Mormor har åkt...

Nervös inför att vara ensam igen, ensam med mig själv är egentligen en bättre formulering. Att inte ha de där två extra händerna, varma och vana som stöd i vardagen längre.
Käre L har alldeles nyss åkt de isbelagda milen bort till Västerås för att sätta älskade lilla mormor på nattåget mot norr. Jag har hunnit att åter igen ta för givet att hon finns så nära, kunna andas ut, och in, lite oftare än vanligt mellan varven av hyperventilerande småbarnsstressande. Usch om jag kunde tagga ner lite, lära mig ta det lite lugnare. Nu känns det väl inte direkt som om jag sliter ihjäl mig, jag har ju liksom bara tappat orken, tålamodet och lusten att vara glad åt livet i stort helt enkelt. Jag ser allt som en hel racka av hinder som jag tidigare gladerligen fullkomligt gett sjutton i, kastat mig över och besegrat, på nåt märkligt larvigt flaxigt vis. Men nu: jag stretar, sliter, kämpar och blir bara grinfärdig, sur och en allmänt jävla elak typ. En sån där skitgnällig skitnödig typ.. en sådan personlighet som som jag hatar.
Jag känner inte igen mig själv i denna personen. Är jag skitzo kanske, två i en - en elak, påstridig skitapa som drar alla över en cynisk kam och en snäll, larvigt gladlynt fegskit som är trevlig och omtänksam?
Jag är ju annars "klassen clown", den som håller mig ur vägen för de elaka mobbarna genom att vara sprallig värre, men som i grunden är vad jag kallar det kroniskt deprimerad optimist. Jag har alltid haft en vansinnigt positiv inställning till det mesta, och har aldrig fegat ur. Lyckats med konststycket att inta en gladlynt försvarställning, ofta då till nackdel för min själ, min kärna. Men nu, vad har hänt med mig, har verkligheten hunnit i kapp mig när jag råkat vända ryggen till under några rosiga barnaår? Jag har ju kanske varit mera öppen och sårbar när jag värnat om mina små älsklingar och det har kanske lett till att min mur ej hunnit repareras regelbundet nog? Underhållet har eftersatts. Nu verkar det inte räcka att bara måla över. Skadorna har tagit överhanden.

Jag vet helt enkelt inte hur jag ska hinna ifatt mig igen. Komma loss ur mitt förbaskat ledsamma tillstånd. Är det förlossningsdepression? Gravidkoma? Eller ett läskigt tecken på att mitt oomtalade förflutna plötsligt börjat nafsa mig i hälarna?

Jag kan ibland stilla undra var alla fina förstående tanter på MVC och BVC har tagit vägen?

När man skulle ha sitt första lilla barn då jäklar slogs det på stora trumman... avslappning, sexprat, barnhälsa, samvaro och föräldragrupper om vad som händer i kroppen på alla och en var, uppföljning med läkarsnack och hur mår du-frågor högt och lågt. Andra barnet; ingen föräldragrupp, inga avslappnande övningar i andras tjocka sällskap. Nu tunnades allt ut, nu förväntades man nog veta allt redan.

Denna gång, den tredje graviditeten var jag glad att överhuvudtaget få träffa barnmorskan på MVC. Knappt att man blev klämd på längre. Inte ett ord om någon föräldragrupp eller annat, trots att man numera knappt gick hemifrån. Jag hade bestämt mig för att den här gången svara ÄRLIGT på frågorna om hur ofta jag gråter, vid den där 8-månadersträffen på BVC. Ni kanske vet, de där pappersfrågorna med rutor att fylla i, frågor om hur det går med allt där hemma.

Men lillan har nu blivit ett år strax och jag har inte ens fått förfrågan om att fylla i nåt papper, än mindre har någon ställt en endaste fråga om hur det går? På riktigt, ärligt. Jag vet ju att om jag verkligen är ärlig i mina svar på dessa skitfrågor om hur ofta jag tycker allt känns övermäktigt och jobbigt skulle de nog låsa in mig. Trycka på överfallslarmsknappen under sina skrivbord och binda fast mig i stolen, bunta ihop mig och bära ut mig i entrén. Jag skulle nog definitivt hamna över gränsvärdet på vad jag tror var någonstans kring 11 poäng...? Jag har förut hållit masken och fegt lagt mig på modiga 8 poäng, ljugit med andra ord, lurat lögndetektorn. Kommit undan med blotta förskräckelsen.

Men nu VILL jag ju åka dit, hade stålsatt mig inför att låta mig äntligen avslöjas...

Varför tar de handen ifrån mig när jag hade behövt det som mest?

Vem fan mår föresten skitdåligt efter ett litet stackars barn, då allt (oftast) fortfarande är guld och gröna skogar, mammorna och papporna hinner med varandra och allt flyter på i godan ro (om inte bebisen har kolik och man aldrig får sova på 100 år förstås..). Har de verkligen aldrig tänkt tanken att folk hunnit känna av bristen på vuxentid eller digna under besvärliga faser med några fler barn i familjen, inte hinner över ytan länge nog för att hämta andan? Lägg föräldragrupperna, avslappningsövningarna på saccosäckar, hållaihandenträffarna och sexproblempratet oftare alltefter ju fler barn man föder. Eller blir det för jobbigt om de plötsligt måste möta oss trötta och ledsna flerbarnsmammor som verkat tappa lite av den forna gnistan bland tvätten och dagisoveraller?

Jag ser iallafall fram emot Copeträffarna de verkar ha för föräldrar med tonårsbarn... Om man orkar tills dess. Kanske får man anmäla sig redan nu och komma och bara sitta med en stund på tisdagseftermiddagarna, om man sitter tyst i ett hörn...?

Detta blev ett jädra gnälligt inlägg i saknaden efter min kära mor som varit ett stöd under en hel månads tid. Jag ska på något vis ta tag i min krage, kravla mig ur min grop i skogen, kanske börja skriva tacksamhetsbok som den där Mia Törnblom så tjusigt uttrycker det i sitt snack om självkänsla, det ska jag föresten önska mig i julklapp detta år: självkänsla!