Jag är mörkrädd...

I går körde programkanalerna hårt för att verkligen skrämma livet ur mig. För en gångs skull satte jag mig i soffan för att njuta en slö helkväll framför tevens flimrande utbud. Det började bra med romantiskt bondbröllop på vårt vackra Sundbyholms slott. Pompa, ståt, tårar och evig kärlek till tonerna av smäktande skönsång omgav den ständigt leende bondkillen och snälla vadhonnuheter. Hade dock hellre sett att fina Peter få stå stolt i kapellet framför blivande make och prälle, men ack ja, snart så kanske?

Foto: ARDILES RANTE/Barcroft media

Efter kisspaus och hämtning av ett glas vatten drog sedan skrämselhickan igång med hjälp av "Hälften man hälften träd"... say no more, vi fick under en timme bekanta oss med denna man näst intill igenvuxen av svampförgreningar till hand och fot... Jag harklade mig hårt men klumpen i magen bestod, och den stannade resten av programmet där vi med ledsen blick och ömt hjärta fick se honom uppträda i ett cirkussällskap tillsammans med en hel trave snubbar med de mest vansinniga kroppstillstånd för att roa den skrattande pöbeln som stod glosögda pekades med sina tjocka fingrar. Av ödets ironi tvingades de till att göra skrupelfria och samvetslösa personer rikare och sig själva till förudmjukade familjeförsörjare av lägsta rang. Attans, finns det ingen hjälp att få, ens i dessa självhjälpens bistra tider, om än vid till synes världens ände? Nåväl, ett snöpligt slut då han tackade nej till erbjuden behandling framforskad av amerikansk räddardoktor på besök i indonesiens djupaste och mest insnärjande djungeln.
Jag mådde nu nästan illa och kände mig omtumlad och chockad av bilderna som visats, måste komma ihåg att googla för att se om räddningen kommit till dessa stackars mänskor.

Efter kontrollrunda bland de sovande barnen på övre våningen så bänkade vi oss igen för att se nyheterna, zappade runt och hamnade rakt i famnen på en sammanbiten Jodie Foster i "The stranger inside".

En förbaskad hårdhudad historia med en början som gjorde så ont att man nog aldrig går upprätt igen... Satt med stel blick och metallsmak i munnen hela filmen igenom till 00.45 då kvällen äntligen vågade släppa sitt gastkramande grepp och jag stapplade tog mig till sängs. För denna kvinnliga vigilante var straffet obönhörligen döden i vitögat, no mercy.
Herregud vilken svettig tevekväll. Hur står folk ut? Är det så här kvällarna ter sig för en garvad soffpotatis? Då är det mera krut i dem än jag någonsin förr vågat ana.

Ikväll blir det en tidig kväll långt från tevens flimrande och omtumlande ljus. Jag tar med mig en romantisk kärlekshistoria och en kopp te och lutar mig mjukt och tryggt. Tror jag ska ha utebelysningen tänd lite extra länge ikväll, ifallatt...