk efter vad du egentligen vill och prioritera det viktigaste du har: Dina barn. Kanske du behöver komma bort ett par dagar? Det blev visst många råd, inte bara ett. ;) Och från en mänska du inte känner. Jag bara kände med dig. Har haft det typ som du fast jag bara har ett barn då, men bestämde mig en vacker dag för att leva ett enkelt, avslappnat och lyckligt liv som inte styrs av jantelagen.
SvaraRaderaKramar
/Mia
Hej hej! Ja från första början jag började skriva här så hade jag gjort den synlig så bara jag själv kunde läsa, hur knasigt det än verkar. Jag ville ha en plats att skriva på utan att bara spara t.e.x i "anteckningar". Ville liksom ha en sida. Men så hände ju det som hände och jag gjorde den synlig, endel var ju intresserade o jag tänkte att den som vill får läsa.
SvaraRaderaJag har aldrig velat blogga för att få sympati, att nån ska tycka synd om mig/oss utan det är en ventil samt att jag dessutom använder den som tidsfördriv om jag inte gör annnat. Jag sparar youtubeklipp jag gillar osv, ibland bara pladdrar om vardagen, o ibland kommer det ett bubblande inlägg om minnen, känslor osv.
Jag menar, en sån här sak snappar man inte till sig folk medvetet för att få sympati för, skulle helst slippa, skulle helst vilja ha min Oscar kvar o att jag kunde skriva att nu är han färdigbehandlad och frisk.
Jag tycker att vill man läsa så får man det, sen om jag vill ha paus o inte ha den synlig till alla nångång så kanske det blir så, men än så länge så får det vara såhär.
Men nu till frågan, klart att man får lämna en kommentar om man vill. Så länge inte folk tror att det är jag själv som fiskar sympati för som sagt, en sån här sak skulle jag helst slippa vara med om.
Jag är jätteglad för fina kommentarer, och du har verkligen varit så snäll när du skrivit.
Nu blev detta väldigt långt, men jag ville förklara.
Länka om du vill.
Kram