... avvänjning... cold turkey... frossbrytningar... livskrisen pockar på

Den ena livskrisliknande tanken efter den andra, känner mig som en av de svettiga, degiga, stissiga och patetiska kändisarna i programmet Celebrity rehab med Dr Drew. De som har de mest finurliga idéer på hur de kan slingra sig ur sina giftavvänjningar på ett smart sätt. (..och med betydligt mera svårflörtad droganvändning än en och annan chipspåse eller chokladbit i bagaget.)
Herregud är detta även vardagsdetoxens baksida så säg? Har inte vågat ringa det där sturska hälsofreaket med platinablonderat hårsvall (säkert erhållet endast genom kostförstärkande och hemligt preparat) för att konsultera henne vad gäller ev biverkningar. Jag vill ju inte framstå som någon okunnig amatör, tänk om hon svarar: nejhej du gammelgäddan, det kanske är svid och gnällkärringsjukan som pockar på så här på medelålderns höst.... Gaaaahhhh, jag sveper min hela liter av bajsfärgat brungrummel nästan innan lunchtid numera och hoppas att besvären hör till drycken och därmed förhoppningsvis övergående. Faan, jag slutade röka år 2001, cold turkey utan hjälp och letade bara gamla fimpar i ett par dagar efteråt, så mina nuvarande chokladcravings borde vara försvunna lagom till fredag?
Annars då? Ja, just nu känns allt som en enda stor jävla skitvecka. Att året behöver börja med att jag plötsligt måste tvivlar på allt i mitt liv! Jag vet ju inte om ni vet men jag har tagit 7,5 p i en distanskurs under hösten och har planer på att studera (om jag kommer in) heltid från hösten 2009, istället för att ställa mig i den inte allt för lockande arbetslöshetskön som leder till no where. Men en hel massa trassel och tjafsigt strul med min behörighet har satt allt i viloläge. Jag behöver göra arbetsprover till april och högskoleprovet i februari. Men nu orkar jag inget, förmodar att det inte bara är detoxens fel, jag känner mig helt fel ute på något vis? Irrar bara runt som en råtta i en bur. Ute på hal is. Känner mig orolig och rädd, instängd och utan positiv energi. Jag är vanligtvis en att räkna med när det gäller snack, kommentarer och inlägg men nu... vill bara sova, vara ifred, orkar inte knappt se tangentbordet, snubblar på orden, stavar fel... vill inte göra någon arg på kuppen.
Vet att januari är en pissig månad, trist, grå och världens ände. Snart kommer ljuset och plötsligt är luften fri och varm och lovande. Vi är lätta till sinnet och glada, uppspelta och positiva.
Men vad hjälper det nu, när jag behöver få känna detta NU, när jag har så mycket att göra med mig själv, för min egen del, för att lyckas och kunna ta chansen att äntligen kanske komma närmre en yrkesdröm. Eller åtminstone lite längre ifrån själsdödande och kreativlösa sätt att försörja min familj. Jag tror mig veta vad som skulle göra mig till en lyckans ost när jag kliver upp på vardagsmornar, har i stort vetat det mer eller mindre hela mitt liv, men alltid ignorerat mitt hjärtas röst... Vet föresten inte längre om det är så det känns, om mitt hjärta talar sanning. Vet inte längre om jag fått allt jag känner och önskar om bakfoten helt. Bara inbillat mig och hakat upp mig på ett spår som inte leder någonstans, iallafall inte till den lyckliga tillvaro jag föreställt mig? Har jag larviga och orealistiska idéer helt enkelt?
Jag gråter för mina barns skull: vem av de små vackra underbart snälla ljuva små änglar från himmelen förtjänar en sån här just nu tragisk och ledsam mamma som nu plötsligt i strax 43-års ålder fått en livskris lagom till bebisens ettårsdag. Jag vill ju verkligen så det gör ont i mig, måste bara orka vara en inspirerande trygg stabil närande bärande livsvägvisare med en oändligt aldrig sinande brunn av kärlek och kraft att ösa ur.... Men det känns som om jag inte orkar med deras rop på min konstanta och alltid uppmuntrande uppmärksamhet som jag borde. De blir ledsna och verkar tyngda då jag inte räcker till. Min brunn verkar tömd. Och det tunga stenlocket har hamnat snett.
Tack till er som orkar läsa mina tankar.